mars 2018 -

Mitt liv som cyklist

Jag har alltid varit intresserad av cykelsport. När jag var liten hade jag en hastighetsmätare med vajer på min minicykel. Jag cyklade så snabbt jag kunde och kollade vilken hastighet jag kom upp i och så tog jag tid på olika sträckor som till exempel mellan huset där jag bodde på Gotlandsgatan 5 i Degerfors och mormor och pappa på Parkgatan 15 A. 1987 köpte jag helt oplanerat en racercykel av konstapel Rooth i Trekanten när jag var där på ett event och visade rullskidor från Royal Ski i Degerfors när jag jobbade som marknadsförare för Degerfors Kommun och hjälpte nystartade företag med marknadsföring. Det var en Bianchi med stålram, lödmuffar och ramväxel. Den hade jag aldrig tid att cykla på. 1988 startade vi David Träningscenter i Karlskoga och arbetsdagarna var långa. Det blev något varv runt sjön Möckeln på sommaren på Bianchin.

Jag byggde en cykelsal
Jag byggde en cykelsal i januari och februari 1998. I slutet av februari när vi började med cykelklasser började jag att vara med på cykelklasserna. Jag körde 40 minuters intervallpass i cykelsalen under veckorna och på söndagar cyklade jag från vårt gym i Storängen i Karlskoga till torget i Nora och tillbaka vilket var 9 mil. Det var min favoritcykelväg med vacker natur och flera uppförsbackar. Det var inga lugna distanspass utan fullt tryck i pedalerna och högsta möjliga tempo hela vägen fram och tillbaka.

Jag ställde upp i Sméloppet 1998
Efter fem månaders träning lämnade jag in cykeln med stålram som hade stått sedan 1987 för genomgång på Ceveds Cykel & Motor. Cykeln behövde nya däck och nya bromshandtagsgummin samt rundsmörjning. Jag beställde Mercatone Uno stallets tjusiga cykelkläder från CykelCity i Lund. I augusti ställde jag mig på startlinjen utanför Stadshotellet i Karlskoga. Jag skulle cykla det mytomspunna Sméloppet som var 14 mil och gick till Nora, Siggeboda, Fanthyttan, Lindesberg och tillbaka till Karlskoga. Jag drog i väg direkt efter startskottet. När jag kom upp till Bråten efter några kilometer hörde jag någon som snöt sig och ett frihjul som spann ibland. Då förstod jag att jag hade fått någon cyklist med mig. Jag hade servicebil. Anders “Ajjan” Johansson och en av mina cykelinstruktörer Pernilla Wilén langade sportdryck efter vägen. Efter några mil ropade Ajjan att vi hade tre minuter till klungan. Den andra cyklisten på en blå och gul Sageborn cykel visade sig villig att växeldra med mig men jag var otaktisk och ville dra för jag tänkte att jag ville hålla mitt tempo. När vi hade cyklat 10 mil ropade Ajjan att nu har ni bara en minut till klungan. Då var jag ganska trött och tänkte att det är fyra mil kvar och ska vi hålla undan till målet i Karlskoga så får han hjälpa till att dra nu. Jag släppte upp honom men då bara försvann han. Efter en stund kom fem ärrade landsvägsrävar ikapp mig. Jag hängde på dem. Jag slutade femma i mitt första cykellopp efter bara 5 månaders cykelträning där träningen bestod av korta spinningpass med korta stenhårda intervaller och ett långt tempopass varje vecka. När jag kom i mål fick jag reda på att cyklisten som låg på rulle bakom mig i tio mil var svensk veteranmästare på tempo. Han såg självklart att jag var trött och att jag inte var till någon nytta längre. Han visste att han hade en minut till klungan, han hade vilat sig bakom mig i tio mil, var uppvärmd och van att cykla tre mil själv mot klockan. Fyra mil till Karlskoga med en minuts försprång, det klarar jag tänkte han säkert och det gjorde han också. Jag fick mersmak på cykeltävlingar. Det här var det roligaste jag hade gjort någon gång.

