Jag är skidåkare från början. Min pappa lärde mig att åka skidor bakom Parkskolan i Degerfors. Han var en riktig friluftsmänniska. Det var ingen fotbollsplan där då utan en skidbacke. Jag minns inte hur gammal jag var när jag började tävla på skidor. Det var kanske när jag var 10 år. Jag fick ett par fina ljusröda Edsbyn skidor i trä i julklapp. Träskidorna preparerades med tjära. Det var så långt ifrån dagens högteknologi med stenslipade belag och pulvervallor som man kan komma. Jag ärvde kromade stavar i helgjutet stål som vägde flera kilo styck. De använde jag i många skidtävlingar. Någon av skidledarna i Strömtorps IK som var klubben som jag tävlade för brukade hjälpa mig att valla skidorna innan tävlingarna vid Parkskolan. En gång precis innan starten i en tävling stack en skidledare till mig ett par moderna lätta stavar. Då kom jag i mål en sekund efter vinnaren istället för en minut efter som jag brukade. Då bad jag min pappa om att få nya stavar. Jag åkte skolmästerskap, kretsmästerskap, klubbmästerskap och distriktsmästerskap. När plastskidorna kom fick jag ett par gula Swallow med blå logo. Swallow var ett litet japanskt märke som inte finns kvar längre. På den tiden var vallning ett förhållandevis simpelt hantverk. Det fanns två glidparaffiner att välja på, en blå och en röd. Idag är vallning en hel vetenskap.
Plastskidor och VM i Falun 1974
På VM i Falun 1974 slog plastskidan igenom. Tillverkare av alpina skidor överförde sitt know how om syntetmaterial till längdskidsporten. Österrikiska Kneissl tog fram en ny längdskida i plast till VM i Falun. Norrmannen Magne Myrmo blev historisk som den sista världsmästaren på träskidor på 15 kilometersloppet. Thomas Magnusson hade hört talas om de nya plastskidorna och sökte upp österrikarna på Grand Hotell. De hade tre par skidor kvar. De andra två fick Sven-Åke Lundbäck och Hans-Erik Larsson. Plastskidans era började dock med chock och förtvivlan för svensk del. Redan efter 75 meter i stafetten lossnade bindningen ifrån den ena skidan för startmannen Hans-Erik Larsson. Hans bindningar var monterade med vanliga träskruvar och det visade sig efteråt att de fäster dåligt i plast. Sverige blev diskvalificerade när även den andra skidans bindning lossnade och den skidan också var tvungen att bytas. Enligt reglerna fick man bara byta en skida. Landssorg utlystes.
Världsmästare på 30 kilometer
Thomas Magnuson bestämde sig en halvtimme före start för att åka på de nya plastskidorna i stället för på de träskidor från finska Järvinen som han hade kontrakt på. Han blev historisk när han blev den första världsmästaren på plastskidor i 30 kilometersloppet på VM i Falun 1974. Bindningarna lossnade inte från Thomas skidor för det var en serviceman från Kneissl som monterade dem på hans skidor med rätt skruvar. Thomas tog senare även brons på 50 kilometer men då åkte han på sina gamla hederliga träskidor från Järvinen.
