Erika Lindeblads upplevelser under sin första Ironman

”-Nej, jag ska inte göra en Ironman för jag kan inte simma.”

Så lät det för två år sedan. Någon gång efter det gjorde jag ett besök i simhallen. Inte för att min tanke var att genomföra en Ironman utan mer för att jag ville lära mig något nytt och bevisa för mig själv att jag hade fel.

Ironman är obegripligt långt
Det har nog varit mer självklart för andra än för mig själv att jag en dag skulle genomföra en Ironman. Jag har haft mitt sikte inställt på löpning och tyckt att en Ironman på fulldistans är väldigt, väldigt långt. Jag menar, att simma nästan fyra kilometer för att sedan cykla arton mil och som om det inte vore nog dessutom springa ett maratonlopp i en och samma tävling, det är obegripligt långt.

Jag kunde inte simma
För mig som inte kunde simma, aldrig hade cyklat på en sån där snabb racercykel och aldrig hade sprungit längre än 35 kilometer kändes Ironman på fulldistans väldigt långt borta, nästan omöjligt. Det jag inte visste då var att allt det där skulle vara helt förändrat bara ett och ett halvt år senare. Nu var jag en helt okej simmare, ägare av en sån där snabb racercykel och hade genomfört två maratonlopp.

Jag tog mig an en ny utmaning
En vecka efter Ironman Kalmar förra året tog jag beslutet att ta mig an en ny utmaning. Jag behövde en nytändning i min träning och min utmaning blev att genomföra Ironman Kalmar 2018. Mitt mål förutom att ta mig i mål var att slå min pojkväns tid från hans första Ironman bara för att jag ska kunna säga att jag genomförde min första Ironman på en bättre tid än honom. Tiden som jag var tvungen att slå för att lyckas med det var 10:51:05. Den 18 augusti sprang jag in på röda mattan på Stortorget i Kalmar och korsade mållinjen till speakerns ord: ”You are an Ironman!” men nu tar vi min långa resa från början.

Jag lärde mig simma
Jag kunde inte simma längre än 10 meter men när jag har bestämt mig för något så är jag ganska envis. När jag lämnade simhallen den där första gången hade jag simmat 100 meter och var så nöjd. Simningen blev ett perfekt komplement till min löpning. Jag gillade variationen och jag som älskar att bada hade ganska lätt för att lära mig att crawla. Jag gick ingen crawl-kurs men fick bra tips från min omgivning. Vissa kallar det talang men det har jag verkligen inte. Jag är däremot villig att göra det som krävs för att lära mig. Jag är både målinriktad och envis. Det har hänt en del efter den där första gången i simhallen.

Jag började cykla
I april i år var det premiär för mig på min racercykel, den där snabba cykeln. Jag var livrädd för att sitta fast med fötterna i pedalerna. Jag var rädd för att cykla ute i trafiken. Jag var rädd för att göra något som jag inte kände mig trygg med men det var likadant med det, jag ville lära mig. De rädslor vi inte övervinner blir våra begränsningar. Det är precis som med allt annat, ju mer man gör något dessto mer bekväm blir man med det. Varför skulle inte jag klara av att lära mig cykla på en sån där cykel när så många andra gör det? Jag ska självklart lära mig, tänkte jag. Jag ska bara bli bekväm och trygg med utrustningen först.

Jag sprang mitt första marathonlopp
I juni förra året sprang jag mitt första marathonlopp och därefter blev det fler längre löplopp och färre lopp på friidrottsbanorna. Då såddes det ett litet frö om att det kanske inte skulle vara omöjligt att genomföra en Ironman i alla fall. Jag sprang det loppet på 03:14:02 och kände mig långt ifrån förstörd. Löpning är det som ligger mig närmast om hjärtat och det jag tycker är roligast men pausen från friidrotten med fokus på långlöpning var välbehövlig och den pausen blir förmodligen ännu längre nu än jag hade tänkt mig för triathlon är mycket roligare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Tävlingsdagens morgon
Jag står i växlingsområdet och pumpar däcken på min cykel och klappar den några gånger och säger ingen punka idag, inte idag! Det har regnat lite under natten. Det är en fuktig morgon men jag upplever den inte som kall. Solen har inte gått upp än men det har människorna i Kalmar. Växlingsområdet fylls med triatleter som ska fixa det sista innan deras långa dag börjar. Utanför växlingsområdet står mina anhöriga och en förväntansfull publik fyller Kalmars gator. Jag är klar med min bike-check och vi börjar gå ner mot startplatsen i Tullhamnen.

Tretusenåttahundrasextio meter simning
Solen går upp över sundet och det är vindstilla. Min blick letar efter mamma och pappa. Jag behöver inte leta länge förrän mina ögon fastnar på dem. Vi kramas och jag känner mig lycklig och tacksam. Vi pratar en stund och sedan dyker det upp flera kända ansikten som betyder mycket för mig. Det känns bra att vara omringad av trygghet. När våtdräkten åker på kommer nervositeten. Shit, jag gör verkligen det här nu. Jag pussar min sambo Martin lycka till och vi går till olika startgrupper. Jag känner hur tårarna börja rinna längs mina kinder. En man bredvid mig frågar hur jag mår. Jag säger att jag bara är nervös.

”-Det är normalt, jag förstår att det är din första Ironman. Du kommer att ha en lång och rolig dag. Njut! Det kommer gå bra, säger han lugnande.”

Någon minut senare är jag i vattnet. Jag tänker att jag ska hålla mig lugn. Det är ganska stökig simning emellanåt och jag simmar långt ut på kanten för att slippa trängas allt för mycket. Helt plötsligt befinner jag mig bara 500 meter från växlingsområdet. Jag tänker att jag nog har simmat ungefär på den tid som var mitt mål, 01:20:00 men jag har ingen aning. Jag valde att inte ha klocka på simningen. Jag kliver upp ur vattnet och springer in i växlingsområdet mot mina påsar med cykelkläder.

”-Fan vad bra simmat Erika! Vad duktig du är! Så jävla bra Erika!, hör jag från andra sidan staketet.

Jag tittar upp. Där står de allihop, min älskade familj. De fortsätter berömma mig för min simning medan jag byter från våtdräkt till cykelkläder. Jag frågar vilken tid jag har simmat på.

”-01:11:00 Erika, så jävla bra!!, ropar min lillasyster.”

Va!?, ropar jag tillbaka samtidigt som jag tänker att fasen Martin hade rätt, jag är bättre än jag tror. Jag är förvånad och glad.

180 kilometer cykling

”-Det är vindstilla på Öland nu!”

Det är det sista jag hör innan jag springer bort mot min vita pärla, tar ner den från ställningen och springer ut ur växlingsområdet. Nu börjar den 18 mil långa cyklingen och jag är redo!

Jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa bort mot Ölandsbron. Jag ser vänner längs med vägen som ropar och hejar fram mig. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag ler och tänker ännu en gång att shit, jag gör verkligen det här nu. Jag ler ännu mer.

Mina ben känns pigga. Jag känner mig närvarande. Det är verkligen en vacker morgon. Utsikten från Ölandsbron över Öland är magisk. Det är så fint. Solen värmer min något kalla hud. Jag svänger upp mot Färjestaden. Här har festen redan börjat. Människor sitter vid vägkanten med frukostmackan i handen och mellan tuggorna ropar och hejar de. Vilket engagemang! Vilken fest Ironman Kalmar är även här på andra sidan sundet!

Nu börjar det på riktigt. Jag vet att jag kan vara ganska segstartad på cykel och på långpassen vi har kört har den sista halvan i princip alltid gått lättast och snabbast. Jag har med mig övertygelsen om att mina starkaste mil är de sista milen och det känns bra.

Fram till Alvaret är det ganska lätt cykling men när jag kommer till Alvaret är det som att cykla in i en vägg. Mitt tempo sjunker och jag får slita. Jag går in i min bubbla. Jag försöker intala mig att det bara är en kort sträcka och att jag snart kommer att vara på ölandsbron igen. Trampa, dina starkaste mil har inte kommit än, tänker jag. Sträckan över Alvaret känns som en evighet men allting har ett slut och till slut är jag i Resmo.

På Ölandsbron är det ganska blåsigt igen men jag känner mig stark, framförallt mentalt stark. Orden dina starkaste mil har inte kommit än ekar i mitt huvud. Efter vändningen i Ängörondellen är jag fylld med ny kraft och energi. Vilket stöd! Jag ler tills jag börjar gråta innan jag återgår till min bubbla igen för på fastlandet är det inte lika lättcyklat. Sex blåsiga, knixiga mil. Orden dina starkaste mil har inte kommit än fortsätter att eka i mitt huvud. Jag kanske redan hade haft mina starkaste mil men det sättet att tänka gjorde att jag kände mig mentalt stark hela vägen och jag cyklar på under 6 timmar vilket var mitt mål. Klockan stannar på på 05:53:00 för cyklingen.

42 kilometer löpning
Mina ben är pigga, mitt huvud är med mig och jag känner en lättnad över att jag klarade de 18 milen utan att få punka. Jag byter till ett par löpskor och springer in på toan innan det roligaste börjar, löpningen. Nu är jag ute på löparbanan. Wow, alltså!! Vilket stöd jag har! När jag springer genom stan och ut på Sveaplan får jag gåshud. Jag känner mig mentalt stark och bestämmer mig ganska omgående för att jag ska springa på känsla. Jag ska låta kroppen få bestämma tempo och så ska jag göra allt jag kan för att vara så närvarande som möjligt. Jag vrider bort klockan, låter den ticka på medan mina ben bär mig framåt.

Det är så mycket människor överallt. Det går inte beskriva känslan. Det är en fest att stå i publiken och heja men att få uppleva festen från tävlingsbanan är någonting helt annat. Wow! Det blir många high-five med vänner och familj. Jag njuter verkligen. Jag får reda på längs banan att jag håller ett jämt tempo och att jag ser stark ut. Det gör mig ännu starkare. Stämningen i stan är helt obeskrivlig. Det går inte att låta bli att le när jag springer genom den. Jag får gåshud så många gånger av allt stöd jag får.

Strax innan halva maran är avverkad börjar jag må ganska illa. Jag som bara dricker vatten på vätskestationerna och kombinerar det med gel från bästa Umara får tag i en citron i hopp om att neutralisera pH-värdet i magen lite. Jag tappar fart. Jag tvingas springa några kilometer med lite mindre energiintag men sedan känns min mage okej igen och jag kan börja inta lite energi igen. Skönt! Efter det så flyter löpningen på bra igen.

Både människor som jag känner och inte känner ropar att jag ser pigg och stark ut. Jag hör det hela tiden. Det gör mig ännu starkare. Vid 38 kilometer har jag svårt att tro att det snart redan är över. Är det verkligen bara 4 kilometer kvar!? Jag skrattar åt det så här i efterhand men jag upplevde aldrig att löpningen kändes lång eller var jobbig. Den var bara väldigt, väldigt rolig!