Jag köpte en Marco Pantani replica och ställde upp i fler cykellopp
Året därpå köpte jag en ny modern racercykel med aluminiumram och växelhandtagen integrerade i bromshandtagen. Det var en Marco Pantani replica. En Bianchi i celesté med gult på ramen. Jag cyklade Sméloppet även 1999. Vi var sex cyklister som drog så mycket vi orkade i varje backe direkt från start på vägen mot Nora. Vi sprängde klungan i bitar direkt. Det var en kille från Team Sportia i Karlskoga som elitsatsade på mountainbike det året och placerade sig bland de främsta på 08 cross country det året, en före detta juniorlandslagsman i mountainbike, en veterancyklist från Örebrocyklisterna, en svensk veteranmästare på tempo som vunnit året innan, en långloppscyklist och jag. Det första rycket tre mil från mål hämtade jag in men jag körde återigen otaktiskt och drog för mycket när två cyklister hade ryckt på slutet och jag blev fyra. Hade jag kört taktiskt hade jag kunnat bli trea och fått revansch på cyklisten som vann året innan. Jag cyklade ett etapplopp i Visby på Gotland 1999 och blev fyra. Min flickvän berättade för ordföranden i cykelklubben att jag var spinninginstruktör före loppet och då berättade han att året innan hade det kommit flera spinninginstruktörer till det här loppet och varit kaxiga och sagt att de skulle cykla ifrån de riktiga cyklisterna. Det blev naturligtvis tvärtom. Först var det en tempoetapp på en flygraka med vändning. Sedan var det ett linjelopp på fem mil om jag minns rätt. Två cyklister ryckte och jag körde otaktiskt och drog resten av klungan ensam när ingen annan ville dra för att jag ville ikapp dem och missbedömde var målet var och hamnade för långt fram och blev spurtslagen och fyra i linjeloppet. Dagen efter var det ett varvlopp på ett industriområde i Visby. Efter linjeloppet sa ordföranden i den arrangerande cykelklubben till min flickvän om mig att han har mycket cykel i sig men han är väldigt otaktisk. Jag körde en deltävling i Värmlandsserien på landsväg på Gelleråsens Motorbana 2000 då jag spurtslog en kille i juniorlandslaget i mountainbike. Efter tävlingen kom min gamla gymnastiklärare från Bregårdsskolan fram och frågade om jag också hade börjat cykla. Han var engagerad i Örebrocyklisterna på den tiden och blev senare ordförande i Svenska Cykelförbundet. Jag berättade att jag köpte en Bianchi 1987 men inte hade börjat cykla förrän för två år sedan. Men det där är ingen 87:a, sa han och pekade på Bianchin i min bil. Nej, jag köpte en ny cykel förra året, sa jag. Han tyckte nog att jag hade artat mig. När jag gick i gymnasiet var jag kroppsbyggare och hade en klasskompis som tävlingscyklade. Jag fick inte lika högt betyg i gymnastik som cyklisten. Jag tänkte fråga honom om han nu kunde höja mitt betyg retroaktivt men tänkte att han nog inte kunde det. Jag körde även ett veterantempolopp i Töreboda 2000. Jag tävlade inget mer men fortsatte att cykelträna seriöst ända fram till i maj 2012 när jag började arbeta som personlig tränare och blev fullbokad och jobbade från morgon till kväll och inte hade tid att cykelträna längre. 2011 köpte jag en ny Bianchi med aluminiumram som jag cyklade en del på förra sommaren. Cykling blir man beroende av. Det är konstigt att min cykelabstinens inte har varit större än den har varit men tiden har inte räckt till, arbetsdagarna har varit för långa och jag har varit för trött när jag kommit hem på kvällarna.