Magnusonrycket
Mitt starkaste skidminne från barndomen är stafetten på VM i Lahtis 1978. Sverige hade inte tagit ett mästerskapsguld i stafett sedan OS i Innsbruck 1964. Dagen före stafetten berättade Lars-Göran Åslund att Thomas hade den rätta blicken och att Thomas Magnuson hade sagt till honom att han tänkte knäcka Juha Mieto i den sista backen på den sista sträckan. Lars-Göran upplyste Thomas om att Juha inte skulle åka den sista sträckan. Thomas hade svarat att “det spelar ingen roll vem som åker”. Sven-Åke Lundbäck ryckte sönder Sovjets Jevgenij Beljajev som var storfavorit de tre första kilometrarna på den första sträckan. På den andra sträckan släppte Christer Johansson förbi sig den väldige Juha Mieto men växlade som tvåa tre sekunder efter. Tommy Limby som ersatte Thomas Wassberg som var skadad gjorde sitt livs lopp och vann tredje sträckan. Sverige och Finland växlade samtidigt 28 sekunder före Norge efter att Ivar Formo vurpat i en utförslöpa. Tommy dunkade min stora idol Thomas Magnuson i ryggen och skickade ut honom på den sista sträckan nästan på dagen för 40 år sedan. Han går ut tillsammans med finländaren Matti Pitkänen. Thomas blir legendarisk när han springer ifrån finnen i Tranbärskärrsbacken 1300 meter före mål. Han får direkt en lucka på tio meter. Någon har räknat ut att han på 15 meters åkning gick ifrån med 7 sekunder och det måste väl i så fall vara världsrekord? Thomas för Sverige till en efterlängtad vinst i VM stafetten. Den branta uppförsbacken inför upploppet fick byta namn och kallas fortfarande Magnusonbacken. Se det berömda rycket på filmen nedan. Den kan man se hur många gånger som helst. Det är tidernas mest klassiska stafettryck. Sven “Plex” Pettersson kommenterar och har Sveriges startman Sven-Åke Lundbäck som bisittare. Det var tider det. Plex var bäst! Det var bättre förr. Skidåkning var mycket mer spännande. Man satt där framför TV´n och tittade på något som närmast liknade en stillbild på ett skidspår och en gran och efter en stund sa Plex att om inte Thomas kommer fram bakom den där granen strax så är det kört. Åh, vad spännande det var men det förstod inte sydeuropéerna. De trodde att längdskidåkning var landsvägscykling.
Tränade enorma mängder
Han var känd för sitt sätt att träna. Thomas Magnuson tränade mycket. På hösten tränade han två pass per dag, ett löppass och ett rullskidpass. Han körde rullskidpass mellan Delsbo och Hudiksvall på tolv mil. På vintern åkte han skidor fem-sex timmar om dagen. Det blev totalt tio-elva mil skidåkning varje dag och 800 timmar per år. Thomas var anställd på sportföretaget Ryon i Hudiksvall och behövde bara arbeta när han ville så han hade tid att träna. Det här var på den tiden när man åkte skidor på riktigt. Innan det kallades klassisk stil för det var den enda stilen. Thomas tyckte inte att man skulle träna teknik. Bra teknik skulle man nog få ändå om man åkte elva mil om dagen. Thomas lärde känna sin kropp. Han lärde sig att när han fick svårt att sova så var det dags att dra ner på träningen. Thomas var en urkraft i skogen. Han var större, tyngre och starkare än de flesta andra skidåkare. Thomas var den första sprintåkaren. Han var sprintåkare innan sprint uppfanns. Thomas var den första av skidkungarna som var explosiv och han hade en hög syreupptagningsförmåga. Han hade ett testvärde på 87. Thomas hade otur flera gånger under sin karriär. Under OS 1976 i Innsbruck då han var i sitt livs form dog hans far och då åkte han hem innan skidtävlingarna hade börjat. Vid nästa OS i Lake Placid 1980 var inte Thomas med. Han avslutade sin skidkarriär på grund av problem med benhinnorna när han var 28 år 1979 vilket var flera år för tidigt.
