Ny studie visar att nästan varannan motionslöpare blir skadad

 
Bild publicerad med tillåtelse av fotograf Adam Kjellnäs. Löpare Jonna Lindéen Kalmar SK.
 
Idrottsforskaren Jonatan Jungmalm doktorand vid Institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet har undersökt hur vanligt det är att motionslöpare skadar sig, vilka skador som är vanligast och vilka löpare som löper störst risk att drabbas av skador. Hans studie visar att nästan varannan löpare blir skadad under ett år. Jag är inte förvånad. Undersökningar visar att det är högutbildade som tränar mest. Många löpare har suttit länge i skolbänken, har ett stillasittande jobb och en del av dem reser dessutom ofta i sitt jobb. Det är därför inte konstigt att löpare får överbelastningsskador eftersom deras sätesmuskler blir hämmade när de sitter. En femtedel av Sveriges befolkning mellan 18-79 år löptränar minst en gång i veckan. Det innebär att över en halv miljon löpare skadar sig varje år. Dagens Nyheter publicerade en intervju med Jonatan den 28 augusti. Jonatan har viktiga synpunkter på vilka skadeförebyggande åtgärder som inte fungerar. I den här artikeln går jag igenom Jonatans studie och kommenterar den och hans synpunkter. Det här är viktig läsning för dig som är löpare även om du inte är skadad, än.
 
Så här genomfördes studien
Under ett års tid följde Jonatan Jungmalm 224 motionslöpare som hade sprungit Göteborgsvarvet. Kravet för att de skulle få delta var att de hade löptränat i minst ett år, sprungit minst 15 kilometer i veckan det senaste året och varit skadefria i minst ett halvår. Deltagarna var män och kvinnor i åldrarna 18-55 år. De fick genomgå styrketester, rörlighetstester och analys av löpteknik innan studien startade. Deltagarna förde träningsdagbok där de noterade hur ofta och hur långt de sprang och om de kände någon smärta någonstans. Om de skadade sig eller hade ont under en längre tid blev de undersökta av en idrottsläkare. Efter ett år kunde Jonatan konstatera att deltagarna tränade tre-fyra gånger i veckan och sprang i snitt 28 kilometer i veckan. Vid studiens slut hade 33 procent fått en skada. Om man tar hänsyn till de deltagare som avbröt studien så skadade sig 46 procent. Det var lika vanligt att män och kvinnor fick skador och Jonatan kunde inte se några skillnader mellan åldrar.
 
De här skadorna var vanligast
Några löpare i studien hade smärtor i ländryggen men de flesta skador uppstod i underkroppen. 27 procent fick knäskador. 25 procent fick skador i vaden eller hälsenan. 20 procent fick fot- och vristskador. 15 procent fick höft- och bäckenskador. Det fanns en liten skillnad mellan könen. Män drabbades oftare av knäskador. 30 procent av männen fick en knäskada. Kvinnor fick främst skador i höft, bäcken, hälsena och fot. 24 procent av kvinnorna fick en skada i höft eller bäcken. Jonatans forskningsresultat kan inte förklara varför löparna blev skadade.
 
Löpare springer trots att de har ont
Jonatans avhandling visar att löpare springer trots att de har ont. Det stämmer med min erfarenhet. Löparna förvärrar överbelastningen genom att fortsätta att springa. En del av dem äter till och med smärtstillande läkemedel för att kunna springa. Jonatan blev förvånad över att det var så vanligt med skador och han tycker att det var överraskande att erfarna löpare valde att springa trots smärtor. Enligt min erfarenhet beror det på att de inte hittar någon som kan hjälpa dem.
 
