Från medioker orienterare till världsmästare med 4×4 intervaller

Emil Wingstedt är en svensk orienterare som studerade på Norges Tekniska och Naturvetenskapliga Universitetet, NTNU i Trondheim. Emil hörde talas om två professorer i medicin verksamma på samma universitet som hade utvecklat en vetenskaplig intervallträningsmetod som de hade genomfört forskningsstudier på. När Emil tog kontakt med forskarna Jan Helgerud & Jan Hoff och bad dem att hålla en föreläsning om träning för orienterarna i universitetets idrottsförening NTNUI hösten 2001 hade han ingen aning om att det skulle bli vändpunkten i hans orienteringskarriär. Emil bad forskarna om hjälp med träningen och resten är historia, orienteringshistoria men vi tar det från början.

En enkel träningsmodell
Jan Helgerud och Jan Hoff har utarbetat en lika enkel som effektiv träningsmodell för uthållighetsidrottare som består av två grundkomponenter.

  • Träning som ökar den maximala syreupptagningsförmågan
  • Träning som ökar den maximala styrkan

4×4 intervaller ökar den maximala syreupptagningsförmågan och styrketräning i gymmet med tung belastning och få repetitioner ökar den maximala styrkan. Jan Helgerud och Jan Hoff menar att långpass där man samlar mil och timmar är slöseri med tid eftersom belastningen på hjärtat är för låg för att stimulera en träningseffekt. Det ser de tydligt i sin forskning. De menar också att styrketräning med tung belastning förbättrar uthållighetsidrottares arbetsekonomi. Det ser de också tydligt i sina vetenskapliga studier.

Från medioker till världselit på 36 intervallpass
Emil Wingstedt var i början av sin orienteringskarriär. Han hade varit med i det svenska landslaget en säsong men han var en medioker elitorienterare när han blev Jan Helgeruds och Jan Hoffs försökskanin. Då höll de på och testade effekten av att genomföra block med 18 stycken 4×4 pass på 14 dagar. Emil hjälpte dem i deras forskning för att kunna förbättra sin träning och utveckling. Han upptäckte snabbt att den här typen av träning ökade hans prestationsförmåga. I gamla böcker om träningslära står det att det tar lång tid att öka syreupptagningsförmågan. Emil Wingstedt genomförde ett block med 18 stycken 4×4 pass på 14 dagar och ökade sin syreupptagningsförmåga (VO2max) med mer än 5 procent från 73,5 ml/kg till 77,5 ml/kg. 45 dagar senare genomförde Emil ett till block med 18 stycken 4×4 pass på 14 dagar och ökade sitt VO2max med ytterligare över 3 procent från 77,5 ml/kg till 80 ml/kg. Emil började med knäböj på 165 kilo och efter åtta veckor körde han med 205 kilo. Han gick från att vara en medioker svensk elitorienterare till den absoluta världseliten i orientering på två block med 18 stycken 4×4 pass på 14 dagar.

4×4 intervaller för maximal syreupptagningsförmåga
Jan Helgerud och Jan Hoff har genomfört flera studier på 4×4 intervaller. De har bevisat vetenskapligt att 4×4 intervaller är den effektivaste metoden för att öka syreupptagningsförmågan. Den ökar syreupptagningsförmågan med 0,5 procent per träningspass upp till ett testvärde på 70 ml/kg för kvinnor och 80 ml/kg för män i kliniska studier. För uthållighetsidrottare i världseliten är träningseffekten mindre men Jan Helgerud och Jan Hoff har aldrig sett en mindre effekt än 0,25 procent per pass. De genomförde en vetenskaplig studie på norska damlängdlandslaget. De ökade sin syreupptagningsförmåga med 4,5 procent på 18 stycken 4×4 pass på 14 dagar.

Fysiologisk och vetenskaplig träning
En invändning mot Helgerud & Hoffs träningsmodell är att de som är bäst i uthållighetsidrott till största delen kör lågintensiv träning. Den allmänna uppfattningen är att det tar lång tid att bli tillräckligt tränad för att kunna konkurrera på elitnivå. De som följer Helgerud & Hoffs modell utesluter de pass som inte ger någon träningseffekt och tränar därför mycket mindre. Det tar längre tid för dem som tränar efter den vedertagna, accepterade, obligatoriska, traditionella och historiska modellen att öka sin syreupptagningsförmåga. Förespråkare för traditionell träning litar inte på forskare, fysiologisk kunskap och vetenskapliga studier. De flesta tycker att det är tryggare att lita på hur de som är bäst tränar istället för att använda en enkel träningsmodell baserad på fysiologi och vetenskap. Vi människor är bra på att fokusera på fel saker och vi har en fantastisk förmåga att göra saker mycket mer komplicerade än de behöver vara.

Blev europamästare och världsmästare
Emil Wingstedt är ursprungligen från Växjö i Småland men bor sedan 1996 i Halden i Norge. Han tog guld i fem raka mästerskap. Emil vann EM guld i orientering 2002, 2004, 2006 och 2008. Emil vann VM första gången han deltog. Han blev världsmästare 2005 och 2006. Emil har tre guldmedaljer, en silvermedalj och tre bronsmedaljer i VM. Han har fyra guldmedaljer, två silvermedaljer och fem bronsmedaljer i EM. Han har tre guldmedaljer i Nordiska mästerskapen. Han har åtta vinster, en andraplats och åtta tredjeplatser i Världscupen. Han har fem SM-guld och fem guldmedaljer i Norska mästerskapen. Han har en vinst i O-ringen 2005. Han var på väg mot en bronsmedalj i VM 2008 när han sprang förbi en kontroll. 2010 tog han en bronsmedalj på EM. Han avslutade sin elitsatsning efter VM i Trondheim 2010. Emil blev tränare för norska sprintlandslaget 2012 och var det i 5 år. 2013 vann han norska mästerskapen och då sa han att han tränade hälften så mycket som landslagsorienterarna men fler hårda pass och att han därför klarade att hålla sig på en hög nivå. 2015 vann han Norska mästerskapen igen som 40-åring. 2015 vann han Tromsö Mountain Challenge 50 km.

Emil intervjuades i orienteringsförbundets tidning Skogssport nummer 3 2007 och nummer 1 2009.