Känslan och synen av alla människor när jag springer upp mot Larmtorget och svänger av mot Stortorget för sista gången är obeskrivlig. Jag känner en så stor tacksamhet mot alla som hejat på mig under hela den här dagen. De har hjälpt mig att genomföra det här loppet och min kropp känns helt fantastisk. Jag gråter, skrattar och ler. Ja, allt på en och samma gång. Vilken häftig känsla! På röda mattan är det som om tiden står stilla. Allt jag hör är speakerns röst:

”You are an Ironman!”

Jag är i mål! Min tid är 10:49:51. Yes!, jag slog Martin! Yes!, jag kom i mål! Yes!, jag är en Ironwoman!

Målgången på Stortorget
Jag möts av Martin som kom i mål på fina 10:34:45. Jag gråter. Vi letar oss fram till våra familjer och vänner. Vi kramas och min lillasyster gråter ikapp med mig så som vi alltid gör när vi är stolta över varandra. Hon är den som alltid har trott på mig och stöttat mig i alla tokiga grejer jag tagit mig för med. Hon talar om för mig att jag sprang snabbast av alla i min åldersgrupp och att jag kom fyra i min åldersgrupp och säger att jag är så jävla bra. Jag har svårt att ta till mig och förstå hur jag på min första triathlon tävling och min första Ironman på fulldistans slutar på en fjärde plats i min åldersgrupp, 23 minuter efter vinnaren.

Det kändes väldigt fint att få dela den här dagen med människor som jag älskar så mycket. Jag är så tacksam att de ville uppleva den tillsammans med mig. Jag är även så tacksam för att jag har en kropp som fungerar och det hade inte varit möjligt utan Anna och Jerry.

Läs även: Erika Lindeblad springer igen efter ljumskskada

Det här är en dag jag kommer minnas för alltid men det bästa av allt är att jag kommer att få uppleva den igen. Nästa år står jag på startlinjen igen och korsar mållinjen på en ännu bättre tid. Innan dess ska jag bli en jäkel på att simma, cykla och springa.

Erika Lindeblad
Friidrottare, löpare, triatlet och Ironman

Ironman Kalmar 2018 var magisk

I lördags var det Kalmars nationaldag för då var det tävling på fulldistans i Kalmariternas och Kalmarbornas nationalsport triathlon. Ironman Kalmar är en enda lång fest och en upplevelse som slår allt annat. Det är ingen idé att jag försöker berätta och förklara för dig för du kommer ändå inte att förstå. Det går inte att med ord beskriva Ironman Kalmar och om jag försöker så kommer du ändå inte att tro mig. Du måste komma hit och uppleva den här triathlonfesten på plats för att förstå. Men okej då, jag gör ett försök. Ironman Kalmar är en magisk Ironman tävling med en vacker inramning där världens mest kända Ironman publik skapar en grym stämning. Det råder rena rama Tour de France stämningen i Kalmar och på Öland. Det är som karnevalen i Rio. Alla Kalmariter, Kalmarbor och inflyttade älskar Ironman. De förstår hur viktigt Ironman är för Kalmar. Alla invånare i Kalmar och en stor del av invånarna på Öland ägnar hela det här dygnet åt den här makalösa festen. Nej, jag överdriver inte det minsta, jag lovar! Titta på filmerna nedan så blir det enklare för dig att förstå.

-Jag måste se starten, det är något elektriskt i luften där, sa min vän Fredrik som har genomfört Ironman två gånger.

Starten är magisk
När Fredrik och jag åker över Ölandsbron strax efter 06:00 på lördagsmorgonen är det få krusningar på vattenytan. På en del ställen är vattenytan blank. Vi parkerar vid Fredrikskans. Det är nästan vindstilla, solen går upp och Fredrik och jag går över bron förbi växlingsområdet. Synen av 2880 triathloncyklar på växlingsområdet och hundratals triatleter som pumpar däcken på sina cyklar är mäktig. Vi vandrar tillsammans med triatleterna nedför Proviantgatan till Elevatorkajen. Det står folk på båtar, hustak, stadsmuren och kanonerna på kajen, det sitter folk nedanför kajkanten och hela kajen är fylld till bristningsgränsen av människor, cyklar, barnvagnar och hundar. Klockan är 06:30 och fler människor i publiken ska det bli. Det strömmar ner stora folkmassor till Elevatorkajen. Det står tusentals triatleter på Skeppsbrogatan. De drar på sig sina våtdräkter, smörjer in nacken med vaselin, tar på sig sina badmössor och simglasögon. Folk sitter och äter frukost på gräsmattor, bryggor och på vågbrytaren. Starten på Skeppsbron måste upplevas. Det är så förväntansfullt och stämningsfullt innan starten. Det blir alldeles tyst och Elin Andersson sjunger nationalsången. Starten går 07:00 och traditionsenligt ljuder Kentas låt ”Just idag är jag stark ur högtalarna”. Det är en mäktig syn när 2880 triatleter kliver i vattnet och simmar ut i Kalmarsund. Ljudet av simtagen i det nästan spegelblanka vattnet skapar en nästan religös upplevelse.

Ironman banan
Triatleterna ska simma, cykla och springa 22,6 mil. De har 17 timmar på sig men de snabbaste klarar det på lite över 8 timmar. Triatleterna simmar först 3860 meter från Skeppsbron i Tullhamnen ut i Kalmarsund, till Tjärhovet, Varvsholmen, tillbaka till Tjärhovet, Elevatorkajen, under bryggan vid vågbrytaren, Kattrumpan, under Ängöbron till Södra Kanalgatan där de kliver upp på rampen och springer in i växlingsområdet och byter om. Sedan cyklar de 18 mil över ölandsbron till Färjestaden, söderut på Öland genom den bördiga Mörbylångadalen och södra Ölands odlingslandskap som finns med på Unescos världsarvslista, förbi radbyar i Lilla Frö, Mörbylånga, Degerhamn, österut till Torngård och sedan norrut förbi radbyar i Hulterstad, till Alby, västerut över alvaret till Resmo, norrut igen tillbaka till Färjestaden, över världens vackraste bro till fastlandet igen, norrut till Lindsdal, Läckeby, Rockneby, tillbaka söderut till Läckeby, Lindsdal och tillbaka till växlingsplatsen där de springer in och byter om igen. De avslutar med att springa ett marathonlopp i världens charmigaste stad som i år blev vald till Årets sommarstad för fjärde året i rad, 42 kilometer, tre varv på en 14 kilometer lång rundbana över träbron in genom stadsporten och på kullerstensgator i Kalmar innerstad, förbi Larmtorget, över Stortorget, ut på Ängöleden, förbi Gröndal, till Berga, ut till vändplatsen i Bergavik och tillbaka igen. När de har sprungit tre varv går de i mål vid Domkyrkan på Stortorget i centrala Kalmar.

Stämningen är grym!
När löpningen börjar sitter det människor på varenda uteservering på Larmtorget och i hela centrala Kalmar och äter och dricker och hejar sig hesa. Det står människor utefter kravallstaketen längs hela banan. Det står människor med T-shirts med tryck där det står vem de hejar på. Det står människor med plakat och sjunger hejaramsor. Ölänningarna försöker få rondellen i Färjestaden på Öland att överglänsa Kalmariternas och Kalmarbornas rondell vid Ängö i centrala Kalmar vid cyklingen. Utefter hela banan ställer människor till med fest och spektakel på gator, balkonger och i trädgårdar och spelar musik och dansar. I Berga hade folk byggt läktare och lagt ut röda mattor på asfalten, gjort en Ironman symbol i form av massor av röda ballonger och spelade musik. Bjällror, tutor, handklapp och hejarop ekar mellan stenväggarna i centrala Kalmar under löpningen. Ironman Kalmar blir bara mer och större för varje år. Engagemanget är rörande. Vilken jävla fest! Kalmar har triathlonfeber. Jag har många klienter som är med. Alla i Kalmar känner någon som är med. Jag tror att det är det som är hemligheten. Alla kommer till starten 06:00 på morgonen för att de vill följa, stötta och heja på någon eller några de känner hela dagen. Då kan de lika gärna heja på alla andra också för de beundrar och respekterar alla som har modet att ställa sig på elevatorkajen, springa ned för rampen och kasta sig i vattnet och börja den långa färden. Alla stannar kvar under Heroes Hour 22:00-23:13 då de sista hjältarna som blir en Ironman går i mål i mörkret vid Domkyrkan på Stortorget i Kalmar.

Bildresultat för tomas gustavsson kalmar

 

Tomas Gustavsson
Det är många som har lagt ned hela sin själ och hela sitt hjärta i det som idag är Ironman Kalmar men det hade inte funnits något Ironman Kalmar utan Tomas Gustavsson. Det får man aldrig glömma bort. Tomas Gustavsson är pionjär inom triathlonsporten i Sverige. 1994 arrangerade Tomas Järnmannen i Kalmar. Det var Sveriges första tävling på Ironman distans. 65 triatleter startade. Tomas jobbade dygnet runt och organiserade allt själv och sedan ställde han sig på startlinjen. Ironman organisationen gillade inte att tävlingen kallades järnmannen, de hade monopol på namnet eftersom det var deras varumärke. De hotade med sina advokater. Tävlingen fick byta namn till Kalmar Triathlon. År efter år arrangerade Tomas den här tävlingen själv för ett litet antal triatleter och triathlon entusiaster ofta motarbetad av både kommunen och invånarna i Kalmar som inte förstod sig på vare sig Tomas eller triathlon och inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig var det här äventyret skulle sluta. Sakta men säkert fick Tomas Kalmar Kommun, Kalmariter och Kalmarbor att förstå. Tävlingen blev populär och ryktet om triathlon tävlingen i Kalmar som har världens vackraste Ironman bana, är så välorganiserad och har världens bästa publik spred sig först bland svenska triatleter och sedan till världens triatleter.