Jag var bergsget och tempohäst
Träning har varit mitt liv. Det roligaste jag har gjort är att cykla landsvägscykel. Mitt liv som cyklist blev ett lite annorlunda liv som du har förstått. Jag är tempocyklist och bergsspecialist. Jag trivs bäst på slät väg med fin asfalt och lite vind i ryggen så att cyklingen flyter och jag slipper växla så mycket. Jag hatar att cykla i regn men här på Öland är det lätt att vara solskenscyklist eftersom solen alltid skiner här. För mig är cykling mentalt. Det blev så eftersom jag började med spinning. Jag gillade mind cycling som är meditativ cykelträning i en mörk cykelsal med levande ljus och mäktig musik med distinkta trumslag. Det blev min grej att koppla bort hjärnan, fokusera på andningen, musikens rytm, trumma på med benen och bara flyta med musiken. Jag älskade det. Jag hade länge planer på att skaffa en tempocykel och köra veterantempolopp. Tre mil ensam mot klockan i fullt blås det passar mig det men det blev aldrig så. När jag var en tränad cyklist gillade jag att cykla uppför. Ju tyngre och jobbigare det var desto roligare var det. Jag har ingen nytta av att vara bergsget här på Öland där den högsta punkten är 57,4 meter över havet och nu har jag för mycket muskler och är inte lika slimmad längre. Den enda stigningen värd namnet här på ön är backen i Stora Rör. Jag har hört att det finns ett rekord i den som jag är sugen på att slå.

Jag utbildade cykelinstruktörer
När vi började med spinning på David Träningscenter 1998 fick våra instruktörer en utbildning som var mycket bristfällig. Jag tycker att man måste kunna cykling om man ska vara cykelinstruktör. Jag lärde mig därför cykling från grunden av de som kan cykling bäst, de som har över 100 års erfarenhet av cykelträning och cykelsport, nämligen landsvägscyklisterna. Jag var även tvungen att lära mig grunderna i musik. Det slutade med ett sju år långt utvecklingsarbete, världens bästa utbildning för cykelinstruktörer och en mycket omfattande och detaljerad utbildningsdokumentation på 60 A4 sidor. Jag hade inte tänkt vara cykelinstruktör själv men det blev så ändå och jag ledde 1500 cykelklasser mellan 1998 och 2006. Det är bland det roligaste jag har gjort. Jag lade ned mycket pengar på musik och mycket tid på att sätta ihop musik. Jag fick utlopp för min kreativitet och jag fick mycket beröm av eleverna för min musik. Jag älskade musik med distinkta trummor och mäktig munksång eller körsång. Cyklingen skulle vara perfekt koreograferad efter musiken. Det var mitt signum som cykelinstruktör. En gång skickade en elev in dagens ros i lokaltidningen och tackade för min musik. När vi sålde träningsanläggningen arbetade jag för Nordic Gym i Bollnäs och åkte runt i Sverige och utbildade cykelinstruktörer för dem i fyra år. För två år sedan utbildade jag cykelinstruktörerna på Malkars Träningscenter.

Jag blev sveriges främsta expert på 4×4 intervaller
Hela vintern 2008 satt jag och läste om 4×4 intervaller och blev troligen Sveriges främsta expert på 4×4 intervaller. Jag läste alla forskningsrapporter, intervjuer med, artiklar av och om professorerna i medicin Jan Helgerud och Jan Hoff som är upphovsmän till 4×4 intervaller och artikeln Boble- eller Mercedesmotor som professorernas forskarkollega Ulrik Wislöff som är hjärtläkare på St Olavs Hospital i Trondheim skrev samt mängder med norska chatsidor där intervallmetoden debatterades. I november förra året öppnade jag e-posten i min mobiltelefon innan jag hämtade in den sista klienten för dagen och såg att jag hade fått e-post från Norge. Jag tänkte att nu är någon norrman sur för jag har skrivit många artiklar om 4×4 på vår sida och tagit professorerna i försvar. Mejlet var från en av professorerna, Jan Helgerud. Han skrev att han vanligtvis inte läser bloggar men att hans son hade gjort honom uppmärksam på min och att han hade läst flera artiklar med stort intresse. Han skrev också att för att vara någon som inte har mer utbildning än du har så kan du mycket fysiologi. Han skrev att om jag vill lära mig mer fysiologi så kan jag komma till Universitetet i Trondheim och läsa in en Master i Exercise Physiology. Det kändes som ett erkännande av mästaren själv och var jättekul, så kul att det faktiskt kom en liten tår.