Hur skiljde sig den här typen av träning från hur du hade tränat tidigare?

-Träningen blev mer periodiserad och därmed mer varierad från vecka till vecka. Jag tränade färre timmar men fick bättre träningseffekt, säger Emil.

Hur har du tränat?

-I perioder har jag kört upp till 20 stycken 4×4 pass på 14 dagar, berättar Emil.

Blocken med många intervallpass körde Emil ett par gånger om året för att öka sin syreupptagningsförmåga. Mellan blocken körde Emil 4×4 intervaller minst tre gånger i veckan för att behålla syreupptagningsförmågan.

Han slutade att springa långa lugna pass bara för att få tillräckligt med träningstimmar i träningsdagboken. Han räknade intervallpass istället för träningstimmar.

För att toppa formen lade Emil in ett block med 4×4 intervaller som slutade en vecka innan tävlingsdagen.

Emil körde tung styrketräning regelbundet ända fram till en vecka före de stora mästerskapen.

-Träning med låg intensitet ger ingen eller liten träningseffekt för en vältränad löpare, säger Emil.

-I mina tuffaste block med 20 intervallpass på två veckor tränade jag inte mer än 10 timmar i veckan, säger en av orienteringssportens löpstarkaste utövare Emil Wingstedt.

-Med tre intervallpass i veckan får jag tid över till att träna andra saker som hör till sporten som jag måste bli bra på, säger Emil.

-Jag har tränat på det här sättet under en lång period och jag har inte känt att den här träningen har gjort mig mer sliten än jag var tidigare. Med färre timmar i träningsdagboken får jag mer tid till att ligga på soffan och återhämta mig.

Tränar du aldrig längre distanser?

-Jodå, men då är det träning i tävlingsfart på motsvarande distans som jag tävlar på, det vill säga runt 1:30-1:40 för långdistans och runt 35 minuter för medeldistans.

-Det är ganska enkelt egentligen, syreupptagningsförmågan är den viktigaste parametern för framgång och forskarna har kommit fram till att optimalt resultat nås just genom 4×4-minutersintervaller, säger Emil.

Om det nu är så enkelt varför tränar inte alla så här?

-Jag upplever att det finns en väldigt stor skepsis inom idrottsvärlden till vad forskare presenterar. Tränare är ofta före detta aktiva och tar istället gamla rön med sig.

-Sedan gäller det självklart att våga tro på det man gör och verkligen lyckas genomföra det. För mig gav det snabbt resultat. Jag började träna så här inför 2002 års säsong och sedan dess har min utvecklingskurva gått stadigt uppåt, så jag har aldrig tvivlat, säger Emil.

När man hittar ett träningsupplägg som passar och ger resultat, berättar man det då för konkurrenterna?

-Från början var jag tveksam till det. Jag ville gärna hålla det för mig själv, det var min grej liksom men sedan har jag märkt att det inte har någon som helst betydelse. Jag har gått igenom det här med alla i landslaget men det är ingen som har tagit efter. Alla följer sin egen träning och vågar inte ta efter andra.

Emils ord säger allt
De förklarar varför uthållighetsidrottare fortfarande använder en ovetenskaplig träningsmodell från 60-talet. De förklarar varför det inte sker någon träningsutveckling. De förklarar varför alla tränar som de alltid har gjort, som alla andra gör och som de som är bäst gör om inte den som är bäst tränar annorlunda förstås. Marit Björgen kunde inte ändra på hur skidåkare tränar och Emil Wingstedt kunde inte ändra på hur orienterare tränar. Ett problem är att Helgerud & Hoffs träningsmodell är för enkel. Träning får helt enkelt inte vara enkel för då kan den ju inte vara bra. Ett annat problem är att man inte kan träna lika mycket. Man samlar inte mil och timmar. Man tränar inte olika energisystem i olika intensitetszoner. Man tränar inte ned sig inför tävlingar. Man kan inte visa hur duktig man är i sin träningsdagbok. Allt gissande elimineras helt och hållet eftersom det är en träningsmodell som har vetenskapligt stöd. Ett annat problem är att man måste se på kroppen med två helt andra ögon och tänka träning på ett helt annat sätt.

Hur kunde Therese Johaug vinna 10000 meter på norska mästerskapen?

Therese Johaug vann norska mästerskapen på 10000 meter och förvånar en hel värld. Hon sprang på tiden 32:20:87. Therese slog Gunhild Halle Haugens 19 år gamla mästerskapsrekord med 4 sekunder och var bara 30 sekunder från VM-kval gränsen. Therese är den femte snabbaste norskan genom alla tider på distansen. Ändå är hennes tid bara den 69:e bästa i världen i år. Jag vill bara nämna det för att du ska få ett perspektiv på Thereses prestation. Thereses tid är 2:07 sämre än Ingrid Kristiansens norska rekord och ändå vinner hon med 2:27. Nivån på hennes konkurrenter är direkt dålig. Tvåan är 4:34 efter det norska rekordet. Hur kan en skidåkare slå Norges bästa löpare? En sak är i varje fall klar och det är att Therese inte vann på grund av läppsalva som en del mindre insatta människor tror. Hon har sprungit lopp tidigare men det är 11 år sedan hon sprang på bana och när man springer terränglopp är det svårare att jämföra tider. Nu sprang Therese på bana och då blev det uppenbart att hon kan springa fort. Det blev också tydligt att Norge är ett skidland och inte ett friidrottsland. Halva startfältet drog sig ur när de hörde att Therese skulle vara med för de förstod att de skulle få utstå hård kritik om Therese skulle vinna. Hårdast var kritiken från forna löparstjärnan Ingrid Kristiansen. Thereses seger säger mer om hennes konkurrenter än om henne.