Ironman Kalmar
2012 började ett nytt kapitel i Kalmar Triathlons historia. Då fick triathlon tävlingen i Kalmar på fulldistans Ironman status. Idag heter tävlingen Ironman Kalmar men historien slutar inte där för det här är en osannolik framgångssaga. Till slut förstod äntligen kommunen och Kalmars befolkning och nu är de med och gör Ironman Kalmar till världens bästa Ironman tävling. Sedan 2012 har tävlingen röstats fram två gånger till Sveriges bästa idrottsevenemang. Triatleterna själva har valt Ironman Kalmar till den bästa av 41 Ironman tävlingar i världen. De som tävlar menar att Ironman Kalmar till och med slår originaltävlingen på Hawaii! Det går inte att beskriva stämningen, det är en större upplevelse än OS, sa den forna simstjärnan Emma Igelström som idag tävlar i triathlon. Den norska triatleten Mette Moe tyckte att stämningen är grymmare i Ironman Kalmar än den var i Holmenkollen under Skid-VM. Nu kan du kanske få en aning om vad det här handlar om. Det är tack vare Tomas vi har den mest hyllade Ironman tävlingen i världen i Kalmar men det är publiken som gör Ironman Kalmar till den bästa Ironman tävlingen i världen. Publiken älskar triatleterna och triatleterna älskar publiken. Publiken i Kalmar är förjävla grym! Idag har vi en Ironman vecka i Kalmar med 4950 starter som genererar en omsättning till Kalmars näringsliv på 41 miljoner kronor. I år startade 2880 triatleter varav 930 var internationella triatleter från 46 länder i Ironman Kalmar. Tomas har inte lyckats med det här själv utan han har fått hjälp av hela Kalmar och Öland men utan Tomas hade vi inte haft någon triathlonfest.

Tomas fick en egen gata
Alla som har träffat Tomas vet vilken ödmjuk, sympatisk och trevlig människa han är. Tomas Gustavsson är fantastisk. Nu får Tomas mycket välförtjänt en egen gata uppkallad efter sig i Kalmar. Mitt under lördagens Ironman tävling meddelade Kalmar Kommun att triathlonprofilen skulle föräras med en egen gata. Mitt under Ironman Kalmar 2016 fick han motta Kalmar Kommuns Idrottspris för att han har skapat Ironman tävlingen i Kalmar. Tomas påpekade då blygsamt att Ironman är ett lagarbete och hyllade såklart alla funktionärer. Ge honom ett pris för livslång gärning också är ni snälla. Tomas är värd allt beröm och all uppskattning. Tack för triathlonfesten Tomas! Den är det roligaste som finns. Under veckan skrevs ett nytt kontrakt med Ironman organisationen på fem år så vi kan fortsätta njuta av den här underbara tävlingen i fem år till.

Publiken som inte vill gå hem
Kan du tänka dig en hel liten småländsk stad stad som agerar publik? Kan du tänka dig en publik som kommer till starten redan klockan 06:00 på morgonen för att få bra platser? Kan du tänka dig en hel stad som är så stolta över att triathlon är deras sport? Kan du tänka dig en hel stad som ställer upp och gör Ironman till den största festen av dem alla? Kan du tänka dig en hel stad som har så jävla roligt tillsammans en hel dag? Kan du tänka dig en publik som skapar en sådan stämning att de lyfter fram triatleterna på banan? Kan du tänka dig en publik som sjunger nationalsången i mörkret på Stortorget 23:00? Kan du tänka dig en publik som hyllar alla som tar sig i mål även om de måste stanna halva natten för att hylla triatleterna till sista man eller kvinna? Kan du tänka dig en publik som inte vill gå hem efter 18 timmar? Kan du tänka dig en publik som inte vill avsluta festen när målet släcks 23:16? Kan du tänka dig en så jävla jobbig tävling som Ironman på fulldistans är där triatleterna hyllar publiken mer än publiken hyllar triatleterna? Kan du tänka dig en triathlon tävling i en liten stad på den svenska östkusten som triatleter från hela världen påstår är bättre än originalet på Hawaii? Jag tror inte att du kan föreställa dig det så kom hit nästa år så får du se med egna ögon.

Triatleterna simmade in i dimman
Jag ångrar djupt att jag inte såg starten för två år sedan när det var vindstilla och dimma på vattnet. Tänk att ha fått sett triatleterna springa nedför rampen på Skeppsbron, kliva i vattnet och simma in i dimman. Det måste ha varit som ett konstverk. Det måste ha varit magiskt. Jag skriver det här medan jag äter frukost på nationaldagsmorgonen. Jag måste sluta skriva nu för snart är klockan 06:00 och då kommer Fredrik och hämtar mig. Vi ska åka vi in till Elevatorkajen och titta på starten. Den tänker vi inte missa för allt smör i Småland.

Idrottsundret Asta Larsson vann Ironkids

Det har varit Ironman vecka i Kalmar den här veckan. I fredags var det Ironkids. Asta Larsson från Läckeby ställde sig på startlinjen och hon var taggad. Asta hade värmt upp redan på morgonen med lillasyster Kerstin. Hon sprang flera varv runt huset hemma på gården i Läckeby, gjorde plankan och sit-ups. Hon hade en bra känsla och tyckte att det kändes lätt att springa. Sedan tog hon det lugnt resten av dagen och laddade. När hon stod på startlinjen var hon så laddad att hon höll på att spricka, sa hon. Hon tänkte springa fort och hon är snabb den tösen. Det var en del andra barn som också var förväntansfulla, laddade och otåliga, så otåliga att de tjuvstartade. Det fanns ingen startlinje och barnen flyttade fram sig sekunderna före start och sedan tjuvstartade några. Här kan du se när Asta startar.

Ironkids banan
Barnen startade bakom domkyrkan på Stortorget och sprang på kullerstenen i centrala Kalmar och gick i mål på den röda mattan i det stora målet mellan läktarna framför domkyrkan där Ironman deltagarna gick i mål igår. Det var deltagarrekord i Ironkids. Fler än 800 barn sprang på kullerstenen i centrala Kalmar. Publiken var stor och publikstödet var enormt. Det var folk överallt som klappade i händerna och hejade fram de små. Jag träffade Mr Triathlon himself, Tomas Gustavsson. Utan honom hade det inte blivit någon triathlonfest med Ironmanvecka i Kalmar. Ironkids är inte någon tävling, det är motion och barnen springer utan tidtagning, sa Tomas. Allt här i livet är en tävling och det vet Tomas om någon. Det var tydligt att barnen som sprang i Astas åldersgrupp också visste det. Den första gruppen med de minsta barnen som är 3-5 år som sprang 500 meter med sina föräldrar var jättestor. Det tog aldrig slut på små barn som sprang på sina små ben. De var så duktiga! Många av barnen som är 6-7 år som sprang 750 meter satte in en raketspurt när de fick se målet. Barnen var så söta att man smälte. Sedan var det dags för barnen som är 8-9 år och det var Astas grupp. Ytterligare två grupper med barn 10-11 år och 12-13 år sprang 1500 meter.

Lillasyster Kerstin har en perfekt löpstil
Förra året vann Astas lillasyster Kerstin Ironkids. I år hade hon ett ganska färskt sår på sitt knä efter en krasch på cykel men det verkade inte störa henne det minsta. Hon sprang med sin ”Allyson Felix stil”. Kerstin bestämde sig för att vänta in och springa tillsammans med sin kompis Alva trots att hon innan loppet hade sagt att hon skulle springa för vinst, inte bara över tjejerna utan även slå killarna. Kerstin sprang snyggast av alla. Hon har en perfekt löpstil. Hon flyter fram över kullerstenen med huvudet högt, blicken rakt fram, bröstet högt och höga knän. Vilken teknik! Vilken talang! Friidrottsklubben nästa och därmed basta!

Asta har också en fin löpstil
Löpskolning, vad är det? Det är teknikträning där man försöker lära människor med en dysfunktionell kropp att springa på ett sätt som de inte kan därför att deras muskler inte fungerar som de ska. Behövs löpskolning? Nej, inte om din kropp fungerar som den ska. Din kropp är inte dum, den är tvärtom mycket mer intelligent än vi förstår. Den är konstruerad, utvecklad och designad av naturen under miljoner års evolution för att springa. Den använder all tillgänglig muskelkraft för att förflytta sig till minsta möjliga energikostnad. Löpning är ett av människokroppens åtta primära rörelsemönster. En amerikansk styrkecoach sa en gång:

”-Don´t run to get fit, get fit to run.”

Med det menar han att först måste din kropp fungera, sedan kan du springa. Om du springer med en kropp som inte fungerar kompenserar andra muskler för de muskler som är hämmade och blir överbelastade och då får du någon eller flera av alla de kända löparskadorna. Då har du heller inget löpsteg eftersom du inte kan utveckla så stor kraft i höftleden som krävs. Om de muskler som ska sträcka och böja i din höftled är hämmade på dig kan du gå på löpskolning tills du blir 100 år utan att kunna springa med rätt teknik. Det finns visserligen löpare som är väldigt duktiga på att kompensera med muskler i ländrygg, ljumske, lår och vader och springer med bra teknik tills de blir skadade. Rätt muskler måste göra jobbet när du springer. Det handlar inte om teknik, det handlar om funktion. Det hjälper inte med funktionell träning. Det är inte träningen som ska vara funktionell, det är du som ska vara funktionell. Om din kropp fungerar som den ska behöver du inte gå på löpskolning.

Asta är inte löpskolad
Så här springer man. En stilstudie på Asta Larsson, ett litet löparess från Läckeby i Småland. Astas kropp är funktionell. Asta flög fram med pigga ben på lätta fötter på kullerstensgatorna i centrala Kalmar och hon gjorde det med rätt muskler och det kan lätt misstas för att hon gjorde det med rätt teknik eller att hon är löpskolad och det är hon inte. Hon är en nioårig oförstörd tjej som inte har suttit tillräckligt mycket på sin rumpa med en iPad i sitt knä för att bli dysfunktionell och förstöra sitt fina löpsteg.

Asta kom först i mål av tjejerna i sin åldersgrupp
Astas lopp var 1500 meter. Hon hade inget bra fäste på de hala kullerstenen med sina skor men Asta sprang fort ändå. Mamma Anna, Pappa Stefan, mormor Birgitta, morfar Nicke och mammas moster Karin stod utefter banan och hejade på Asta. När hon passerade mig och Ingela en liten bit före den röda mattan på upploppet med målet i sikte ropade jag:

-Heja Asta, du är stark, kom igen nu!

När Asta kom in på den röda mattan på upploppet fick hon bättre fäste med sina skor och kunde trycka ifrån mer. Asta sprang i mål först av tjejerna i sin åldersklass. Hon tyckte att det var roligt att vara med. Hon är stark för hon kan lyfta en hel hög med medaljer på en arm. Asta måste få ett par nya skor. Jag vet ett företag som prestationsoptimerar och rehabiliterar löpare, cyklister och triatleter som kan sponsra henne med det men mamma Anna har redan lovat henne ett par nya skor. Hon behöver ett par riktiga löparskor med en mer böjbar sula, sedan kommer hon att springa ännu snabbare.