Jag uppfann brickbaserad cykelträning
Jag läste om effektbaserad cykelträning. Jag insåg att jag behövde veta vilken effekt jag utvecklade i intervallerna för att kunna träna rationellt. Efter mycket efterforskningar och tänkande kom jag fram till att en Monark viktergometer var det bästa sättet. Då skulle jag slippa kalibreringar av trådtöjare i elektroniska mätinstrument och med små vikter skulle jag kunna kompensera för träningseffekten genom att öka effekten. 2008 köpte jag en Monark viktergometer och strippade och modifierade den. Jag utrustade den med en fräst klinga från Stronglight, vevarmar från Campanolo, Look pedaler, sadel från Selle San Marco och ett tempostyre från Profile Design. Jag letade efter små vikter på nätet men hittade ingenting. En dag berättade min cykelintresserade granne Magnus som också hade byggt om en viktergometer att hans pappa hade haft ett eget företag och tillverkat rostfria brickor. Jag frågade om han hade några brickor kvar. Fulla garaget, svarade han. Då behöver vi bara en precisionsvåg att väga upp brickorna på. Det har jag också för det hade pappa och vägde upp brickorna på, sa Magnus. Då beställer jag 19 stycken 15 grams brickor, sa jag. Dagen därpå fick jag brickorna av Magnus. Jag lade på en bricka varje 4×4 pass. Varje bricka ökade effekten med 1,5 watt vid 100 RPM i kadens. Jag hade uppfunnit brickbaserad cykelträning. Jag skojar bara. Efter 19 stycken 4×4 pass plockade jag av brickorna och lade på tre hektovikter och började om. Då hade jag ökat 30 watt. Jag vill alltid få ut 100 procent av min träning. En gång ökade jag 21 watt från 271,5 watt till 297,5 watt i 4×4 intervallerna på 14 dagar.

Jag tycker att cykel och fika är lika
Jag har alltid cyklat själv, aldrig i grupp och aldrig stannat och fikat. Jag cyklade med min före detta granne Magnus några gånger och jag har cyklat med min kompis Stefan några gånger. Nu ser jag fram emot att följa med någon grupp med cyklister på långrundor med mysiga fikastopp och vara social. I slutet av sommaren 2015 flyttade jag till cykelparadiset Öland. Här kan jag cykla på bilfria vägar på den vackra Öländska landsbygden. Det är en ofattbar lyx att bo mitt i detta cykeleldorado. Jag har så många klienter som är landsvägscyklister och triatleter som säger att vi måste cykla Jerry och det ser jag verkligen fram emot men jag måste träna först. Förra sommaren cyklade jag med två av mina klienter här på Öland. Jag har länge tänkt att det skulle vara så roligt att få samla alla mina klienter som cyklar en vacker dag på Öland och ta en runda och fika i Gårdby eller på Strandnära. Det är en liten dröm som jag har. Det skulle vara så himla trevligt.

Jag har beställt en aerodynamisk kolfiberskapelse
Nu ska det bli cykling igen. I fredags beställde jag en aerodynamisk kolfiberskapelse från världens äldsta cykelfabrik i Treviglio utanför Bergamo i Italien. Jag förlorade mitt hjärta till Bianchi för länge sedan och mitt blod är celesté färgat. Tidigare i år har jag dammat av ergometern och sågat till ett plexiglas som jag har fäst på belastningsramen och monterat elektronikenheten i. Jag ser nu displayen med kadens, puls och tid mellan pinnarna på tempostyret. Om fem veckor levererar Bianchi Café & Cycles en strömlinjeformad aeroracer med skivbromsar. Det är en utpräglad aeroracer med sänkta bakstag och platt överrör som ser väldigt snabb ut. Bianchis ingenjörer har skapat den för att skära genom luften. Den heter Aria som betyder luft på italienska och den är vacker som en sommardag vid Como sjön i Lombardiet.