Om du är uthållig kan du springa fort
Det är ingenting anmärkningsvärt med Thereses prestation. Hon tillhör världseliten i en uthållighetssport. En stor del av Thereses träning består av löpning. Hennes muskler och hjärta vet inte om hon åker skidor eller springer. Thereses muskler kan bara utveckla kraft och hennes hjärta kan bara pumpa blod till hennes arbetande muskler. Therese väger 46 kilo, har en hög maximal styrka och en hög maximal syreupptagningsförmåga. Hon är lätt, stark och har ett stort hjärta som kan pumpa mycket blod och därför kan hon springa fort. Om du är uthållig i en sport är du uthållig även i andra sporter. För att kunna springa fort krävs fungerande sätesmuskler och höftböjarmuskler men löpning är inte tekniskt svårt. Löpning är ett av kroppens åtta primära rörelsemönster. Löpning är ett medfött rörelsemönster hos alla människor. Alla föds med ett perfekt löpsteg som de förlorar när de blir dysfunktionella.

Om du är uthållig kan du cykla fort
Svenska skidskyttelandslaget cykeltränar mycket på sommaren. I juli 2006 cyklade Svenska skidskyttelandslaget uppför Alpe d´ Huez som är en brant stigning i alperna som ofta är med på Tour de France. De cyklade en sträcka på 16 kilometer varav 13 kilometer är brant stigning. Snabbast var Mattias Nilsson med tiden 46:21 vilket är en jättebra tid. Roberto Vacchi blev inte förvånad och inte jag heller. Två år tidigare den 21 juli på den 16:e etappen i Tour de France 2004 körde man bergstempo från Bourg d´Oisans till Alpe d´Huez 15,5 kilometer. En dopad Lance Armstrong vann på 39:41. Wolfgang Pichlers skidskyttar har en hög maximal styrka och en hög syreupptagningsförmåga och cykel är inte någon tekniskt svår sport och därför kan de cykla snabbt uppför.

Löpare ska inte åka skidor
Det är mycket svårare för en 10000 meters löpare att vinna norska mästerskapen på 10 kilometer i klassisk stil på längdskidor än för en längdskidåkare att vinna norska mästerskapen på 10000 meter i banlöpning eftersom längdskidåkning är en tekniskt svår sport. Löpare tränar inte på skidor, inte än i alla fall men Svenska friidrottslandslaget kommer att börja med det om Karin Torneklint får som hon vill. Karin tror att Therese blir skadad om hon springer. Therese sprang inte i spikskor. Det belastar vadmusklerna mycket mer att springa i spikskor och landa på framfoten. Hälsenorna blir dock inte överbelastade, det är vadmusklerna som kan bli överbelastade om man inte är tillräckligt stark i fötter och underben men smärtan uppstår i hälsenan. Karin Torneklint tror att längdskidåkning skulle kunna vara en bra alternativ träning för löpare men löpare ska inte hålla på med alternativ träning. Löpare behöver en kropp som fungerar och ska intervallträna och styrketräna. Löpare blir inte bättre av att åka skidor.

Är det löpning som är Thereses, Ebbas och Fridas hemlighet?
Svenska skidlandslagets tidigare förbundskapten Rikard Grip tror också att Therese kan bli skadad av att springa. Skidåkare blir inte skadade för att de springer på bana istället för i skogen. Förbundskaptenerna i Sveriges två viktigaste landslag har ingen aning om vad som orsakar överbelastningsskador och de tror att man blir skadad av att springa. Det är ingen någonsin som har fått en överbelastningsskada av att springa. Det är däremot många som har fått överbelastningsskador av att springa med dysfunktionella sätesmuskler. Det är inte löpningen som orsakar överbelastningsskador utan hämmade muskler. Uthållighetsidrottare får inte överbelastningsskador av yttre faktorer utan av inre. Hur ska Karin och Rikard kunna prestationsutveckla våra friidrottare och skidåkare om de inte förstår att en fungerande kropp ökar idrottarnas prestationsförmåga och gör dem immuna mot skador? Om det är någon som vet att Therese löptränar så är det väl Rikard? Springer inte Svenska skidlandslaget? Det gör i alla fall Ebba och Frida. Åker de andra skidåkarna bara rullskidor och lufsar med stavar i uppförsbackar? Ebba och Frida har också tävlat i friidrott. Ebba sprang 3000 meter i Junior-EM i Eskilstuna 2015 och Frida sprang 3000 meter i ungdoms-EM i Tblisi 2016. Är det för att Therese, Ebba och Frida löptränar sommartid som de presterar så bra i skidspåret?

Kenyanska löpare springer fort för de har ingen iPad
Varför är norska löpare så dåliga? För några år sedan gjordes en forskningsstudie där man försökte ta reda på varför Kenyanska löpare är så bra. Den enda fysiologiska skillnad forskarna kunde hitta vara att Kenyanska löpare har smalare underben men eftersom löpning sker i låg hastighet påverkar inte underbenens frontalyta löphastigheten. När jag stod och tittade på Kalmarmilen 2016 kom Mustafa Mohammed och två löpare till med ursprung i Eritrea och Etiopien i täten långt före de andra. Alla tre hade ett fint löpsteg och jag hörde inte när de satte ned sina fötter på kullerstenen. De fick all fart med sig i varje steg. När de andra löparna kom smattrade det i kullerstenen. De bromsade sin fart i varje steg. Jag såg tydligt på deras rörelsemönster att de inte kunde utveckla tillräcklig kraft när de böjde och sträckte i höftleden. Om forskarna istället hade mätt den neuromuskulära aktiveringen av sätesmusklerna hade de hittat orsaken till att Kenyanerna springer snabbare än västerländska löpare. Kenyanska löpare har ingen MacBook Air, ingen iPad och ingen iPhone. De åker inte tunnelbana, spårvagn eller buss till skolan. De har fungerande sätesmuskler och höftböjarmuskler och kan böja och sträcka i höftleden med kraft. När dessa muskler blir hämmade kompenserar lårmuskler och vadmuskler och blir överbelastade. När löpare sitter hämmas deras sätesmuskler. Först får de tunga ben, ett dåligt löpsteg och nedsatt prestationsförmåga och sedan får de ont. Då blir de rekommenderade att stretcha, rehabträna och gå på löpskola. När de rehabtränar styrketränar de kompenserande muskler eftersom det inte går att träna muskler som inte fungerar. När jag rehabiliterade en friidrottstjej som heter Erika Lindeblad som springer 3000 meter hinder genom att behandla och aktivera hennes sätesmuskler och djupa höftböjarmuskler fick hon ett mycket bättre löpsteg och sprang 20 sekunder snabbare per kilometer trots att hon inte hade tränat på två månader. Jag rehabiliterade henne utan löpskola, stretching, core träning, stabiliseringsträning, ultraljud, laser, stötvåg, nålar, ström och rehabträning. Om löpare dessutom styrketränar sätesmuskler och höftböjarmuskler kan de självklart springa ännu snabbare. Kenyanska löpare lever närmare sin ursprungsmiljö med mindre sittande. Norska löpare sitter hela tiden utom när de springer med en kropp som inte fungerar.