Nu har Asta 43 medaljer
Asta bjöd in oss till att fira med Ironmantårta hemma i Läckeby efteråt. Hon visade oss sina medaljer. Morfar och Asta hade räknat till 42 medaljer en dag. Nu har hon 43 medaljer. Jag bad henne att hänga dem runt halsen så att Ingela fick ta en bild på henne. Hon gick på två olika simträningar hela förra vintern. Hon simtränar med både simklubben och triatletklubben. Cykling är Astas starkaste gren, hon har vunnit Kalmar Grand Prix tre år i rad. Hon springer snabbt när hon spelar fotboll, är med på Kalvinknatet och i Ironkids. Asta vilar bara när hon sover. Idag ska hon spela 5 fotbollsmatcher. Först spelar hon 4 cupmatcher i Madesjö med Lindsdals IF´s 09:or och sedan förstärker hon 08:orna i en seriematch hemma på Fjölebro IP. Nästa år fyller Asta 10 år och då får hon vara med på riktig triathlon, det kommer att bli kul!

Kalmar Mini Tri är världens charmigaste triathlon tävling!

Bildresultat för kalmar mini tri

Det finns en tävling som går i Kalmar varje år som är festligare än alla andra och som jag inte vill missa för allt smör i Småland. Det är Kalmar Mini Tri som inledde Ironman veckan i förrgår. Tävlingen blir bara populärare och populärare. 2017 tog det 21 dagar innan de 1200 platserna tog slut. I år tog det bara 68 timmar innan tävlingen var utsåld. När ytterligare 70 platser släpptes var de så eftertraktade att anmälningssystemet kraschade. Nu kan inte Mini Tri växa mer. Det är dags att dela upp tävlingen på tre dagar. Lagtävling på tisdag, elittävling på onsdag och individuell motion på torsdag. Då kan vi dessutom börja prata Ironman vecka på riktigt men det kanske inte går att stänga av vägen tre kvällar i rad? Det händer grejer här i Kalmar. I augusti är schemat fullspäckat. Första helgen i augusti är det Kalmar Grand Prix, andra helgen är det Stadsfest och den här veckan är det Ironman vecka här i Kalmar.

Kalmars nationalsport
I Norge åker man längdskidor, i Holland åker man skridskor, i Italien cyklar man landsvägscykel och i Kalmar tävlar man i triathlon. Triatlon är Kalmariternas och Kalmarbornas nationalsport. Du kanske undrar vad det är för skillnad på Kalmariter och Kalmarbor? Kalmariter är tredje generationens Kalmarbor och Kalmarbor är födda i Kalmar. Alla i Kalmar tävlar i triathlon eller känner någon som tävlar i triathlon som de kan gå ut och heja fram på Ironman imorgon. På Mini Tri är det värre än så för här tävlar många i Triathlon som inte är triatleter och många gör det för första gången. Det är många som har familjemedlemmar, syskon, anhöriga, släktingar, vänner, grannar, skolkamrater och arbetskamrater som är med. Intresset för att tävla i triathlon i Kalmar exploderade när tävlingen på fulldistans fick Ironman status 2012. Kalmar har världens bästa triathlonpublik. Triathlonpubliken i Kalmar hyllas av triatleter från hela världen. De menar att Ironman Kalmar är bättre än original tävlingen på Hawaii. Den här publiken är förjävla grym! Kalmariterna och Kalmarborna är så stolta över att de har en egen sport, de tycker att Triathlon är så kul och de förstår hur bra det här är för Kalmar och går man ur huse och hejar sig hesa. Det är så himla kul att se och vara en del av.

En tiondels Ironman
Kalmar Mini Tri är en tiondels Ironman sträcka så när som på 134 meter för lång simning. Simsträckan är 520 meter istället för 386 meter. Tävlingen startar med simning från Kattrumpan in under Ängöbron till Södra kanalgatan där triatleterna kliver upp på rampen och springer in till växlingsområdet. Tävlingen fortsätter med 18 kilometer cykling längs Ängöleden, Gröndalsvägen och Norra vägen ut till vändplatsen i Lindsdal och tillbaka till växlingsplatsen. Tävlingen avslutas med 4,2 kilometer löpning på Kvarnholmen, Ängöleden, Lindö och Fredrikskans och triatleterna går i mål på Stortorget i centrala Kalmar där stora läktare är fyllda till sista platsen med en glad publik som hejar och klappar i händerna.

Publikfest
Kalmar Mini Tri är Sveriges tredje största triathlontävling. Kalmar stoltserar även med den största av dem alla Ironman Kalmar. Kalmar Mini Tri är en publikfest som följs av uppskattningsvis 20000 personer. Det står publik överallt längs banan. I onsdags var det dags för Kalmar Mini Tri. Mellan klockan 18:00 och 18:55 klev olika grupper med olika färg på badmössorna i vattnet och började simma. 110 lag i form av tremannalag kom till start. Här fanns företagslag, kompisgäng och föreningar med totalt 330 personer. 1270 triatleter startade i Mini Tri.

Folkfest
MiniTri är så himla charmigt. Många provar på triathlon för första gången och de har inte rätt utrustning. De kommer på alla möjliga cyklar i en salig blandning. De cyklar i badbyxor och pulsmätare, bikini, baddräkt, top och tights, t-shirt och shorts, kompressionskläder, cykelkläder och tridräkt. Det är så befriande härligt att se men jag tycker mig notera att det blir seriösare och mer blodigt allvar för varje år. Deltagarna kommer bättre förberedda, bättre tränade och med bättre utrustning. På det sättet riskerar Mini Tri att förlora sin stora charm på sikt men vinsten av det är att Kalmar får fler triatleter.

Olika cyklar
Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg. Det är fascinerande att se alla cyklar uppställda på växlingsområdet. Det är ännu mer fascinerade att se alla olika cyklar. De flesta har racercyklar men det kom fortfarande en hel del människor på damcyklar, herrcyklar och city bikes. Damcykel med korg såg jag flera stycken och jag såg en herrcykel med tempobåge. Mountainbike är vanligt men jag såg många på hybridcyklar i år. En tjej kom på en Leader single speed cykel. Många cyklade på en gammal racercykel med stålram och ramväxel. Det är så roligt att se alla gamla racercyklar. De är så vackra. Jag såg en rasande vacker Bianchi med stålram och den gick fort. Många har moderna racercyklar och många har triathloncyklar. Två tjejer kom på svarta Bianchi Aria och dem ger jag såklart extra stilpoäng till. Jag såg en tjej på damcykel som cyklade om en tjej på racercykel. Det kom till och med en kroppsbyggare på cykel. Mini Tri, det är bara för festligt!

Eliten
Svenska mästaren på Sprintdistans 2016 och silvermedaljör på Olympisk distans på SM i år, Oskar Djärv kom hit för att vinna men fjolårsvinnaren Ludwig Fleetwood som vann Olympisk distans på SM ville försvara sin titel och blev för svår. Ludwig Fleetwood satte banrekord. Det tog Ludwig 44 minuter och 46 sekunder att tillryggalägga de tre sträckorna. Hemmahoppet Gabriel Björlin som tog bronsmedaljen på Olympisk distans på SM tog fjärdeplatsen på tiden 47:56. Alice Petersson vann damklassen på 58:35. Jag längtar redan till nästa års Mini Tri.

Kerstin Larsson vann Ironkids

Kerstin Felix
Förra söndagen var Asta och Kerstin på friidrottsarenan Fredrikskans och provade på Gladiatorernas hinderbana. Då skickade mamma Anna den näst sista bilden nedan på Asta och Kerstin när de springer på tartanbanan till mig och skrev: ”Stefan säger att jag ska skicka den här till dej och att du ska kolla Kerstins löpsteg. ”Det har jag redan gjort, om ni inte tar med henne till friidrottsklubben går vi miste om OS-guld”, skrev jag tillbaka. När vi hämtade Asta den 31 juli för att hon skulle få cykelträna med mig inför Kalmar Grand Prix följde Kerstin med oss hit till Öland. När Asta och jag hade cyklat färdigt ville jag att Ingela skulle ta ett kort på Asta och mig. Då sprang Kerstin efter Asta när hon cyklade. Jag noterade att Kerstin hade en perfekt löpteknik. Hon höll sitt huvud och bröst högt och lyfte sina knän högt och hennes hår stod rakt ut bakom henne av fartvinden. Hon såg ut som löpardrottningen, Allyson Felix. Nu är inte Kerstin så mycket för drottningar precis utan det är prinsessor som gäller.

Vet du hur man vinner Ironkids?
Det har väl knappast undgått någon att det var Ironman vecka i Kalmar förra veckan. I fredags 16:00 var det barnens tur. 800 barn hade samlats på Stortorget för att delta i Ironkids. Medan Stefan checkade in sin cykel för den stora Ironman tävlingen dagen efter smet jag iväg till Stortorget för att titta när Kerstin sprang i Ironkids. Kerstin har inte riktigt samma tävlingsinstinkt och vinnarskalle som sin storasyster Asta. Hon tycker att det är mer spännande med smink, kläder och skor än med fotboll, cykeltävlingar, swimrun och löplopp som storasyster Asta brukar vara med på. Men Kerstin har samma föräldrar, har sprungit lopp förut och vet hur man ökar på sin tävlingsmoral betydligt. Vet du hur man vinner Ironkids? Det vet jag. Först köper man nya tjusiga löparkläder. Rosa och svart top och cykelbyxor. Sedan värmer man upp med ukulele. Och sist men inte minst, precis innan starten frågar man sin mamma om man får fira med tårta om man vinner. Det är bra för motivationen därute på löparbanan på Kalmars kullerstensgator.

Starten går
Kerstins lopp är 500 meter. Alla barn står på startlinjen norr om Domkyrkan på Stortorget i Kalmar. Starten går och efter halva loppet är Kerstin Larsson 5 år från Läckeby norr om Kalmar framme vid H&M och har sprungit om alla tjejer. Nu återstår killarna. Dem passerar hon nu en efter en. Jag står på Storgatan precis innan den röda mattan på Stortorget där upploppet börjar. Tomas Gustavsson som har genomfört 38 Ironman, är mannen bakom Ironman Kalmar, äger sportdrycken Vitargo och Energikakan står bredvid mig.

-Det är ett större engagemang i de små än i de riktiga triatleterna, säger Tomas.

-Ja, det är det och det ska det ju vara, svarar jag.

Kerstin närmar sig upploppet
Kerstin dyker upp. Hon ligger trea en bit innan den röda mattan på upploppsrakan. Då säger hon till sin mamma:

-Jag vill ju vinna!

-Då får du springa fortare, svarar mamma Anna.

