Jag har alltid varit intresserad av cykelsport. När jag var liten hade jag en hastighetsmätare med vajer på min minicykel. Jag cyklade så snabbt jag kunde och kollade vilken hastighet jag kom upp i och så tog jag tid på olika sträckor som till exempel mellan huset där jag bodde på Gotlandsgatan 5 i Degerfors och mormor och pappa på Parkgatan 15 A. 1987 köpte jag helt oplanerat en racercykel av konstapel Rooth i Trekanten när jag var där på ett event och visade rullskidor från Royal Ski i Degerfors när jag jobbade som marknadsförare för Degerfors Kommun och hjälpte nystartade företag med marknadsföring. Det var en Bianchi med stålram, lödmuffar och ramväxel. Den hade jag aldrig tid att cykla på. 1988 startade vi David Träningscenter i Karlskoga och arbetsdagarna var långa. Det blev något varv runt sjön Möckeln på sommaren på Bianchin.
Jag byggde en cykelsal
Jag byggde en cykelsal i januari och februari 1998. I slutet av februari när vi började med cykelklasser började jag att vara med på cykelklasserna. Jag körde 40 minuters intervallpass i cykelsalen under veckorna och på söndagar cyklade jag från vårt gym i Storängen i Karlskoga till torget i Nora och tillbaka vilket var 9 mil. Det var min favoritcykelväg med vacker natur och flera uppförsbackar. Det var inga lugna distanspass utan fullt tryck i pedalerna och högsta möjliga tempo hela vägen fram och tillbaka.
Jag ställde upp i Sméloppet 1998
Efter fem månaders träning lämnade jag in cykeln med stålram som hade stått sedan 1987 för genomgång på Ceveds Cykel & Motor. Cykeln behövde nya däck och nya bromshandtagsgummin samt rundsmörjning. Jag beställde Mercatone Uno stallets tjusiga cykelkläder från CykelCity i Lund. I augusti ställde jag mig på startlinjen utanför Stadshotellet i Karlskoga. Jag skulle cykla det mytomspunna Sméloppet som var 14 mil och gick till Nora, Siggeboda, Fanthyttan, Lindesberg och tillbaka till Karlskoga. Jag drog i väg direkt efter startskottet. När jag kom upp till Bråten efter några kilometer hörde jag någon som snöt sig och ett frihjul som spann ibland. Då förstod jag att jag hade fått någon cyklist med mig. Jag hade servicebil. Anders “Ajjan” Johansson och en av mina cykelinstruktörer Pernilla Wilén langade sportdryck efter vägen. Efter några mil ropade Ajjan att vi hade tre minuter till klungan. Den andra cyklisten på en blå och gul Sageborn cykel visade sig villig att växeldra med mig men jag var otaktisk och ville dra för jag tänkte att jag ville hålla mitt tempo. När vi hade cyklat 10 mil ropade Ajjan att nu har ni bara en minut till klungan. Då var jag ganska trött och tänkte att det är fyra mil kvar och ska vi hålla undan till målet i Karlskoga så får han hjälpa till att dra nu. Jag släppte upp honom men då bara försvann han. Efter en stund kom fem ärrade landsvägsrävar ikapp mig. Jag hängde på dem. Jag slutade femma i mitt första cykellopp efter bara 5 månaders cykelträning där träningen bestod av korta spinningpass med korta stenhårda intervaller och ett långt tempopass varje vecka. När jag kom i mål fick jag reda på att cyklisten som låg på rulle bakom mig i tio mil var svensk veteranmästare på tempo. Han såg självklart att jag var trött och att jag inte var till någon nytta längre. Han visste att han hade en minut till klungan, han hade vilat sig bakom mig i tio mil, var uppvärmd och van att cykla tre mil själv mot klockan. Fyra mil till Karlskoga med en minuts försprång, det klarar jag tänkte han säkert och det gjorde han också. Jag fick mersmak på cykeltävlingar. Det här var det roligaste jag hade gjort någon gång.