Skate tekniken
På 80-talet kom den, den förhatliga skatetekniken. Varför ska de åka skridsko på snö? Att se någon som åker diagonalåkning med perfekt teknik är som att se Bolsjojbaletten framföra Svansjön. Amerikanen Bill Koch påstås vara upphovsman till skatetekniken men det stämmer inte. Svenska skidorienterare använde skateteknik redan på 50-talet därför att de inte hade några skidspår att åka i och då gick det fortare att sparka sig fram på skogsvägarna. Många vägar var isiga så en del skidorienterare hade därför stålskena på innerkanten på sina skidor. Skatetekniken ska ha använts ännu tidigare med hickorykanter men de slets snabbt ned. Det var först när man lyckades fästa stålkanter på träskidor som skatetekniken blev allt vanligare. Det är inte konstigt att skidorienterarna var först med skatetekniken. Det gick helt enkelt inte att ta skateskär i ett opreparerat skidspår i skogen. De var alldeles för smalt mellan granarna i skogen medan skogsvägarna var breda och plogade eller isiga. I en norsk bok påstås det att Ola Hassis ska ha varit före Bill Koch med skate i längdspåren. Andra hävdar att finländaren Pauli Siitonen som hade tävlat i skidorientering åkte med en variant av skate där han hade en skida i spåret och sparkade fart med den andra på långlopp i Mellaneuropa redan i början av 70-talet. Det första skate loppet ska tydligen ha gått av stapeln i Norge redan 1929. Det fanns ingen snö i skogen men isen på Lövfjorden var fem-sex centimeter. Förhållandena på Lövfjorden var perfekta för skate.
Klassiskt och fristil
Många ville förbjuda skate medan andra ville tillåta det. FIS försökte begränsa det genom att införa skatefria zoner. Man fick till exempel inte använts skate vid start och målgång. 15 kilometersloppet i Holmenkollen i mars 1985 blev en historisk vändpunkt. FIS hade infört zoner där skate var förbjudet för att tvinga skidåkarna att valla skidorna med fästvalla. Thomas Wassberg hade lagt fästvallan på en tejp. Publiken och TV tittarna gnuggade sig i ögonen när han stannade precis där den sista förbudszonen upphörde och drog bort tejpen under sina skidor och åkte vidare utan fästvalla med bara glid. Han hade en stor fördel av det gentemot sina konkurrenter och vann loppet. Thomas ville bevisa för FIS att zonerna var galna. De ska endera förbjuda skate helt och hållet eller tillåta det runt hela banan, sa Thomas. Som kuriosa kan jag nämna att Thomas Wassberg var den sista skidåkaren som vallade sina egna skidor. Han vågade inte låta någon annan valla skidorna åt honom. Efter protester, rop på förbud, bråk, försök med skatefria zoner och diskussioner så införde FIS säsongen 1985/1986 efter Thomas Wassbergs idé, längdskidåkning i två olika stilar, klassiskt och fristil.
Två stilar eller tre?
Skidåkarna började med skate med två ben säsongen 1985/1986 men banorna var alldeles för smala. Det var svårt för skidåkarna att gå om varandra. 1987 hade de flesta i världseliten bra skate teknik men banorna var fortfarande för smala. VM i Obersdorf 1987 var det sista mästerskapet där skidåkarna använde tekniken med enbensskate. Vid OS i Calgary 1988 och VM i Lahtis 1989 var banorna preparerade helt och hållet för fristil men det tog många år innan spåren blev så breda som de är idag. Förr körde man upp ett spår med scooter, nu är det pistmaskiner som preparerar breda spårgator till de stora tävlingarna. Jag som är konservativ har aldrig kunnat förlika mig med den fria stilen. Jag vill förtydliga att jag bara är konservativ när det gäller idrotter man tävlar i, inte hur man tränar eller någonting annat. Förr i tiden hade längdskidåkare inte lika stor nytta av att vara starka eftersom de inte kunde utnyttja det fullt ut. Nuförtiden är världens bästa skidåkare starka, så starka att de orkar staka sig igenom ett helt skidlopp. De senaste åren har det därför kommit nya rop på förbud. Det finns en del som tycker att det är dags att lägga till en tredje stil i längdskidåkning, diagonalåkning. Då skulle vi ha fristil, stakning och diagonalåkning. Samtidigt framförs farhågor om att det istället kan bli så att klassisk skidåkning försvinner helt och hållet. Det vore mycket tråkigt. Min stora idol Thomas Magnuson var minsann en riktig skidåkare han så det så.