Nu spurtar jag till mig en tårta
På den röda upploppsmattan flyger Kerstin förbi två killar. En tårta står ju på spel men den ena killen lyckas kontra på Kerstins ryck och slänga sig före henne över mållinjen på Stortorget på Domkyrkans södra sida. Kerstin är dock först av tjejerna. Kerstin får därför fira med tårta och hon älskar filmen Frost så hon väljer såklart, du gissade rätt, princesstårta. Kerstin sa efter sin seger att det brände i halsen. Barnen som deltar i Ironkids är så himla söta att jag tänker att jag skulle kunna adoptera dem allihop. När vi anländer hem till familjen Larsson i Läckeby är Kerstin på mycket gott humör. Hon har fortfarande på sig sin fina tävlingsdress och Ironkids medaljen hänger runt hennes hals. På köksbordet står en princesstårta av finaste sort. Kerstin bjuder in oss för att fira hennes seger med tårta precis som det anstår en löparprinsessa. Jag lovar härmed Kerstin att köpa en tårta till henne varje gång hon vinner en löpartävling.

Nu är Stefan en Ironman

Så här såg det ut vid starten för en timme sedan.

Stefan Johanssons förberedelser inför Ironman Kalmar i lördags har varit minutiösa under Ironman veckan. I tisdags eftermiddag behandlade jag Stefans ena vadmuskel 6 timmar i sträck. I onsdags simmade han 2,1 kilometer vid piren i Färjestadens hamn. I torsdags cyklade vi 57 km på den vackra Öländska landsbygden. Det var den finaste sommardagen här på Öland. Solen sken från en klarblå himmel och det var nästan vindstilla. Vi fikade vid ÖlandsChoklad så att Stefan fick smaka på världens godaste italienska gelato. Han valde citron sorbét och chokladglass som är mina favoritsmaker. I fredags gjorde jag ren kedjan på hans triathloncykel, tvättade cykeln och smörjde kedjan medan han valde utrustning och plockade ned den i sin Bike Gear Bag och Run Gear Bag och sov middag. Klockan 15:00 åkte vi till Ironmans växlingsområde på parkeringsplatsen vid Södra Kanalgatan i Kalmar och checkade in Stefans cykel.

Väckarklockan ringde 04:30
I lördags morse ringde väckarklockan 04:30. Det var mörkt, det blåste kraftigt och det regnade. Jag vispade Vitargo och fyllde Stefans flaskor. Ingela kokade gröt och Stefan åt så mycket frukost som han fick plats med i magen. Klockan 05:34 satte vi oss i bilen och körde över ölandsbron till Kalmar. Klockan 06:00 gick Stefan in på växlingsområdet med med tre flaskor Vitargo och två cykelpumpar, en för disc hjulet och en för framhjulet och pumpade däcken på sin cykel och fyllde den aerodynamiska ramflaskan och styrflaskan på sin cykel med sportdryck. Om du aldrig har stått utanför växlingsområdet på morgonen innan Ironman tävlingen startar kan du inte föreställa dig synen av 2158 triathloncyklar som hänger i sadeln på ett räcke i rad efter rad på en stor parkeringsplats.

Bildresultat för ironman växlingsområde

Det är tack vare dig som jag är här!
När jag stod utanför växlingsområdet och väntade på att Stefan skulle komma tillbaka dök en av mina klienter som heter Karl och är triatlet upp i våtdräkt på väg till starten. Jag grep tag i hans arm och önskade honom lycka till!

-Det är tack vare dig som jag är här!, sa Karl.

Jag kom att tänka på en triatlet som låg på behandlingsbänken i min klinik i våras.

-Alla triatleter har ju ont, sa hon.

-Ja, jag vet, det är därför jag har flyttat hit, svarade jag.

Vi gick ned till startplatsen
Stefan kom ut från växlingsområdet klockan 06:25 och vi gick de 500 metrarna ned till startplatsen. Stefan tog av sig sina överdragskläder och skor, drog på sig sin våtdräkt, smörjde glidmedel på kroppen på de ställen där våtdräkten kan skava, stoppade proppar i öronen, tog på sig sin badmössa, åt en banan och drack lite vatten.

-Nu är klockan 06:45, sa jag.

Stefan satte på sig sina simglasögon och gick ned till Drottningtrappan och seedade in sig i den startgrupp som beräknade att de skulle simma på en timme. Vid starten i Tullhamnen stod 130 triatleter från Kalmars triathlonklubb Kalmar RC och ytterligare 20 triatleter från Kalmar och Öland som snart skulle kasta sig i Kalmarsund. Jag grep tag i armen på ytterligare två klienter, Matilda och Linnéa när de var på väg till startplatsen och önskade dem lycka till på sin 22,6 mil långa resa som skulle simmas, cyklas och springas innan de nådde mållinjen på Stortorget.

Startskottet gick klockan 07:00
Elevatorkajen var fylld av tusentals människor. Klockan 06:52 blev publiken helt tyst när kalmartjejen Elin Andersson stämningsfullt sjöng nationalsången. Klockan 07:00 tutade det i luren och ett kanonskott small av. Triatleterna sprang nedför startrampen vid Drottningtrappan i Tullhamnen och klev i vattnet och simmade ut i Kalmarsund och bildade ett triatletstim. Högtalarna spelade Kentas låt ”Just idag är jag stark”. Många båtar av olika slag och kanoter kantade simbanan. Jag och Stefans fästmö Maria stod kvar i en kvart och njöt av stämningen och den mäktiga synen av 2158 triatleter som klev i vattnet och började simma.

Vi cyklade bredvid triatleterna
Vi gick tillbaka till bilen och åkte hem till oss i Saxnäs på Öland. Maria och jag bytte om till cykelkläder och satte oss på våra racercyklar och cyklade ned till Färjestadens hamn och ställde oss vid busshållsplatsen vid Talluddens parkering och hejade på Stefan när han cyklade förbi. Sedan cyklade vi på cykelvägen bredvid triatleterna och följde dem ända ned till Mörbylånga innan vi vände tillbaka mot Färjestaden igen och fikade på ÖlandsChoklad i hamnen. När vi hade fikat färdigt cyklade vi bort till busshållsplatsen vid Talluddens parkering igen och hejade på Stefan när han cyklade förbi på tillbakavägen efter att ha cyklat på södra och östra Öland samt över alvaret. Sedan cyklade Maria och jag tillbaka hem till oss i Saxnäs och tog en snabbdusch medan Ingela lagade lunch till oss. Vi åt lunch och satte oss i bilen och körde till Läckeby 1,5 mil norr om Kalmar. När vi kom fram till Läckeby cyklade Stefan precis ut i korsningen vid kyrkan efter att ha blivit hyllad och hejad på av familjen Larsson och deras vänner femhundra meter tidigare. Jag hoppade ur bilen och ropade ”Heja Stefan!” men han hörde mig antagligen inte. Stefan tog det lite lugnt på cyklingen.

-Du måste accelerera varje gång du kör om någon och det kostar energi, sa Stefan efteråt.

Trötta triatleter
Vi åkte hem till Anna och stod en liten stund på vägen utanför familjen Larssons hus. Triatlerna hade låg fart på sina cyklar när de cyklade förbi och de såg trötta ut. Motvinden på Ölandsbron, motvinden när de cyklade söderut på Öland, kantvinden när de cyklade över alvarsmarken och sidvinden på högbrodelen som tog tag i cyklar med disc hjul och högprofilfälgar hade tagit ut sin rätt. Vi satte oss i bilen och åkte till Kalmarsundsparken och parkerade. Vi gick över fängelsebron och in genom stadsporten och ställde oss och väntade på Stefan vid målområdet. Han skulle springa tre varv och vi hejade på honom varje varv. Efter varje varv får triatleterna ett armband i olika färger för att domarna och publiken ska se vilket varv de är ute på. Jag hejade på de av mina klienter som jag såg. Jag hejade på Per, Mathias, Jörgen, Jerker och Matilda. Jag hejade på de andra triatleterna också precis som alla andra i världens bästa publik här i Kalmars innerstad gjorde. En klient berättade igår att det inte fanns en 100 meter lång sträcka någonstans utefter banan där det inte stod publik. Den 14 kilometer långa löpbanan var kantad av människor som bar triatleterna fram.

11:12:47
Elva timmar, tolv minuter och fyrtiosju sekunder men nu tar vi hela Stefans lopp från början igen. Stefan gick ned för startrampen, klev i vattnet strax efter klockan 07:00 och började simma. När han klev upp på rampen vid Fredrikskans kanalen och sprang in i växlingsområdet hade han simmat 3860 meter på 01:02:12. Han drog av sig sin våtdräkt, tog av sig sina simglasögon och sin badmössa, tog på sig sin hjälm och sina cykelskor och satte sig på cykeln. Den första växlingen tog 04:12. När han klev av sin cykel i växlingsområdet hade han cyklat 18 mil på 05:49:25. Han tog av sig sin hjälm och sina cykelskor och tog på sig sina löpskor och sin keps och sprang ut på löpbanan. Den andra växlingen tog 04:52. Nu hängde det på om vaden skulle hålla eller ej. Han har inte kunnat träna så mycket löpning på grund av en ömmande vadmuskel. Löpningen är därför Stefans svagaste gren. När han korsade mållinjen vid domkyrkan på Stortorget i Kalmar klockan 18:15 hade han sprungit 42 kilometer, ett helt marathonlopp på 04:12:06. Vaden höll! Klicka här för att se Stefan gå i mål.

Therese Ankarström blev den sista athleten att korsa mållinjen. Foto: Rickard Johansson

Magisk avslutning
Klockan 15:03 går vinnaren av Ironman Kalmar 2017 Clemente Alonso-McKernan Spanien i mål klockan och sätter nytt banrekord med tiden 08:07:48. Proffsen startade 06:55. Klockan 21:09 berättar speakern Paul Kaye att Kalmars publik är den bästa triathlon publiken i världen. Klockan 21:58 har alla deltagare gått ut på det sista varvet och alla som är kvar på banan har därför möjlighet att bli en Ironman. Klockan 22:00 inleds Heroes Hour som är den sista timmen när publiken bär de sista hjältarna i mål. Klockan 23:15 är Heroes Hour över och målet släcks ned men publiken ville inte gå hem. Klockan 23:18 sjunger hela publiken på Stortorget ”Du gamla du fria”. Klockan 23:20 tänds målet upp igen och Nanos låt Hold on spelas i högtalarna och publiken klappar i händerna och sjunger med. Klockan 23:24 går den sista triatleten Therese Ankarström som satt i rullstol för 7 år sedan efter en bilolycka då hennes bäcken krossades i mål och hade då varit ute på banan i 16:15:18 och missar därför maxtiden på 16 timmar med 15 minuter och 18 sekunder och får därför inte kalla sig en Ironman och får ingen medalj men vinnaren Clemente Alonso-McKernan lämnar över sin medalj till henne. Du kan se en intervju med Therese och hela Heroes Hour här.

Magisk behandling
Stefan var inte bara tvungen att besegra Kalmarsunds vatten, Ölands landsvägar, öländsk motvind, alvarets kantvind, Kalmarsunds kastvindar, Ängöledens motlut och Kalmars kullerstensgator utan även sig själv för att nå målet.