Jag köpte en Marco Pantani replica och ställde upp i fler cykellopp
Året därpå köpte jag en ny modern racercykel med aluminiumram och växelhandtagen integrerade i bromshandtagen. Det var en Marco Pantani replica. En Bianchi i celesté med gult på ramen. Jag cyklade Sméloppet även 1999. Vi var sex cyklister som drog så mycket vi orkade i varje backe direkt från start på vägen mot Nora. Vi sprängde klungan i bitar direkt. Det var en kille från Team Sportia i Karlskoga som elitsatsade på mountainbike det året och placerade sig bland de främsta på 08 cross country det året, en före detta juniorlandslagsman i mountainbike, en veterancyklist från Örebrocyklisterna, en svensk veteranmästare på tempo som vunnit året innan, en långloppscyklist och jag. Det första rycket tre mil från mål hämtade jag in men jag körde återigen otaktiskt och drog för mycket när två cyklister hade ryckt på slutet och jag blev fyra. Hade jag kört taktiskt hade jag kunnat bli trea och fått revansch på cyklisten som vann året innan. Jag cyklade ett etapplopp i Visby på Gotland 1999 och blev fyra. Min flickvän berättade för ordföranden i cykelklubben att jag var spinninginstruktör före loppet och då berättade han att året innan hade det kommit flera spinninginstruktörer till det här loppet och varit kaxiga och sagt att de skulle cykla ifrån de riktiga cyklisterna. Det blev naturligtvis tvärtom. Först var det en tempoetapp på en flygraka med vändning. Sedan var det ett linjelopp på fem mil om jag minns rätt. Två cyklister ryckte och jag körde otaktiskt och drog resten av klungan ensam när ingen annan ville dra för att jag ville ikapp dem och missbedömde var målet var och hamnade för långt fram och blev spurtslagen och fyra i linjeloppet. Dagen efter var det ett varvlopp på ett industriområde i Visby. Efter linjeloppet sa ordföranden i den arrangerande cykelklubben till min flickvän om mig att han har mycket cykel i sig men han är väldigt otaktisk. Jag körde en deltävling i Värmlandsserien på landsväg på Gelleråsens Motorbana 2000 då jag spurtslog en kille i juniorlandslaget i mountainbike. Efter tävlingen kom min gamla gymnastiklärare från Bregårdsskolan fram och frågade om jag också hade börjat cykla. Han var engagerad i Örebrocyklisterna på den tiden och blev senare ordförande i Svenska Cykelförbundet. Jag berättade att jag köpte en Bianchi 1987 men inte hade börjat cykla förrän för två år sedan. Men det där är ingen 87:a, sa han och pekade på Bianchin i min bil. Nej, jag köpte en ny cykel förra året, sa jag. Han tyckte nog att jag hade artat mig. När jag gick i gymnasiet var jag kroppsbyggare och hade en klasskompis som tävlingscyklade. Jag fick inte lika högt betyg i gymnastik som cyklisten. Jag tänkte fråga honom om han nu kunde höja mitt betyg retroaktivt men tänkte att han nog inte kunde det. Jag körde även ett veterantempolopp i Töreboda 2000. Jag tävlade inget mer men fortsatte att cykelträna seriöst ända fram till i maj 2012 när jag började arbeta som personlig tränare och blev fullbokad och jobbade från morgon till kväll och inte hade tid att cykelträna längre. 2011 köpte jag en ny Bianchi med aluminiumram som jag cyklade en del på förra sommaren. Cykling blir man beroende av. Det är konstigt att min cykelabstinens inte har varit större än den har varit men tiden har inte räckt till, arbetsdagarna har varit för långa och jag har varit för trött när jag kommit hem på kvällarna.
Jag var bergsget och tempohäst
Träning har varit mitt liv. Det roligaste jag har gjort är att cykla landsvägscykel. Mitt liv som cyklist blev ett lite annorlunda liv som du har förstått. Jag är tempocyklist och bergsspecialist. Jag trivs bäst på slät väg med fin asfalt och lite vind i ryggen så att cyklingen flyter och jag slipper växla så mycket. Jag hatar att cykla i regn men här på Öland är det lätt att vara solskenscyklist eftersom solen alltid skiner här. För mig är cykling mentalt. Det blev så eftersom jag började med spinning. Jag gillade mind cycling som är meditativ cykelträning i en mörk cykelsal med levande ljus och mäktig musik med distinkta trumslag. Det blev min grej att koppla bort hjärnan, fokusera på andningen, musikens rytm, trumma på med benen och bara flyta med musiken. Jag älskade det. Jag hade länge planer på att skaffa en tempocykel och köra veterantempolopp. Tre mil ensam mot klockan i fullt blås det passar mig det men det blev aldrig så. När jag var en tränad cyklist gillade jag att cykla uppför. Ju tyngre och jobbigare det var desto roligare var det. Jag har ingen nytta av att vara bergsget här på Öland där den högsta punkten är 57,4 meter över havet och nu har jag för mycket muskler och är inte lika slimmad längre. Den enda stigningen värd namnet här på ön är backen i Stora Rör. Jag har hört att det finns ett rekord i den som jag är sugen på att slå.