Löpare som varit skadade drabbades av dubbelt så många skador
Jonatans avhandling visar att de löpare som har varit skadade tidigare drabbades av dubbelt så många skador. Det råder det stor enighet om. Det stämmer även med min erfarenhet. Screening används ofta för att identifiera nedsatt rörlighet, instabilitet och svaghet. När gluteus och iliopsoas är hämmade kompenserar vad-, lår- och ryggmuskler och blir överbelastade, spända och orsakar smärta. När musklerna är spända minskar rörligheten. När stabiliserande muskler som gluteus medius är hämmade blir löparen instabil. När muskler är hämmade eller överbelastade är deras förmåga till kraftutveckling nedsatt. Löparen diagnostiseras därför som orörlig, instabil och svag. Sedan utformas rehabträning efter testresultaten där rörlighetsträning, stabiliseringsträning och styrketräning ordineras. Man tar inte reda på varför löparen är orörlig, instabil och utvecklar låg kraft. Man behandlar bara symptom, inte orsaken. Löparen blir därför inte återställd utan fortsätter att springa med hämmad gluteus och iliopsoas och blir skadad igen.
 
Löpare som var svaga i höftabduktorerna drabbades av fler skador
Jonatans avhandling visar att de löpare som var svagare i höftabduktorerna i förhållande till adduktorerna drabbades av 17 procent fler skador. Det är gluteus och tensor fascia latae som är höftabduktorer. TFL kan abducera i höftleden men när man springer böjer TFL i höftleden till 90 grader. Jonatan säger att höftabduktorerna utsätts för relativt stor belastning i ett löpsteg. Det är dock inte det som orsakar de vanliga löparskadorna. En löpare som utvecklar låg kraft i abduktion är inte svag i abduktorerna. Löparen har en hämmad gluteus och en överbelastad TFL. En hämmad gluteus hämmar sin antagonist iliopsoas. Vid 90 grader i höftleden ska iliopsoas ta över arbetet med att böja i höftleden från TFL och fyra andra muskler på låret. När iliopsoas är hämmad kompenserar TFL och blir överbelastad, spänd, öm och hämmad. När gluteus är hämmad och TFL är överbelastad minskar deras förmåga att utveckla kraft vilket i styrketester misstolkas som svaghet.
 
Löpare som pronerade sent i löpsteget drabbades av fler skador
Jonatans avhandling visar att de löpare som pronerade sent i löpsteget drabbades av 21 procent fler skador. Foten rullar inåt för att dämpa den stöt som uppstår vid fotisättningen. Det kallas pronering. När löparen pronerar sent i löpsteget uppnås den maximala pronationsvinkeln relativt sent i löpsteget och då hinner löparen inte bromsa in rörelsen i tid. Det orsakar dock inte de vanliga löparskadorna.
 
Löpare som ökade sin träningsmängd med mer än 30 procent i
veckan drabbades av fler skador
Jonatan undersökte träningsvolymens betydelse genom att analysera deltagarnas träningsdagböcker. Han såg en tendens till att skaderisken ökade hos löpare som ökade sin träningsmängd med mer än 30 procent i veckan. Den traditionella förklaringen av de skador löpare får är att löparen har ökat sin träningsmängd för snabbt. När forskare gör studier ser de att de som springer längre och oftare blir skadade oftare. De drar slutsatsen att en för stor träningsmängd orsakar överbelastningsskador. Löpare blir dock inte skadade för att de springer för långt eller för ofta. De får överbelastningsskador när rygg- lår- och vadmuskler kompenserar för en hämmad gluteus och iliopsoas och blir överbelastade och spända. Forskarna måste testa musklernas funktion och undersöka musklernas tonus istället för att föra statistik och leta efter korrelationer annars kommer de aldrig att lösa den gåta som Vladimir Janda löste redan 1964.
 
Vi vet vad som skyddar mot överbelastningsskador
Jonatan säger att vi egentligen vet mest om vad som inte skyddar mot skador. Jag håller inte med honom. Vi vet att de flesta av de skador löpare får orsakas av dysfunktionella gluteus- och iliopsoas muskler och att rygg- lår- och vadmuskler kompenserar och blir överbelastade men det är en kunskap som inte används. Fungerande gluteus- och iliopsoas muskler skyddar löpare mot överbelastningsskador. Om man inte vet vad som skyddar mot överbelastningsskador vet man inte vad som orsakar dem. Om man inte vet vad som orsakar skadorna vet man inte hur man rehabiliterar dem. Få löpare får därför hjälp att rehabilitera sina skador.
 