Vad ska vi dra för slutsatser av Thereses prestation?
Om din kropp fungerar och du är uthållig i en sport är du uthållig även i andra sporter. Om du är skidåkare i världseliten kan du springa fort. Norska löpare har dysfunktionella sätesmuskler därför att de sitter för mycket och kan därför inte slå Ingrid Kristiansens norska rekord. Norge behöver göra en satsning på långdistanslöpning där de har så fina traditioner och då tänker jag såklart på Grete Waitz som skrev idrottshistoria när hon banade väg för långdistanslöpning för kvinnor. Norrmännen måste börja med att prestationsoptimera löparnas kroppar genom att aktivera hämmade sätesmuskler och höftböjarmuskler. Uthållighetsprestationer handlar om maximal styrka per kilo kroppsvikt, maximal syreupptagningsförmåga per kilo kroppsvikt och effektutveckling per kilo kroppsvikt. Idag är skidåkare bättre tränade än löpare därför att de tar sin styrketräning på allvar för att skidåkningen har utvecklats från en ren uthållighetssport till en power-uthållighetssport. Norska löpare bör styrketräna för att öka sin maximala styrka i framåtdrivande muskler. När en uthållighetsidrottare har fulländat sin teknik i sin sport är det bara starkare muskler och ett större och starkare hjärta som kan pumpa mer blod som kan göra honom eller henne uthålligare. Therese Johaug är en multiatlet i uthållighetssporter. Thereses konkurrenter är smartare än resten av världen för de förstod att Therese skulle springa snabbare än dem.

De 25 största myterna om uthållighetsträning

Det finns träningsmyter som så många har trott på under så lång tid att de har blivit vedertagen sanning trots att de är falska. De är många och det går inte att ta död på en enda av dem. De recyclas i tidningar och böcker. De återanvänds vid föreläsningar, seminarier och utbildningar. De återbrukas av gurus, idoler och “träningsexperter”. De får nytt liv på bloggar, forum och i sociala medier. De hålls vid liv av uthållighetsidrottare och tränare. De flesta kan inte ens skilja på konditionsträning och styrketräning. De vet framförallt inte vilken träning som varken förbättrar konditionen eller ökar styrkan. Större delen av den träning de flesta motionärer och uthållighetsidrottare ägnar sig åt idag ger ingen träningseffekt överhuvudtaget. Den bygger på antaganden och felaktiga slutsatser på 60-talet. I den här artikeln går jag igenom de 25 största myterna om uthållighetsträning. Vetenskapen har motbevisat dessa myter för länge sedan men de kommer troligtvis att överleva både dig och mig och kanske hela människosläktet.

Det här är de 25 största myterna om uthållighetsträning:

Myt 1: Distansträning är grundträning för uthållighetsidrottare.
Fakta: På 60-talet trodde fysiologer att distansträning ökade den maximala syreupptagningsförmågan (VO2max) och stärkte muskelfästen och därför betraktades distansträning som grundträning. Det motbevisades i vetenskapliga forskningsstudier på hjärtats slagvolym i USA 2001 och Norge 2012 samt på styrketräning för starkare muskelfästen i Danmark 2009. Idag vet forskare att distansträning inte ökar VO2 max och att det inte stärker muskelfästen. Det stämmer däremot att träning som ökar VO2max och stärker muskelfästen är grundträning. Intervallträning och styrketräning är därför grundträning för uthållighetsidrottare.

Myt 2: Man måste träna länge på låg intensitet innan man kan träna på hög intensitet.
Fakta: I så fall skulle det vara en fysiologisk omöjlighet att börja med sprintlöpning. Då måste föräldrar berätta för sina barn att de måste börja med att springa många mil och många timmar långsamt innan de börjar springa snabbt. Om det hade varit sant hade människosläktet dött ut under evolution och stenålder då det var en förutsättning för överlevnad att kunna springa fort för att undkomma faror och få tag i föda.

Myt 3: Distansträning stärker muskelfästen.
Fakta: Muskelfästen blir inte starkare av låg belastning. Danska forskare visade 2009 att muskelfästen blir starkare av styrketräning med tung belastning.

Myt 4: Distansträning förebygger överbelastningsskador.
Fakta: Träning på låg belastning förbereder inte kroppen för träning på hög belastning. Muskulära överbelastningsskador orsakas av att någon muskel är hämmad och att andra muskler kompenserar och blir överbelastade. För att undvika överbelastningsskador måste kroppen fungera.

Myt 5: Distansträning ökar uthålligheten.
Fakta: Forskare har inte kunna påvisa att det sker någon fysiologisk anpassning till distansträning som ökar uthålligheten. Norska forskare har däremot visat att styrketräning med tunga vikter, 85-90 procent av 1 RM och intervallträning på 90-95 procent av maxpulsen ökar uthålligheten. Vi säger ofta om uthållighetsidrottare att han eller hon är stark. Det är stämmer bokstavligt talat. Du kan inte bli uthålligare utan att bli starkare. Uthållighetsprestationer handlar bara om styrka. Det enda som kan göra dig uthålligare är starkare framåtdrivande muskler och ett större och starkare hjärta.

Myt 6: Distansträning ökar antalet kapillärer.
Fakta: Forskare har visat att benmuskler kan ta emot tre gånger mer blod än hjärtat kan leverera. Alla idrottsfysiologer i hela världen är överens om att hjärtats pumpförmåga är flaskhalsen i syretransporten. Det behövs därför inte fler kapillärer.

Myt 7: Distansträning ökar antalet mitokondrier.
Fakta: Svenska forskare har visat att antalet mitokondrier ökar mer vid intervallträning än vid distansträning. Det finns tillräckligt med mitokondrier annars skulle inte bloddoping fungera.