Jag utbildade cykelinstruktörer
När vi började med spinning på David Träningscenter 1998 fick våra instruktörer en utbildning som var mycket bristfällig. Jag tycker att man måste kunna cykling om man ska vara cykelinstruktör. Jag lärde mig därför cykling från grunden av de som kan cykling bäst, de som har över 100 års erfarenhet av cykelträning och cykelsport, nämligen landsvägscyklisterna. Jag var även tvungen att lära mig grunderna i musik. Det slutade med ett sju år långt utvecklingsarbete, världens bästa utbildning för cykelinstruktörer och en mycket omfattande och detaljerad utbildningsdokumentation på 60 A4 sidor. Jag hade inte tänkt vara cykelinstruktör själv men det blev så ändå och jag ledde 1500 cykelklasser mellan 1998 och 2006. Det är bland det roligaste jag har gjort. Jag lade ned mycket pengar på musik och mycket tid på att sätta ihop musik. Jag fick utlopp för min kreativitet och jag fick mycket beröm av eleverna för min musik. Jag älskade musik med distinkta trummor och mäktig munksång eller körsång. Cyklingen skulle vara perfekt koreograferad efter musiken. Det var mitt signum som cykelinstruktör. En gång skickade en elev in dagens ros i lokaltidningen och tackade för min musik. När vi sålde träningsanläggningen arbetade jag för Nordic Gym i Bollnäs och åkte runt i Sverige och utbildade cykelinstruktörer för dem i fyra år. För två år sedan utbildade jag cykelinstruktörerna på Malkars Träningscenter.
Jag blev sveriges främsta expert på 4×4 intervaller
Hela vintern 2008 satt jag och läste om 4×4 intervaller och blev troligen Sveriges främsta expert på 4×4 intervaller. Jag läste alla forskningsrapporter, intervjuer med, artiklar av och om professorerna i medicin Jan Helgerud och Jan Hoff som är upphovsmän till 4×4 intervaller och artikeln Boble- eller Mercedesmotor som professorernas forskarkollega Ulrik Wislöff som är hjärtläkare på St Olavs Hospital i Trondheim skrev samt mängder med norska chatsidor där intervallmetoden debatterades. I november förra året öppnade jag e-posten i min mobiltelefon innan jag hämtade in den sista klienten för dagen och såg att jag hade fått e-post från Norge. Jag tänkte att nu är någon norrman sur för jag har skrivit många artiklar om 4×4 på vår sida och tagit professorerna i försvar. Mejlet var från en av professorerna, Jan Helgerud. Han skrev att han vanligtvis inte läser bloggar men att hans son hade gjort honom uppmärksam på min och att han hade läst flera artiklar med stort intresse. Han skrev också att för att vara någon som inte har mer utbildning än du har så kan du mycket fysiologi. Han skrev att om jag vill lära mig mer fysiologi så kan jag komma till Universitetet i Trondheim och läsa in en Master i Exercise Physiology. Det kändes som ett erkännande av mästaren själv och var jättekul, så kul att det faktiskt kom en liten tår.
Jag uppfann brickbaserad cykelträning
Jag läste om effektbaserad cykelträning. Jag insåg att jag behövde veta vilken effekt jag utvecklade i intervallerna för att kunna träna rationellt. Efter mycket efterforskningar och tänkande kom jag fram till att en Monark viktergometer var det bästa sättet. Då skulle jag slippa kalibreringar av trådtöjare i elektroniska mätinstrument och med små vikter skulle jag kunna kompensera för träningseffekten genom att öka effekten. 2008 köpte jag en Monark viktergometer och strippade och modifierade den. Jag utrustade den med en fräst klinga från Stronglight, vevarmar från Campanolo, Look pedaler, sadel från Selle San Marco och ett tempostyre från Profile Design. Jag letade efter små vikter på nätet men hittade ingenting. En dag berättade min cykelintresserade granne Magnus som också hade byggt om en viktergometer att hans pappa hade haft ett eget företag och tillverkat rostfria brickor. Jag frågade om han hade några brickor kvar. Fulla garaget, svarade han. Då behöver vi bara en precisionsvåg att väga upp brickorna på. Det har jag också för det hade pappa och vägde upp brickorna på, sa Magnus. Då beställer jag 19 stycken 15 grams brickor, sa jag. Dagen därpå fick jag brickorna av Magnus. Jag lade på en bricka varje 4×4 pass. Varje bricka ökade effekten med 1,5 watt vid 100 RPM i kadens. Jag hade uppfunnit brickbaserad cykelträning. Jag skojar bara. Efter 19 stycken 4×4 pass plockade jag av brickorna och lade på tre hektovikter och började om. Då hade jag ökat 30 watt. Jag vill alltid få ut 100 procent av min träning. En gång ökade jag 21 watt från 271,5 watt till 297,5 watt i 4×4 intervallerna på 14 dagar.