Starkare core muskler och ökad rörlighet skyddar inte mot skador
Jonatan svär i kyrkan när han påstår att hans avhandling visar att varken styrkan i core musklerna eller rörligheten hade någon betydelse för skaderisken men jag håller med honom. Rehabilitering av löparskador är dock tyvärr ofta inriktad på att öka bålstyrkan. Jonatan säger att det förmodligen inte är helt oviktigt med en stark bål och jag håller med honom. Det är viktigt att ha starka bålmuskler men löpare behöver och ska inte göra specifika core övningar för att träna sina bålmuskler. Löpare kan inte bli starka i sina bålmuskler om inte deras gluteus- och iliopsoas muskler fungerar. Jonatan säger att svaga bålmuskler inte orsakar rörelsemönster som är skadeframkallande och jag håller med honom. Löpare behöver inte ha så starka bålmuskler om gluteus och iliopsoas fungerar. Om de inte fungerar hjälper det inte med de starkaste bålmusklerna i världen.
 
Stretching skyddar inte mot skador
Jonatan svär återigen i kyrkan när han säger att vi vet att statisk stretching inte skyddar mot skador men jag håller med honom. Han säger att det verkar rimligt att skaderisken minskar om man blir starkare i en svag muskel, till exempel musklerna på lårets utsida. Jag håller inte med honom om att löpare ska styrketräna TFL i abduktionOm löpare utvecklar låg kraft i abduktion är inte TFL svag. Gluteus är hämmad och TFL är överbelastad, spänd, öm och hämmad. Man ska inte behandla symptom utan åtgärda orsaken. Man ska återställa normal muskeltonus och muskelfunktion i gluteus och iliopsoas och återställa normal muskeltonus i TFL istället för att styrketräna TFL.
 
Funktionell anatomi förklarar skadornas orsak
Det räcker inte att kunna traditionell anatomi för att förstå orsaken till skadorna. När man läser traditionell anatomi får man bara lära sig hur musklerna ser ut, inte hur kroppen fungerar. För att förstå vad skadorna beror på krävs det att man kan funktionell anatomi och vet vilken primär funktion varje muskel har. Man måste känna till att muskler kan bli hämmade och att en hämmad muskel hämmar sin antagonist. Man måste veta vilka muskler som kompenserar och blir överbelastade när en muskel är hämmad. Man måste veta att musklerna är sammankopplade med varandra i tolv olika kedjor via fascian. Man måste förstå att muskler som befinner sig långt ifrån orsaken därför kan bli överbelastade. Man måste veta att överbelastade muskler blir, spända, ömma och hämmade och utvecklar låg kraft. Man måste förstå att det är musklerna som är överbelastade och spända när det gör ont i ett muskelfäste. Man måste förstå att spända muskler begränsar rörligheten och orsakar smärta. Man måste veta att muskelspänningen inte minskar av vila och stretching. Man måste förstå att normal muskeltonus måste återställas med mekanisk behandling. Man måste förstå att normal muskelfunktion måste återställas med aktiveringsövningar innan man kan återställa normal muskelstyrka.
 
Det räcker inte med symptom behandling på löpare
Symptom behandling är inget alternativ för löpare som vill vara försäkrade mot skador, kunna springa med ett naturligt löpsteg och prestera. Orsaken till överbelastningen måste åtgärdas annars kommer löparen att få samma skada igen eller andra skador. För sex år sedan rehabiliterade jag en friidrottstjej som sprang 3000 meter hinder som hade ont i ljumsken. När jag hade fått hennes gluteus- och iliopsoas muskler att fungera igen hade hon inte tränat på åtta veckor men hon sprang 20 sekunder snabbare per kilometer. Jag har nio års erfarenhet av att rehabilitera löpare med överbelastningsskador. Jag åtgärdar orsaken. Skadorna orsakas inte av att löparen är orörlig, har svaga bålmuskler, är svag, har stretchat för lite, ökat sin träningsdos för snabbt, sprungit för långt eller i för hög fart. Löparskador orsakas av muskulär dysfunktion. Nu svor jag också i kyrkan men jag hade två fingrar på bibeln och ljuger aldrig.