Myt 8: Distansträning förbättrar arbetsekonomin.
Fakta: Norska och danska forskare har visat att styrketräning med tung belastning förbättrar arbetsekonomin hos löpare, cyklister och skidåkare.

Myt 9: Distansträning gör muskler uthålligare.
Fakta: Det finns ingen muskelfysiolog i hela världen som kan förklara vilka fysiologiska förändringar som sker i muskler som gör dem uthålligare. Muskler kan inte bli uthålligare, de kan bara bli starkare. Musklerna blir mindre trötta på samma arbetsbelastning när de blir starkare och det ökar uthålligheten. Det vi kallar muskeluthållighet är en ökad maximal styrka tillämpad på samma submaximala belastning.

Myt 10: Konditionen förbättras även om man inte blir flåsig när man tränar.
Fakta: Konditionen förbättras bara om du blir flåsig när du tränar. Du blir flåsig när dina muskler inte får tillräckligt med syre och då ökar din syreupptagningsförmåga.

Myt 11: Om man tränar så att man blir trött ökar uthålligheten.
Fakta: Kroppen anpassar sig inte till trötthet, den anpassar sig till en enda sak och det är belastning.

Myt 12: Det går att öka uthålligheten utan att öka den maximala syreupptagningsförmågan.
Fakta: Uthålligheten ökar bara när den maximala syreupptagningsförmågan eller den maximala styrkan ökar.

Myt 13: Träning med låg belastning ökar prestationsförmågan.
Fakta: Kroppen anpassar sig bara till tung belastning. Forskning visar att den maximala styrkan inte ökar någonting om belastningen är mindre än 66 procent av vad man orkar lyfta en gång (1RM). Du kan lyfta 66 Procent av 1RM 14-15 gånger. Styrkan ökar dock 10 gånger mer om belastningen är 85-90 procent av 1RM. Den maximala syreupptagningsförmågan ökar bara när belastningen är så tung att hjärtfrekvensen är 90-95 procent av maxpulsen.

Myt 14: Om tävlingsdistansen är lång måste träningsdistansen vara lång.
Fakta: Om tävlingsdistansen är lång måste du vara uthållig och du är uthållig om du har bra kondition och är stark. Det är bättre att du tränar så att din kondition och styrka ökar än att du springer långt om du ska springa ett långt lopp.

Myt 15: Hjärtat är kroppens motor.
Fakta: Du kan inte röra dig utan dina muskler. Det är bara dina muskler som kan skapa ett vridmoment. Musklerna är därför kroppens motor. Hjärtat är bara en syrepump som förser musklernas mitokondrier med syre så att de kan producera energi så att musklerna kan fortsätta att arbeta.

Myt 16 : Tröskelträning höjer mjölksyratröskeln.
Fakta: Mjölksyratröskeln höjs inte av träning på mjölksyratröskeln, den följer med upp när den maximala syreupptagningsförmågan ökar. Ju mer syre som tillförs musklerna desto mindre mjölksyra bildas. När syreupptagningsförmågan ökar kan du arbeta på en högre procentuell andel av din maximala kapacitet utan att mer mjölksyra produceras.

Myt 17: Mjölksyraträning ökar mjölksyratåligheten.
Fakta: Mjölksyra bildas när muskler arbetar utan tillgång till tillräckligt mycket syre. Muskler kan inte lära sig att tåla mer mjölksyra. Det bildas mindre mjölksyra på samma arbetsbelastning när den maximala syreupptagningsförmågan ökar.

Myt 18: Det tar lång tid att återhämta sig från intervallträning.
Fakta: Forskning visar att en hög träningsvolym är den främsta orsaken till överträning, Du återhämtar dig snabbare från korta intervallpass än långa distanspass. Det är inte hur hårt du tränar som är avgörande för hur lång återhämtning som krävs utan hur mycket energi du har förbrukat.

Myt 19: Man blir skadad av intervallträning.
Fakta: Du blir inte skadad av intervallträning, du blir skadad när någon av dina muskler är hämmade så att andra muskler kompenserar och blir överbelastade.

Myt 20: Det går att uppnå samma resultat med olika träning.
Fakta: Det är belastningen som avgör den fysiologiska effekten. Om belastningen är låg uteblir träningseffekten.

Myt 21: Träning måste vara individuellt utformad.
Fakta: Vi har alla samma anatomi och fysiologi och svarar på samma sätt på samma procentuella belastning.

Myt 22: Träningen måste varieras.
Fakta: Träningen måste vara effektiv och belastningen måste ökas progressivt för att ge resultat.

Myt 23: Muskler bryts ned när man tränar och skillnaden mellan nedbrytning och uppbyggnad är resultatet.
Fakta: Muskler byggs inte upp för att de bryts ned. Den gamla teorin om superkompensation stämmer inte. Muskler blir starkare om de belastas tillräckligt tungt. Tung belastning är stimulit som får kroppen att anpassa sig och bli starkare.

Myt 24: Man måste balansera på gränsen till överträning för att få maximala resultat.
Fakta: Du behöver inte ens vara i närheten av att bli övertränad för att få optimala resultat av din träning.

Myt 25: Det tar många år att bli en bra uthållighetsidrottare.
Fakta: Det räcker med några få månader med effektiv träning för att bli riktigt bra tränad. En otränad har ett testvärde på 35 ml/kg och en vältränad 70 ml/kg. På en otränad rymmer hjärtats vänstra kammare 1 deciliter blod och på en vältränad 2 deciliter. 4×4 intervaller på rätt nivå ökar syreupptagningsförmågan med 0,5 procent per träningspass upp till ett tesvärde på 70 ml/kg för kvinnor och 80 ml/kg för män. Teoretiskt krävs det därför endast 200 träningspass för att öka syreupptagningsförmågan med 100 procent och gå från otränad till vältränad.

Bild publicerad med tillåtelse av Bovin Design.

SVT´s skidkommentatorer Jacob och Anders sprider gamla myter i public service

SVTs skidkommentator Jacob Hård och experkommentatorn Anders Blomquist vrider och vänder på fysiologi och träning så att det passar det de tror på. De sprider gamla träningsmyter i public service.