Jag tycker att cykel och fika är lika
Jag har alltid cyklat själv, aldrig i grupp och aldrig stannat och fikat. Jag cyklade med min före detta granne Magnus några gånger och jag har cyklat med min kompis Stefan några gånger. Nu ser jag fram emot att följa med någon grupp med cyklister på långrundor med mysiga fikastopp och vara social. I slutet av sommaren 2015 flyttade jag till cykelparadiset Öland. Här kan jag cykla på bilfria vägar på den vackra Öländska landsbygden. Det är en ofattbar lyx att bo mitt i detta cykeleldorado. Jag har så många klienter som är landsvägscyklister och triatleter som säger att vi måste cykla Jerry och det ser jag verkligen fram emot men jag måste träna först. Förra sommaren cyklade jag med två av mina klienter här på Öland. Jag har länge tänkt att det skulle vara så roligt att få samla alla mina klienter som cyklar en vacker dag på Öland och ta en runda och fika i Gårdby eller på Strandnära. Det är en liten dröm som jag har. Det skulle vara så himla trevligt.
Jag har beställt en aerodynamisk kolfiberskapelse
Nu ska det bli cykling igen. I fredags beställde jag en aerodynamisk kolfiberskapelse från världens äldsta cykelfabrik i Treviglio utanför Bergamo i Italien. Jag förlorade mitt hjärta till Bianchi för länge sedan och mitt blod är celesté färgat. Tidigare i år har jag dammat av ergometern och sågat till ett plexiglas som jag har fäst på belastningsramen och monterat elektronikenheten i. Jag ser nu displayen med kadens, puls och tid mellan pinnarna på tempostyret. Om fem veckor levererar Bianchi Café & Cycles en strömlinjeformad aeroracer med skivbromsar. Det är en utpräglad aeroracer med sänkta bakstag och platt överrör som ser väldigt snabb ut. Bianchis ingenjörer har skapat den för att skära genom luften. Den heter Aria som betyder luft på italienska och den är vacker som en sommardag vid Como sjön i Lombardiet.
Nu har jag börjat cykelträna igen
Jag körde mitt första 4×4 pass på sex år på ergometern i garaget i söndags. Det var banne mig inte roligt. Jag och ergometern kom bra överens men jag blev osams med vikterna. De vägde mycket mer än jag minns eller så är jag otränad men så kan det väl inte vara? Jo, självklart är jag det. Jag fick svart på vitt på att jag är en hösäck. Titta på displayen så ser du hur otränad jag är. Jag har ett litet hjärta som bara pinkar blod. På testcykeln får jag ett kvitto på hur tränad eller otränad jag är varje pass. Nu har jag börjat med vetenskaplig och systematisk cykelträning igen. Arians motor måste trimmas. Styrketränat har jag gjort i flera år men nu måste hjärtats pumpförmåga ökas mycket på kort tid om Arian ska komma upp i höga hastigheter på de underbara öländska landsvägarna i sommar. Det får bli 4×4 på ergometern varannan dag i början tills rumpan och knäna har vant sig. Sedan blir det 4×4 minst 5-6 dagar i veckan och perioder med 4×4 14 dagar i rad för att boosta syreupptagningsförmågan. Jag kommer att styrketräna på lunchen varje dag. Jag måste öka effekten i 4×4 intervaller med 120 watt om Arians motor ska få en anständig prestanda. Det enda som kan få Bianchin att rulla snabbare är ett hjärta som kan pumpa mer blod och en ökad maximal styrka i mina sätesmuskler, lårmuskler och vadmuskler. Jag tänker i och för sig bloddopa mig med joniserat järn också. Jag kan i alla fall inte skylla på att jag inte vet hur jag ska träna eller att jag har dåliga träningsmöjligheter. Jag har världens effektivaste träningscykel i garaget. Den 5 augusti är det Kalmar Grand Prix. Jag kanske står på startlinjen där då om jag kan utveckla 300 watt i 4×4 intervaller. För att klara det måste jag öka 1,5 watt per pass och köra 80 pass på fyra månader. Jag kom precis in från garaget där jag har kört mitt andra ergometerpass på sex år med öppen garagedörr i en plusgrad. Glad Påsk alla cyklister och läsare på den här sidan!