Nu har jag börjat cykelträna igen
Jag körde mitt första 4×4 pass på sex år på ergometern i garaget i söndags. Det var banne mig inte roligt. Jag och ergometern kom bra överens men jag blev osams med vikterna. De vägde mycket mer än jag minns eller så är jag otränad men så kan det väl inte vara? Jo, självklart är jag det. Jag fick svart på vitt på att jag är en hösäck. Titta på displayen så ser du hur otränad jag är. Jag har ett litet hjärta som bara pinkar blod. På testcykeln får jag ett kvitto på hur tränad eller otränad jag är varje pass. Nu har jag börjat med vetenskaplig och systematisk cykelträning igen. Arians motor måste trimmas. Styrketränat har jag gjort i flera år men nu måste hjärtats pumpförmåga ökas mycket på kort tid om Arian ska komma upp i höga hastigheter på de underbara öländska landsvägarna i sommar. Det får bli 4×4 på ergometern varannan dag i början tills rumpan och knäna har vant sig. Sedan blir det 4×4 minst 5-6 dagar i veckan och perioder med 4×4 14 dagar i rad för att boosta syreupptagningsförmågan. Jag kommer att styrketräna på lunchen varje dag. Jag måste öka effekten i 4×4 intervaller med 120 watt om Arians motor ska få en anständig prestanda. Det enda som kan få Bianchin att rulla snabbare är ett hjärta som kan pumpa mer blod och en ökad maximal styrka i mina sätesmuskler, lårmuskler och vadmuskler. Jag tänker i och för sig bloddopa mig med joniserat järn också. Jag kan i alla fall inte skylla på att jag inte vet hur jag ska träna eller att jag har dåliga träningsmöjligheter. Jag har världens effektivaste träningscykel i garaget. Den 5 augusti är det Kalmar Grand Prix. Jag kanske står på startlinjen där då om jag kan utveckla 300 watt i 4×4 intervaller. För att klara det måste jag öka 1,5 watt per pass och köra 80 pass på fyra månader. Jag kom precis in från garaget där jag har kört mitt andra ergometerpass på sex år med öppen garagedörr i en plusgrad. Glad Påsk alla cyklister och läsare på den här sidan!

Vad beror fotbollsskador på?

En del tror att fotbollsskador beror på otur, andra tror att de beror på felträning och så finns det de som tror att de beror på att fotbollsspelarna tränar på för hårt underlag. Det finns de som tror att skadorna beror på att fotbollsspelarna tränar för lite medan andra tror att de beror på att de tränar för mycket. Andra tror att fotbollsspelarna spelar matcher för ofta eller blir skadade när de blir äldre för att deras kropp är sliten efter många års fotbollsspelande. Det finns de som tror att skadorna beror på svaga core muskler, svaga stabiliserande muskler och för lite stretching. Det finns till och med de som tror att fotbollsskadorna beror på genetiska faktorer. Alla dessa spekulationer är fel. Det förutsätter att fotbollsspelarens kropp är en felkonstruktion. Den har genomgått en lång evolutionsprocess där det har tagit 20-50000 år för minsta lilla ändring i fotbollsspelarens DNA att ske. Fotbollsspelarens kropp är perfekt men den fungerar inte perfekt. Fotbollsspelare får inte fler fotbollsskador för att de är 35 år eller för att de har spelat fotboll länge. De av mina klienter som är mest dysfunktionella och överbelastade är 14 år och fotbollsspelare. Det är inte yttre faktorer som orsakar de vanligaste fotbollsskadorna. Orsaken till fotbollsskadorna är muskulär dysfunktion som orsakar kompensationer och överbelastning. Fotbollsspelare får skador när deras kropp inte fungerar som den ska. Det går att förebygga och rehabilitera fotbollsskadorna men det kräver kompetens som är ytterst sällsynt.

De vanligaste fotbollsskadorna
De vanligaste fotbollsskadorna är muskulär överbelastning. Enligt statistiken är de två vanligaste fotbollsskadorna muskelbristning i lårets baksida och lårets framsida. En fotbollsspelare får inte en bristning i lårets baksida om inte hans sätesmuskler är hämmade så att musklerna på lårets baksida kompenserar och blir överbelastade. Han får heller inte en bristning i lårets framsida om inte hans sätesmuskler är hämmade och hämmar de djupa höftböjarmusklerna så att rectus femoris kompenserar och blir överbelastad.