Felaktiga fysiologiska argument
För några år sedan påstod Anders att distansträning var nödvändigt för att öka antalet kapillärer som förser musklerna med blod. När forskare bevisade att benmusklerna kan ta emot tre gånger mer blod än hjärtat kan leverera gick Anders över till att istället påstå att distansträning är nödvändigt för att öka antalet mitokondrier som förser musklerna med energi. När svenska forskare för några år sedan bevisade att antalet mitokondrier ökar mycket mer vid intervallträning än vid distansträning och blev inbjudna att redovisa resultatet av sin studie i Vinterstudion började Anders att istället påstå att det händer så mycket bra i kroppen vid distansträning för nu var det slut på felaktiga fysiologiska argument. Sveriges tre främsta uthållighetsforskare skrev en artikel i Svensk idrottsforskning nummer 3 2014 om den nödvändiga distansträningen. Forskarna kunde inte presentera ett enda vetenskapligt bevis eller ens en hållbar tes för vilken fysiologisk anpassning som skulle kunna ske vid distansträning därför att ingenting sker. Hur troligt är det att det sker någon fysiologisk anpassning vid distansträning som forskare inte har upptäckt 2019? Trots det fortsätter Anders att propagera för hur viktig distansträningen är.

Myter
Anders Blomquist har tidigare vid många tillfällen påstått att Marit Björgen blev övertränad av att köra för mycket intervaller vilket inte stämmer. Anders sprider en falsk myt som ursprungligen skapades av norsk media om att Marit blev övertränad och utbränd av för hårda intervaller. Marit körde huvudsakligen 5×4 intervaller från det att hon kom in på skidgymnasiet 1996 och fram till och med våren 2008. Under åren 2002-2007 var hon framgångsrik i Världscupen, VM och OS och vann många skidtävlingar. Hon blev utbränd därför att den som var ansvarig för uthållighetsidrott på Olympiatoppen som är Norges nationella center för olympiska idrotter tvingade henne att köra ytterligare 350 timmar distansträning utöver de 650 timmar träning som Marit redan gjorde i form av intervallträning och styrketräning. Hon var tvungen att komma upp i 1000 träningstimmar för att få ut sitt träningsbidrag. Vid varje skidtävling där det inte gick bra för Marit under säsongerna 2006/2007, 2007/2008 och 2008/2009 frågade norska journalister Marit om det inte var Samdals helvetesträning som var problemet. En gång svarade Marit att den träning som gjorde att jag på kort tid slog sig in i världseliten på längdskidor rimligtvis inte kan vara problemet. Det var Olympiatoppen som körde Marit i sank, inte Svein Tore Samdal och intervallträningen.

Fysiologiska felaktigheter
Anders har flera gånger påstått om olika skidåkare att de har en stor motor därför att de har en hög syreupptagningsförmåga. Det är en fysiologisk felaktighet. Det är musklerna som är motorn, hjärtat förser de arbetande musklerna med syre för att energiproduktionen ska kunna ske genom förbränning i så hög grad som möjligt för att skidåkaren inte ska dra på sig för mycket mjölksyra. När hjärtat blir större och starkare ökar syreupptagningsförmågan. Syreupptagningförmågan har därför inget med motorn att göra. Sådana här påståenden är vilseledande och jag har skrivit en omfattande artikel om just det här uttalandet som jag publicerar imorgon.

Finn Hågen Krogh
Jacob och Anders är duktiga på att kommentera skidåkning men de kan ingenting om fysiologi och träning och bör därför inte uttala sig om det. Jacob och Anders är distansträningsivrare som vilseleder det svenska folket. Efter herrarnas sprintfinal i Världscupen i Lahtis igår som sändes i SVT2 sa Jacob och Anders följande.

“-Krogh som ju, hade en, har haft, hade en väldigt tung säsong förra året ska jag säga. Han är ju en mycket begåvad distanssåkare också men han är ju, ja det var intressant där, en jämförelse som gjordes för ett par år sedan när Sundby var som bäst och tränade så där groteskt mycket och Krogh nog förmodligen var den kanske i världseliten som tränade minst mängdmässigt, den jämförelsen var väldigt slående och det där är lite känsligt för Krogh för han hamnar i, han har tränat ned sig ibland.”

Jacob Hård

“-Ha, ha, ha.”

Anders Blomquist

“-Ja, förra säsongen var ju en sådan, när han var i distanslaget och liksom hamnade på för många tunga pass med tung intensitet, då gräver han bara ned sig, han behöver hitta sitt flöde, sin belastning, då är han som allra bäst.”

Anders Blomquist

Är flöde ett nytt begrepp i den nya träningsläran som jag har missat? Men Anders förespråkar ju den gamla träningsläran? Sin belastning!? Vetenskapen har mycket tydligt klarlagt vilken belastning som krävs för att öka den maximala syreupptagningsförmågan och den maximala styrkan som båda är mycket viktiga egenskaper i all längdskidåkning i dag, speciellt i sprint. Det är individuellt hur snabbt du återhämtar dig och hur ofta du kan träna men det är inte individuellt vilken belastning som krävs för att åstadkomma en fysiologisk anpassning. Anders pratar om tunga pass med tung intensitet vilket är felaktiga begrepp inom träningslära men det vet inte Anders för han kan ingenting om träningsfysiologi.

Så här uttalar sig Finn Hågen Krogh själv om sin fjolårssäsong:

“- I tillegg til økt treningsmengde, ble det også mer høyde og høyere tempo på treningssamlinger. Jeg tror verken flere høydedøgn eller økt tempo på samlinger, var gunstig for meg. Det er disse tre faktorene som dro meg ned i den mørke hula jeg var i, mener 27-åringen.”

Finn Hågen Krogh till dagbladet.no

Enligt Finn Hågen Krogh själv har antalet träningstimmar varit för många och han har även tränat fler dygn på hög höjd och åkt i för högfart på landslagsläger. Då drar jag slutsatsen att hans huvudproblem har varit att han har kört för många timmar distans eftersom det påverkade hela hans säsong och några fler dygn på hög höjd och för högt tempo på landslagsläger kan rimligtvis inte förstöra en hel säsong.