-Det var tack vare din magiska behandling som jag kunde springa ett helt marathonlopp för första gången i mitt liv, sa Stefan till mig när han kom i mål.

Det tog Stefan 11:12:47 att avverka 3860 meter simning, 180,2 kilometer cykling och 42195 meter löpning. Den tiden räckte till en 590:e plats totalt bland 2158 startande triatleter från 54 länder och en 42:e plats i hans åldersgrupp. Stefan var nöjd med sin prestation. Jag tycker att han gjorde en grym prestation. Han fick en fin medalj med en fyr på runt halsen. Nu är Stefan en Ironman. Nästa gång behöver han inte ha det gröna bandet runt vänster handled för då är han ingen nybörjare, då är han en Ironman finisher.

Imorgon är det Ironman Kalmar 2017

Bildresultat för ironman kalmar 2016

Imorgon lördag 19 augusti 2017 är det Kalmars nationaldag. Det är Ironman Kalmar. Världens vackraste Ironman tävling med en helt magiskt vacker inramning och världens mest kända Ironman publik som skapar rena rama Tour de France stämningen. Hit kommer triatleter från 50 nationer för att de har hört talas om den vackra banan, den fantastiska publiken och det välarrangerade loppet.

En mäktig syn
När nationalsången har ekat ut klockan 07:00 kliver 2750 triatleter i vattnet vid Elevatorkajen vid Länsmuséet i Kalmar och simmar ut i Kalmarsund. Det är en närmast religös stämning och mäktig syn. De simmar till Varvsholmen och tillbaka till Ångkvarnen förbi Kattrumpans badplats och in under Ängöbron. När de når växlingsområdet efter 3860 meter kliver de upp ur vattnet och växlar till cykel och cyklar över den 6072 meter långa Ölandsbron till världens vackraste ö. I Färjestadens hamn tas de emot av en stor publik. Längs hela banan sluter kalmarbor och ölänningar upp och hejar fram triatleterna. Varenda busshållsplats utefter banan på Öland är till bredden full av människor. De har med sig plakat, stolar och kylväskor. Ölänningarna har gjort till tradition att skåla i champagne och heja på triatleterna i Ironman varje år. Alla är glada och alla hejar. Det är ett sådant engagemang att man blir tårögd. Triatleterna cyklar söderut genom Mörbylånga dalen och Södra Ölands odlingslandskap som är världsarv till Degerhamn där de först cyklar österut, och sedan norrut på Ölands östra sida mot Hulterstad. Alla som bor i Hulterstad på östra Öland hjälper till och delar ut mat och sportdryck till triatleterna. Triatleterna cyklar sedan västerut över allvarsmark till Resmo vilket nästan är en religös upplevelse. När de åter når Mörbylångavägen cyklar de norrut tillbaka till Färjestaden och brofästet igen och cyklar över världens vackraste bro igen. När de når fastlandet cyklar de norrut mot Lindsdal, Läckeby och Rockneby där de vänder.

Tap here to Power up
Efter 165 kilometers cykling cyklar de förbi familjen Larssons hus i Läckeby där Anna, Stefan, Asta och Kerstin står i sin trädgård tillsammans med mormor Birgitta, morfar Nicke och Annas pappas faster Nancy samt 40-50 av sina vänner och hejar sig hesa. Klicka här och titta på filmen med highlights från förra årets Ironman, 02:49 in i filmen står världens bästa sjuksköterska, min klient Cissi, på vägen utanför Annas hus i Läckeby med en skylt som det står ”Tap here to Power up” och väntar på sin man Martin och de andra 2800 triatleterna. 02:57 in i filmen gör Anna och hennes familj och vänner vågen på vägen utanför sin carport. Hela Kalmar och Öland gör Ironman till en enda stor fest, även familjen Larsson. Du måste komma hit och vara med på festen för att förstå engagemanget.

På kullerstenar i årets sommarstad
När triatleterna kommer tillbaka till växlingsområdet har de cyklat 180,2 kilometer och växlar då till löpskor och springer tre varv på en bana som går delvis på kullerstenar i den charmiga staden Kalmar som är årets sommarstad för tredje året i rad. Triatleterna springer längs Ängöleden ut till Bergavik norr om Kalmar centrum och tillbaka över fängelsebron in genom stadsporten förbi Larmtorget och över Stortorget. Det råder rena rama karnevalsstämningen i centrala Kalmar. Varenda uteservering i centrala Kalmar är knökfull med folk som hejar fram triatleterna. Folk sitter någon meter från kravallstaketen som avskiljer löpbanan och äter, dricker och hejar. Alla känner någon eller flera som deltar i loppet och de klappar i händerna och skriker och hejar på alla triatleter. Vilken stämning! Publiken älskar triatleterna och triatleterna älskar publiken. Ironman Kalmar är en av de populäraste Ironman tävlingarna i hela världen. Den norska triatleten Mette Moe tyckte att stämningen är grymmare i Kalmar än den var i Holmenkollen under skid-VM. Det ger dig ett perspektiv på vad Ironman Kalmar handlar om. När triatleterna går i mål vid Kalmar Domkyrka på Stortorget i centrala Kalmar har de sprungit 42,2 kilometer, ett helt marathon lopp och mest fantastiskt av allt, all publik stannar kvar tills den allra sista triatleten går i mål klockan 23:00.

Proud Ironfan of 2352
Håll utsikt efter min kompis Stefan Johansson från Ullared numera boende i Degerfors som gör sin första Ironman. Stefan med startnummer 2352 har en svart Skins tridräkt med gula streck, vit Girohjälm med visir och cyklar på en röd triathloncykeln från Specialized med ett FF Fast Forward disc hjul. Han cyklar snyggt och fort och ser proffsig ut så han är lätt att känna igen. Även om Stefan är från Ullared kommer han att sälja sig dyrt på Ironman. Jag är proud Ironfan of 2352. Hjälp mig att heja på Stefan!

Triathlon är Kalmars nationalsport
Ironman Kalmar är en sprakande glädjefest. I målet tas triatleterna emot med öppen famn av tusentals människor på fullsatta läktare. Publik engagemanget är enormt och stämningen grym. Ironman är sommar Kalmars största evenemang. Triathlon är kalmarbornas nationalsport. Välkommen till Ironman 2017 och årets sommarstad Kalmar och semesterparadiset Öland! Nu gör vi det här till en enda stor folkfest igen.

Olympiern Stefan gör sin första Ironman

Stefan Johansson anlände till min klinik i Kalmar för behandling av en vadmuskel 12:30 igår och nu bor han här hos oss i Saxnäs under resten av Ironman veckan. Stefan har tävlat i gång, satt världsrekord, har europarekord, varit med på OS och tävlat i landslaget. Stefan är här för att vara med på sin första Ironman på fulldistans på lördag. Under två år 2009-2011 arbetade jag som utbildningskoordinator på Metodicum i Degerfors. I systerföretaget Real jobbade Stefan som systemutvecklare. Jag lärde känna Stefan och det är tack vare honom som du kan läsa den här bloggen. Det är nämligen han som har satt upp den.

Jag tjatade på Stefan att han skulle börja med Triathlon
Jag började att tjata på Stefan att han skulle börja med triathlon. På Hösten 2013 gjorde Stefan slag i saken och anmälde sig till simskola för vuxna och lärde sig crawl teknik. Det visade sig att Stefan var en simtalang utan dess like. 2014 ställde han upp i Vansbrosimmet som det året bara var halva distansen på grund av att vattnet var för kallt och kom på 262:a plats bland 5015 deltagare. Stefan har tävlat i simning, cyklat lopp och deltagit i 5-6 triathlon lopp de sista fyra åren. För två år sedan var han här i Kalmar och tittade på Ironman med sikte på att komma tillbaka två år senare för att delta och nu är han här. Jag passar därför på att intervjua honom nu när vi sitter här i mitt uterum och äter frukost.

Du åker runt i en vit Volvo V60 Cross Country med de olympiska ringarna på? Hur kommer sig det?

-För att jag är en före detta olympier och tillhör en förening med svenska olympier och vi har ett avtal med Volvo som är olympisk sponsor genom Sveriges Olympiska kommitté.

Du har tävlat i gång, när började du med det?

-När jag var 8 år 1975 på 70-iaden.

På hur många olika distanser har du det svenska rekordet?

-På 20000 meter på bana, 10000 meter på bana, en timmes gång och 5000 meter på bana och kanske någon mer.

Hur många SM-guld har du?

-Ett tjugotal som senior.

Hur många VM har du varit med i?

-Det första var 1987 i Rom och det sista var i Göteborg 1995 och samtliga VM däremellan.

Hur många OS har du varit med på?

-Jag har varit med på två OS. 1988 i Seoul och 1992 i Barcelona. Jag kvalade till OS 1996 men kom inte med. Jag hade precis flyttat till Degerfors och vårt första barn var på väg så jag hade väl inte samma fokus längre.

När slutade du med gång tävlingar?

-1996 gjorde jag mitt sista SM och slutade träna. Jag var med även 1997 men hade inte tränat inför det.

Lasse Törnqvist påstår att det är hans fel att du inte lyckades kvala in till OS i Atalanta 1996 för att han lurade med dig på ett Body Toning pass med Linda Schreiber på David Träningscenter och att du fick extrem träningsvärk, stämmer det?

-Nej, det stämmer inte men jag kommer inte ens ihåg det.

Vad har du för medaljer från stora mästerskap?

-Jag har en bronsmedalj från inomhus EM på 5000 meter 1992 då jag hade tiden 18:27:95 och det är svenskt rekord.

Det är snabbare tempo än många människor kan springa i?

-Ja, det är snabbare än vad jag kan springa i idag också.

Du tävlade mot en massa dopade gångare från de forna öststaterna?

-Ja, det har jag ju förstått nu i efterhand. En östtysk gångare gick snabbare ju sjukare han såg ut. En ryss utan tänder som levde hårt och inte som idrottare normalt gör tillhörde världseliten. Tre östtyskar lade beslag på samtliga medaljer vid en världscup tävling i mitten av 80-talet. Jag kunde konkurrera med alla dessa gångare på vårtävlingar. En del från öststaterna tävlade bara på stora mästerskap. Jag funderade därför på vad jag gjorde för fel. Jag vet att jag hade kunnat slå dem om jag hade gjort allting rätt även om de hade varit dopade.

Stämmer det att du fortfarande har europarekordet på 20000 meter på bana?

-Ja, det stämmer.

Du har varit i Australien tränat?

-Ja, jag var där på vårvintern 1991, 1992 och 1993.

Stämmer det att du är den idrottare de har mätt upp högst syreupptagningsförmåga på The Australian Institute of Sport i Canberra?