Max 700 timmar träning
Inför säsongen 2014/2015 bytte Finn Hågen Krogh från distanslaget till sprintlaget. 2015 var Martin Johnsrud Sundby mycket riktigt den skidåkare som tränade mest i världseliten och Finn Hågen Krogh den som tränade minst. Martin Johnsrud Sundby tränade hela 1200 timmar och Finn Hågen Krogh tränade “bara” 700 timmar. Finn vann både sprinten och distansloppet i Östersund helgen före VM i Falun. Martin Johnsrud Sundby låg hemma på soffan i Norge och var sjuk när VM startade. Han kom till start först den sista dagen på VM på femmilen. Det är anmärkningsvärt att Martin Johnsrud Sundby var tvungen att träna över 500 timmar mer än Finn Hågen Krogh för att bli lite bättre än honom. Finn Hågen Krogh var då mycket tydlig med att han inte kan träna mer än 700 timmar per år. När Finn Hågen Kroghs säsong summerades hade han vunnit sprintcupen, var världsmästare i sprintstafett och fyra i världscupen. Nu verkar Finn Hågen Krogh ha frångått sin egen princip om att inte träna mer än 700 timmar inför förra säsongen i distanslaget. Han verkar ha dragit lärdom av sina misstag och konstaterat att han blir både en bättre distansåkare och sprintåkare i sprintlandslaget och det är jag fullkomligt övertygad om att alla skidåkare skulle bli.

Väcker många frågor
Jag undrar flera saker när det gäller Jacobs och Anders kommentarer efter sprintfinalen igår. Vad tror Jacob och Anders att Finn körde för träning i distanslaget? Har de pratat med Finn? Vet de vilken träning han underkastade sig där? Jacob och Anders vrider och vänder på allt så att det passar deras budskap. Menar de att om skidåkaren har kört i distanslaget och blivit sämre så har han kört för mycket intervallträning men om skidåkaren har kört i sprintlaget och blivit sämre så har han kört för lite distansträning? Har det aldrig någonsin hänt att en skidåkare har kört för mycket distansträning? Menar Jacob och Anders att när en skidåkare inte är iform så beror det alltid på att han eller hon har kört för mycket intervallträning? Har en skidåkare som är iform alltid bara kört distansträning eller tillräckligt lite intervallträning? Gör de ingen skillnad på intervallträning och intervallträning? Kan man inte köra för mycket distansträning? Vilket budskap har Jacob och Anders till unga skidåkare som tittar på längdskidåkning i SVT?

Jag är så trött på gamla myter
Jag är hjärtligt trött på gamla myter, fysiologiska felaktigheter och felaktiga påståenden om effekten av distansträning. Det räcker att dessa sprids i träningsvärlden, träningsmedier, på utbildningar och internet. De behöver inte och ska inte spridas i public service som ska vara neutralt och framföra fakta. Det är anmärkningsvärt att tränarna i Norges och Sveriges skidlandslag inte vet hur en skidåkare ska träna 2019. Det är en ännu större gåta att en landslagsåkare tillåts göra så stora träningsmisstag att en hel säsong går förlorad. De flesta skidåkare tränar för många timmar distansträning och när de väl kör intervallträning så kör de alldeles för hårt. Inför sin sista säsong gav skidåkaren Johan Olsson inlogget till sin träningsdagbok som gick flera år tillbaka i tiden till tekniktränaren Ola Rawald och landslagsläkaren Per “Pliggen” Andersson. De skrek rakt ut att så här kan du ju för fan inte träna! Landslagsläkaren fann svaret på Johan Olssons sjukdomsproblematik i hans träningsdagbok. Johan Olsson tränade alldeles för mycket distansträning och körde sina intervaller på 100 procent av maxpulsen. Så lite sjuk som den ständigt sjuke Johan Olsson var inför och under sin sista säsong hade han aldrig varit. Hur kan du vara landslagsåkare i så många år utan att någon kontrollerar hur du tränar och bryr sig om varför du är sjuk jämt? Efter att Emil Johansson i det svenska sprintlandslaget hade blivit utslagen i kvartsfinalen på sprinttävlingen på SM i Sundsvall berättade han för Expressens reporter att han hade blivit sänkt till nya rekordnivåer av den träning han har underkastat sig i det svenska skidlandslaget. Emil berättade att han har tränat mer än någonsin och nu är sämre än någonsin. Emil har berättat för en av mina klienter att han har ifrågasatt varför de måste köra så förbannat mycket distansträning. Den träning som gjorde Emil så bra att han blev aktuell för landslaget bestod av ganska få timmar och explosiv träning. Det finns ingen fysiologisk kunskap, ingen vetenskaplig förankring och inget nytänkande varken i det norska eller svenska skidlandslaget. Det finns heller ingen kompetens när det gäller träningsfysiologi hos våra kära skidkommentatorer i SVT.

Den fysiologiska grunden för 4×4 intervaller

För att du ska kunna springa, cykla eller åka skidor snabbare måste mer syre transporteras till dina muskler. I den här artikeln får du följa syrets väg från luften du andas till mitokondrierna i dina muskler. Jag förklarar vilka fysiologiska faktorer som begränsar din prestationsförmåga. Du får vetenskaplig fakta om hur du snabbast ökar din syreupptagningsförmåga.

Blod
Ditt blod innehåller röda blodkroppar som transporterar syret till dina muskler. Ju fler röda blodkroppar ditt blod innehåller desto större mängd syre kan det transportera. Om du är frisk och din hemoglobinnivå är låg har du järnbrist eller vitamin B12 brist. Då kan du öka de röda blodkropparnas antal till en normal nivå med ett joniserat järntillskott eller metylerad vitamin B12 tillskott. Du kan öka antalet röda blodkroppar över en normal nivå med höghöjdsträning genom att njurarna tillverkar ett hormon som heter Erytropoetin när blodet är syrefattigt. Du kan öka antalet röda blodkroppar med läkemedlet Erytropoetin (EPO) som är ett receptbelagt läkemedel som är dopningsklassat. Du kan även öka antalet röda blodkroppar med autolog bloddopning som innebär att du tappas på blod, de röda blodkropparna centrifugeras bort och fryses in. När din kropp har återbildat den mängd blod som tappades tinas blodkropparna upp och injiceras i ditt blod vilket är dopningsklassat.

Lungor
Dina lungor syresätter ditt blod genom att syret binds till de röda blodkropparna. Lungornas kapacitet går inte att öka men även om det skulle gå att göra det skulle du ändå inte ha någon nytta av det. Deras kapacitet är inte en begränsande faktor för uthållighetsprestationer på havsnivå. De begränsar därför inte din prestationsförmåga om du inte röker, bor i en storstad eller lever på hög höjd.

Hjärta
Ditt hjärta är en muskel som fungerar som en pump. Det pumpar ut det syrerika blodet genom dina blodkärl till de arbetande musklerna. Ju större och starkare ditt hjärta är desto mer blod kan det pumpa ut i varje hjärtslag.

Slagvolym
Slagvolym är den mängd blod som ryms i ditt hjärtas vänstra kammare. På en otränad idrottare rymmer hjärtas vänstra kammare 100 ml blod och på en vältränad rymmer det 200 ml. För att ditt hjärta ska kunna pumpa ut en större mängd blod måste dess slagvolym öka.

Hjärtfrekvens
Din hjärtfrekvens är det antal slag som ditt hjärta slår på en minut. Den maximala hjärtfrekvensen är individuell och ökar inte genom träning utan minskar med stigande ålder men inte med ett slag per år utan med ett slag på 3-5 år. Din maximala hjärtfrekvens kan inte beräknas utan den måste testas fram. Teoretiska beräkningar kan bli så mycket som 40 hjärtslag fel. Din maximala hjärtfrekvens är grenspecifik. Är du löpare ska du därför göra testen på ett löpband och är du cyklist ska du göra den på en testcykel.

Minutvolym
Din minutvolym är din slagvolym multiplicerad med din hjärtfrekvens. Om din slagvolym är 200 ml och din maximala hjärtfrekvens 200 är din minutvolym 40 liter. Då pumpar ditt hjärta ut fyra stycken 10-litershinkar med blod per minut. Det pumpar blod som en högtryckstvätt och du springer, cyklar eller åker skidor snabbt och lätt.

Kapillärer
Dina kapillärer är din kropps minsta blodkärl. Dina muskler förses med blod genom dina kapillärer. Dina muskler kan ta emot tre gånger mer blod än ditt hjärta kan leverera. Antalet kapillärer är därför inte en begränsande faktor för uthållighetsprestationer.

Mitokondrier
Dina mitokondrier är dina musklers kraftverk där energi tillverkas genom att fett och socker förbränns under inverkan av syre. Dina mitokondrier kan använda mer syre än ditt blod innehåller annars skulle bloddopning inte fungera. Antalet mitokondrier i dina muskler är därför inte en begränsande faktor för uthållighetsprestationer. Det är vetenskapligt bevisat att intervallträning ökar antalet mitokondrier i högre grad än distansträning.

Syreupptagningsförmåga
Din maximala syreupptagningsförmåga eller VO2max är den maximala mängd syre din kropp kan ta upp och använda. När ett testlabb testar din kondition testar de din maximala syreupptagningsförmåga. VO2max mäts i liter syre per minut. För att få ett mått på din prestationsförmåga i uthållighetsidrott divideras din syreupptagningsförmåga med din kroppsvikt. Det kallas testvärde. Ditt testvärde är ett kvitto på hur vältränad du är. Den tydligaste skillnaden mellan en bra och en lite mindre bra uthållighetsidrottare är syreupptagningsförmågan. Om två uthållighetsidrottare har samma uppmätta syreupptagningsförmåga har den med lägre kroppsvikt en högre prestationsförmåga. Testvärdet för otränade är 35-40 ml/kg och för vältränade uthållighetsidrottare i världseliten 80-90 ml/kg. Dessa värden gäller för män. Den norska skidåkaren Björn Dählie har det högst uppmätta testvärdet i världen på 96 ml/kg. Den Olympiska mästarinnan i Mountainbike Jenny Rissveds har det högst uppmätta testvärdet för kvinnor i Sverige med 75 ml/kg. Om två uthållighetsidrottare har samma testvärde och väger lika mycket har den starkare en högre prestationsförmåga.

Ökad slagvolym ökar VO2max
Det är hjärtats slagvolym som begränsar din syreupptagningsförmåga. Det är hjärtats pumpförmåga som är flaskhalsen i syretransporten, inte lungorna, kapillärerna eller mitokondrierna. För att hjärtat ska kunna pumpa ut mer blod måste slagvolymen öka. Hjärtat måste slå med full slagvolym för att belastningen på hjärtmuskeln ska bli tillräckligt stor så att hjärtat blir större och starkare och kan pumpa ut mer blod i varje slag.

Forskning om slagvolym
Före 2001 trodde idrottsfysiologer att hjärtat slog med full slagvolym redan vid 50-60 procent av maxpulsen. Distansträning betraktades därför som grundträning för uthållighetsidrottare eftersom man trodde att det ökade syreupptagningsförmågan. Forskning i USA 2001 och Norge 2012 visar att hjärtat inte slår med full slagvolym förrän vid 90 procent av maxpulsen. Hjärtats vänstra kammare fylls inte helt med blod under 90 procent av maxpulsen och över 95 procent av maxpulsen. Intervallträning bör därför betraktas som grundträning för uthållighetsidrottare. Det borde ha skett ett paradigmskifte i träningen för uthållighetsidrott 2001.

4×4 intervaller
Det tar 1-2 minuter på en tillräckligt hög intensitet innan hjärtat slår med full slagvolym. Om intensiteten är för hög i intervallerna bildas så mycket mjölksyra att återflödet av blod från musklerna till hjärtat minskar och då minskar slagvolymen och träningseffekten. Återhämtningen tar dessutom mycket längre tid. Det fungerar med intervaller som är 3-8 minuter. Det är lättare att kontrollera intensiteten i fyra minuter långa intervaller och du får fler minuter i zonen 90-95 procent av maxpulsen jämfört med kortare intervaller. Om du inte är så tränad får du troligtvis inte fler minuter i zonen med längre intervaller.