-Ja, det sa de i alla fall.

Det är bara du och Patrik Sjöberg av alla svenska friidrottare som var innehavare av världsrekord på 90-talet?

-Ja, när jag kom tillbaka från Australien 1992 var jag med på inomhus EM i maj och satte världsrekord på 20000 meter på bana i Bergen i Norge så jag är med i Guiness rekordbok. 1992 var mitt gyllene år.

Hur tränade du på den tiden?

-Jag körde inte så långa distanser och mycket mängdträning men jag tror att jag körde för hårt i intervallerna och jag testade min form för ofta och för nära tävlingarna.

Är det sant att ni alltid tävlade mot varandra på landslagslägren?

-Ja, det blev ju så, man gav sig ju aldrig på träningarna.

Du hade en ständig svensk kombattant som hade tagit OS-silver 1984 i Los Angeles?

-Ja, Bo Gustavsson. Det gick inte att bara ställa ut skorna på banan på SM på den tiden. Det var många som var bra. Man måste tävla internationellt mer än en gång om året. Jag tycker att vi tävlade för lite internationellt på den tiden men tack vare att den nationella konkurrensen var hård så gick det ändå.

Du hade en dålig dag på inomhus SM någon gång runt 1990?

-Jag kände att jag hade en dålig dag och grämde mig över att jag skulle få stryk av Bosse, funderade på hur jag skulle känna mig efter loppet och tänkte att jag skulle vara besviken på mig själv efter loppet. Jag bestämde mig för att dela upp tävlingen i ett varv i taget. Jag ryckte när jag var som tröttast två varv från mål och vann. Jag trodde att Bosse var pigg för han var bättre den dagen men jag talade inte om det för honom så han visste inte om det.

Det gäller att ha vinnarskalle och det har du?

-Ja, du måste våga vinna och det kan du inte göra om du inte vågar förlora.

När var du med på din första Triathlon tävling?

-Det var i Lyrestad 2015.

Hur tränar du idag?

-Så mycket jag kan och hinner med. Simmar 1-2 gånger i veckan på vintern. Jag cyklar några pass i veckan och kör några kombinationspass med cykling och löpning. Det är löpning som är min svagaste gren.

Du har haft problem med en vad?

-Ja, baksidan av låret och en vad. Det har varit det stora bekymret.

Du är en av de tuffaste cyklister jag har cyklat med Stefan men jag lyckades cykla ifrån dig uppför backen till Bofors Skjutfält i Karlskoga va?

-Nej, det gjorde du inte!

Hur snabbt cyklar du?

-Enligt Garmin Insights cyklar jag snabbare än 99 procent av de andra användarna i min ålderskategori. Jag har snittat 38,5 km/h på femton kilometer.

Hur många Vätternrundor har du cyklat?

-Fem.

Hur många Vasalopp har du varit med på?

-Fem.

Du har en celesté färgad racercykel från Bianchi. Varför cyklar du på en Bianchi?

-Det är du som har sagt att jag ska ha en Bianchi.

Men du kommer att köra Ironman på en triathloncykel från Specialized?

-Ja, jag köpte en begagnad för att kunna prova på triathlon.

Har du tidsmål på Ironman?

-Egentligen inte på grund av att jag är osäker på vadmuskeln men om den håller så kanske jag kan ta mig i mål på under 12 timmar.

Jag hoppas att den håller efter att jag behandlade den i sex timmar igår.

-Jag, också.

Tack för intervjun Stefan och lycka till på lördag!

Italiensk cykling och italiensk glass

Igår när mamma Anna ringde frågade jag henne om hon kunde fråga Asta om hon ville att jag skulle komma och hämta henne så att vi kunde åka ut och träningcykla och mamma Anna svarade senare på SMS ”Hon vill jätte jätte jätte gärna komma och cykla idag”. Astas vita Bianchi som hon är så stolt över står ju parkerad i mitt garage här på cykelvänliga Öland och här finns flera mil cykelväg bara 400 meter från vårt hus. Det är tryggt, säkert och barnvänligt för små tävlingscyklister som ska skolas in att cykla på Ölands cykelvägar. Vi hämtade Asta och hennes syster Kerstin i Läckeby på eftermiddagen.

Benmuskler med kraft i
Asta och jag gav oss ut och cyklade. Vi cyklade Saxnäs- Lökenäs-Färjestadens hamn-Saxnäs. Det blåste vilket det ofta gör här på solens och vindarnas ö. Det var kraftig motvind när vi hade vänt i Lökenäs och cyklade söderut på ön men Asta kom upp i 24 km/h i intervallerna ändå. I sprintintervallerna var hon uppe i nästan 30 km/h trots hård motvind. Den här lilla cyklisten har benmuskler med kraft i. Det är tillåtet att träna barn systematiskt va? Asta cyklade 19,8 kilometer på 66 minuter med en kisspaus och ett fikastopp borträknat och snittade 18 km/h. Bilden på oss är tagen i backen från Saxnäs camping.

Chokladglass med choklad i
Asta och jag gjorde obligatoriskt fikastopp på ÖlandsChoklads hamncafé i Färjestaden. Vi parkerade våra italienska racercyklar och satte oss under solseglet på det stora trädäcket och åt gelato med italiensk karaktär. Öland kallas Nordens Provence men som tur är finns det en smula italiensk matkultur och glasskultur här också. Asta åt en kula Hallon och vitchoklad och jag en kula av mina favoritsmaker choklad och citronsorbet. Om du aldrig har varit på ÖlandsChoklad och ätit glass har du aldrig ätit världens godaste glass. ÖlandsChoklad tillverkar sin egen glass av äkta råvaror i sin lilla glassfabrik i Färjestaden. Maestro Gelatiere Martin Gregori har hjälpt ÖlandsChoklad att ta fram fantastisk gelato och sorbet men det är deras egen kärlek och passion för Öland och glass som gör den så unik. Min klient Linnea säger att ÖlandsChoklad har chokladglass med choklad i och att andra glassfabrikanter bara har lite kakaopuder i sin chokladglass. Jag håller fullständigt med Linnea. ÖlandsChoklad fick en silvermedalj i Svenska glassmästerskapen 2016 för sin Citronsorbet. Hur det kan finnas någon godare övergår mitt förstånd. Glöm isig svensk sorbet. Ölandschoklads italienska citronsorbet är bara så himla fräsch och smakfull.

Gelati med äkta råvaror i
I söndags åkte vi till Sandvik på nordvästra Öland och åt fisk i hamnen. Till efterrätt åt vi gelato på Gelato & Biscuits i Sandviks hamn och då började jag fundera över skillnaden mellan Gelati och Gelato. Jag har ju varit i Italien tre gånger och borde veta skillnaden. Är det verkligen skillnad på glass och Gelato? Det är ju skillnad på racercyklar så det är antagligen skillnad på glass också. Nu blir det italiensk glasskola här. Gelato är det italienska ordet för glass men skiljer sig från Ice Cream eftersom den inte innehåller grädde. Gelato är italiensk mjölkglass. Gelati är plural av Gelato och betyder frusen på italienska. Det uttalas jell-A-ti och jell-A-to. Ice Cream är glass gjord på grädde och artificiella smakämnen och färgämnen. Gelato är glass gjord på mjölk, äkta råvaror och ärliga smaker. Sorbet är glass gjord på vatten. Sorbetto är gelato gjord på vatten. Ice Cream är fet, fluffig och iskall. Gelato har mindre fett och mindre luft och en högre temperatur och det lyfter fram smaken. Ice Cream kyler dig bättre en het sommardag och smälter inte lika fort i solen och då behöver du inte äta den så snabbt. Gelato ger en mer intensiv smakupplevelse än gräddglass. Gelato är intense and dense. Gelato ska ätas dagsfärsk. Jag antar att det är därför mina favoritsmaker är slut ibland på ÖlandsChoklad. Hemligheten bakom den goda italienska glassen är mindre fetthalt, mindre luftmängd och högre temperatur men det handlar även om rätt råvaror för att få fram en fin smak och framförallt handlar det om tillräckligt med kakao i chokladglassen eller hur Linnea? På ÖlandsChoklad har man förstått att det ska vara choklad i chokladglassen, var annars skulle man förstå det? Gelato serveras vid en högre temperatur och är därför silkeslen. Gelatins ursprung är fylld av myter. Gelato blev populär bland en bredare allmänhet på 1920-talet i den norditalienska staden Varese. En del hävdar att den italienska glassen härstammar från det antika rom och andra att det är en desert som har sitt ursprung på Sicilien. Det finns även de som påstår att originalreceptet på gelato härstammar från Florens på 1700-talet. Det är bara i Italien som hantverksmässigt tillverkad glass har en större marknadsandel än masstillverkad glass. Italienare äter inte vad som helst. Det borde inte du heller göra. Glassbar heter gelateria på italienska och uttalas jell-a-ter-EE-a. Om du är i Italien och ska köpa glass ska du leta efter en skylt som det står ”gelato fatto in casa” på så får du autentisk hemgjord gelato. Jag valde choklad, hasselnöt och hallonsorbet på Gelato & Biscuits. Hallonsorbet rekommenderas. Vi tog kustvägen, den södra delen av Ölands vackraste vägsträcka tillbaka som går längs den öländska stenkusten från Sandvik till Äleklinta. En liten slingrande grusväg uppe på landborgskanten utefter den vindpinade öländska västkusten med vackra blommor, välbevarade sjöbodar, fornlämningar, husgrunder, gravfält och rester från stenbrott där man har brutit den karaktäristiska röda ölandsstenen sedan medeltiden. Kustvägen finns med på kartor från 1600-talet men man tror att den är mycket äldre än så. Utsikten är storslagen över Kalmarsund i väster och den karga alvarsmarken i öster. Det var en vacker upplevelse. Den rekommenderas också. På Öland kan du få det bästa av Öland, Provence och Italien. Du behöver därför inte åka någon annanstans.

Kalmar Grand Prix Kids med cykeltalanger i
På fredag kväll går startskottet för Kalmar Grand Prix Kids. Efter att vi hade cyklat gick vi ned till badplatsen vid Saxnäs camping för att bada och då berättade Asta för mig att hon har bestämt sig för att försöka komma på 1:a plats i den tävlingen. Hon sa att hon vill vinna och att det är stor chans att hon gör det om hon vill det. Hon är så klok den flickan. Hon säger också att hon inte tror att det är så många av de andra barnen i hennes åldersgrupp som har en racercykel. Det tror inte jag heller att de har. När vi stod längst ut på Jetfloat bryggan tog vinden tag i syster Kerstins ena simpuff och den påbörjade en seglats norrut i Kalmarsund med många knops fart. Asta kastade sig i vattnet utan att tveka och jag tänkte att hon hinner aldrig simma ikapp den eftersom den snart är i Byxelkrok med den hastigheten och hon har dessutom trötta ben efter cyklingen men jag hade fel. Hon är hur snabb som helst den tösa. Synd att det inte finns något riktigt Ironman Kids. Det skulle vara coolt med en hundradels Ironman för barn med 38,6 meter simning, 1802 meter cykel och 421,95 meter löpning. Jag vet en snabb åttaårig tjej som skulle anmäla sig direkt.

Now I have a racing bike
Förra året vann Asta Kalmar Grand Prix på en barncykel med en cykeltröja som det stod ”Asta la vista” på ryggen på. Asta såg att några av de äldre barnen som tävlar i triathlon som var med på Kalmar Grand Prix hade riktiga racercyklar. Det enda Asta önskade sig i födelsedagspresent när hon fyllde 7 år i höstas var en racercykel. När Asta fick sin Bianchi i höstas tänkte jag på en scen i filmen Die hard när John McClane har avväpnat och avlivat en av terroristerna i skyskrapan och sätter honom på en stol i en hiss med en tomtemössa på huvudet och textar ”NOW I HAVE A MACHINE GUN HO-HO-HO” på tröjan. Jag funderar på om jag ska trycka upp en tröja till Asta som det står ”Now I have a racing bike” på som hon kan ha på Kalmar Grand Prix i år. Jag har lovat att pumpa däcken åt Asta innan tävlingen, smörja kedjan och lägga i rätt växel. Klockan 18:30 på fredag kväll blir det åka av på kullerstensgatorna i årets sommarstad Kalmar på det 1700 meter långa varvloppet. Kom och heja!

Hjältar och öden på Ironman

Det var Kalmars nationaldag i lördags. Jag klev direkt ur sängen och i mina cykelkläder. Klockan 09:06 satte jag mig på min racercykel och cyklade ungefär 15 kilometer söderut från Saxnäs där jag bor ned till Stora Frö. Jag fick cykla på cykelvägen eftersom Mörbylångavägen var avlyst för Ironman. Det var perfekta väderförhållanden. Det var dimma på morgonen vid simstarten och vid överfärden över Kalmarsund men nu hade dimman lättat. Det var nästan vindstilla och slöjmoln hindrade solen från att göra det för varmt. Det var nästan magiskt.

Det var feststämning när jag cyklade förbi Färjestadens hamn. Varenda busshållsplats utefter banan var till bredden full av människor som hejade. De hade med sig skyltar, stolar och kylväskor. Ölänningarna har gjort till tradition att dricka champagne och titta på Ironman varje år. Alla var glada och alla hejade. Jag läste att hela Hulterstad på östra Öland hjälper till som funktionärer och delar ut mat och dryck till triathleterna. Det är ett sådant engagemang här att man blir alldeles tagen.

Jag cyklade på cykelvägen bredvid några triathleter och pratade med dem. Jag tänkte att det är inte farten som dödar, det är distansen. Jag stod länge vid nedfarten till Haga Park bredvid en man med en iPad som bodde på campingen i Haga Park så jag kunde se tävlingen både live i verkligheten på plats och följa täten i tidningen Barometerns TV sändning live. Ja, här sänder lokaltidningen Ironman direkt hela dagen och kvällen. Triathlet efter triathlet passerade på sin cykelfärd söderut genom södra Ölands odlingslandskap.

Efter lång väntan kom ledaren i loppet tillbaka efter vändningen i Torngård på sydöstra Öland. Tysken Marco Mühlnikel kom i ensam majestät i en grym fart på sin cykel, han snittade 42 km/h och ledde loppet stort. Triathlon är dock triathlon och loppet är inte avgjort förrens det sista varvet är sprunget och mållinjen är passerad. Det är det många som har fått erfara.

Klockan 13:00 var jag hemma igen och åt frukost. Medan jag åt frukost läste jag på datorn på Sveriges Radios sida att Kalmar Kommun hade meddelat 12:30 att alla parkeringsplatser i centrala Kalmar var fulla och att de hänvisade till Kalmarsundsparken. Sedan tog jag bilen och åkte in till Kalmar. Jag hade tur och hittade en enda parkeringsplats vid Kalmarsundsparken. Det rådde rena rama Karnevalsstämningen i centrala Kalmar. Uteserveringarna var knökfulla. Folk satt en knapp meter från kravallstaketet som avskiljde löpbanan och åt och drack och hejade. Alla kände någon eller flera som deltog i loppet och de klappade händerna och skrek och hejade på alla triathleter. Vilken stämning!

Jag stod länge i kurvan vid utgången av tunneln efter bron från fängelset och det var många trötta triathleter som stapplade ut ur tunneln. En del orkade hälsa, en del orkade till och med le medan andra hade tunnelvision. Ironman handlar inte om att besegra banan utan om att besegra sig själv. Jag tänkte att visst är det trötta kroppar som springer nu men det är inte det största problemet, utan att deras kroppar säger ifrån.

-Det går inte att beskriva stämningen, det är en större upplevelse än OS, sa den forna simstjärnan Emma Igelström. Emma simmade på 50:40 och klev först upp på land i damklassen efter simningen. Hon cyklade till och med ifrån triathlon proffsen till att börja med men tappade lite på slutet av cyklingen och växlade som 3:a i damklassen. Löpning är dock inte Emmas starka sida men hon sänkte sin löptid med 25 minuter jämfört med föregående år. Hon gick i mål på 10:06:53, satte nytt personligt rekord med 1 timme och 20 minuter och blev 2:a i sin åldersgrupp. Emma tackade Kalmar för stödet.

Det blev svensk vinst i år igen. Marcus Larsson sprang i kapp tysken Marco Mühlnikel efter 13 kilometers löpning. Marcus vann på tiden 08:43:10. En 18:årig dansk, Mikael Mortensen blev sensationell tvåa. Martin Olsson blev bästa lokala triathlet på tiden 09:06:46. Storfavoriten tyskan Kristin Möller vann damklasen på tiden 09:14:39. Bästa svenska blev Tina Fastesson på tiden 09:57:02. Viktoria Johnsson blev bästa lokala triathlet i damklassen 10:30:55. Hon sa i intervjun efteråt att Ironman Kalmar är magiskt.

Den före detta simmaren, chokladkungen Mats Bremefors på ÖlandsChoklad som säljer världens godaste glass stod förra året och tittade på när triathleterna simmade i höga vågor och blev inte imponerad av deras siminsats. Nu hade han tränat ett helt år och ställde sig på startlinjen i sitt första Ironman och gjorde det grymt bra. I år var simningen lättare för havet låg alldeles stilla den här morgonen. Han simmade på tiden 01:03:09. Han gick i mål på 11:42:54. Han sa att han aldrig har varit så här vältränad och aldrig mått så bra som han gör nu.

Jag hade många klienter som deltog i Ironman. Jag har fått tider av några av dem. Jerker Wahlman Rinkabyholm hade kramp på insidan av låret under cyklingens sista del och fick tyvärr hålla igen under löpningen och gick i mål på 11:14:34 men det var Jerker inte nöjd med för han hade tänkt sig en tid på 10:30:00. Matilda Wallergård Revsudden gick i mål på 11:43:15 och hon var nöjd med tiden som är jättebra. Christoffer Engdahl Färjestaden fick magproblem på det andra löpvarvet men gick i mål på tiden 13:40:54.

Det var många tappra hjältar som deltog i Ironman Kalmar i lördags. Georg Matscheko som gjorde sin första Ironman 70 år gammal var näst äldst i tävlingen. Joye som han kallas är gammal simmare och har sprungit många marathonlopp. Joye blev påcyklad på Öland när han skulle räcka över en slang till en annan triathlet som hade fått punktering och fick ont i höften. Han blev liggandes en stund i diket men blev förbannad och satte sig på cykeln och gjorde ett fantastiskt lopp. Han förlorade 10 minuter vid vägkanten och 15 minuter på det första löpvarvet eftersom det gjorde så vansinnigt ont i hans påkörda höft. Det andra löpvarvet gick 15 minuter snabbare än det första. Joye som före loppet sa att han skulle vara nöjd med en tid på 15:59:59 gick i mål på tiden 13:31:56 och vann sin åldersgrupp. När han kom i mål hade han blåmärken längs hela sin högra sida och ett stort sår på höften. Iron man var mycket lättare än Joye hade förväntat sig. En fantastisk prestation. Vilken järngubbe!

Priset för årets prestation går till Kalmarbon Henrik Weman. Hans sadelstolpe gick sönder efter bara en mils cykling men Henrik hade ju bestämt sig för att gå i mål så han stod upp och cyklade i 17 mil. Vilken prestation!

Dagens hjälte var min klient Martin Nilssén. Skogsmaskinsföraren från Alsterbro. Han bröt en tå när han skulle kliva upp på rampen efter simningen och snubblade. Sedan cyklade han 18 mil och sprang 4,2 mil. Jag stod länge och väntade på Martin i tunneln efter bron från fängelset. Mörkret hade fallit sedan länge när hjälten dök upp i skuggorna på bron strax efter klockan 22:00. Jag sprang efter Martin för att ta ett kort på honom och i kurvan efter tunneln innan han vek in på Larmgatan sa han:

-Har man ett psyke av titan så går det.

Då hade han simmat, cyklat och sprungit i femton timmar och hade bara några hundra meter kvar till mål. Han gick i mål på tiden 15:06:35. Ja, ett psyke av titan krävs nog om man ska bli en järnman och cykla och springa med en bruten tå. Innan jag träffade Martin trodde jag att jag var envisast i världen men jag insåg direkt att Martin är världsmästare i envishet och att jag bara är amatör. Nu har Martins envishet och titanpsyke gjort honom till en Ironman.

När jag tittar på TV bilderna när triathleterna simmar från Elevatorkajen vid Ångkvarnen ut i Kalmarsund och cyklar över ölandsbron på morgonen, cyklar över alvaret på Öland på förmiddagen, springer på kullerstensgatorna i den charmiga sommarstaden Kalmar på eftermiddagen och springer över bron från fängelset in i tunneln som leder dem in i centrala Kalmar och går i mål i mörkret vid domkyrkan på Stortorget på kvällen är det nästan en religös upplevelse. Tävlingen är så vackert inramad att jag blir tårögd.

Publiken älskar triathleterna och triathleterna älskar publiken. Ingen annanstans är stämningen i närheten oavsett idrottstävling. Många vittnar om att publiken bär dem fram på vägarna och gatorna här. Ironman Kalmar är en upplevelse. Jag avslutar där Ironman startade i lördags morse. Nästa år ska jag se starten. Jag vill uppleva när 2700 förväntansfulla triathleter kliver i vattnet och börjar simma klockan 07:00 på morgonen. Det tror jag är en mäktig syn.