-Antalet muskelbristningar i lårets baksida och framsida minskar inte utan ligger på en jämn nivå varje år så den prevention som tillämpas idag fungerar inte, säger Matilda Lundblad som brinner för fotbollsmedicin och är lagläkare i Elfsborg.

Ljumskskador
Det är även vanligt att fotbollsspelare får ljumskskador. En fotbollsspelare får inte en ljumskskada om inte hans sätesmuskler är hämmade och hämmar de djupa höftböjarmusklerna så att pectineus och adductor brevis kompenserar och blir överbelastade och spända och adductor magnus och adductor longus kompenserar för sätesmusklerna och blir överbelastade och spända och drar i hans ljumske.

Sports hernia
Om fotbollsspelarens överbelastade ljumskar inte åtgärdas och han fortsätter att belasta sin dysfunktionella kropp genom att träna och spela fotboll utvecklas ljumskskadan till sports hernia. När pectineus och adductor brevis är överbelastade och spända drar de i pubisbenet. De sneda bukmusklerna drar i pubisbenet från andra hållet. De sneda bukmusklerna hamnar i en dragkamp med pectineus och adductor musklerna. En dragkamp som alltid förloras av de sneda bukmusklerna när de brister. Ljumskskador och sports hernia drabbar främst fotbollsspelare. Det är inte konstigt eftersom de både böjer och inåtför i höftleden när de slår bredsidor med överbelastade adduktormuskler. Lösningen vid sports hernia är inte operation utan behandling av de muskler som är överbelastade och behandling och aktivering av de muskler som är hämmade.

FAI eller CAM och Pincer
Mycket tyder på att även FAI, Femuroacetabulär impingement eller inklämningssyndrom i höftleden som resulterar i ledförändringar också beror på dysfunktionella sätesmuskler. Det finns två varianter av FAI, CAM och Pincer. CAM är benpålagring på lårbenshalsen och Pincer är benpålagring på kanten till ledhålan. När sätesmusklerna är hämmade kompenserar sex muskler som heter piriformis, superior gemellus, inferior gemellus, obturator externus, obturator internus och quadratus femoris och blir överbelastade. De är höftledens rotator cuff muskler. De ska centrera höftkulan i leden när fotbollsspelaren sträcker och böjer, utåtför och inåtför i höftleden. När dessa muskler är överbelastade kan de inte längre utveckla den kraft som krävs för att centrera höftkulan och då krockar lårbenet med bäckenet. Skelettet skyddar sig med benpålagring. De som har FAI har extremt överbelastade utåtrotatorer och adduktorer. Detta leder till en förändrad biomekanik i höftleden. Forskning visar att det finns en ökad risk för FAI om bäckenet är framåttippat. När sätesmusklerna inte fungerar hämmar de sin antagonist de djupa höftböjarmusklerna och då kompenserar rectus femoris och blir överbelastad, spänd och tippar bäckenet framåt och ökar svanken. Då minskar utrymmet i höftleden.

Korsbandsskador
Korsbandsskador är vanligare i damfotboll än i herrfotboll. Unga flickor får sina knän förstörda för livet. Det går att förebygga korsbandsskadorna. Damlagen måste börja ta korsbandsskadorna på allvar för annars vill troligtvis snart inga tjejer spela fotboll längre på grund av den stora risken att bli fotbollsinvalid. När den mellersta sätesmuskeln är hämmad kollapsar knät inåt vid landning när du springer och hoppar och då hamnar det främre korsbandet i ett väldigt utsatt läge. Korsbandsskador förebyggs genom att se till att sätesmusklerna fungerar och är starka. Det är även viktigt att knämuskeln vastus medialis fungerar och är stark. Det är den mellersta sätesmuskeln och vastus medialis som är fotbollsspelarens skydd mot knäskador. Om de musklerna är hämmade är det skyddet urkopplat och då lever fotbollsspelaren farligt.

Andra fotbollsskador
Jag skulle kunna fortsätta och förklara orsaken till ont i ryggen, diskbråck, löparknä, piriformissyndrom, hälseneinflammation och alla andra överbelastningsskador som drabbar fotbollsspelare och som även de beror på dysfunktionella sätesmuskler men nöjer mig med att redovisa orsaken till de vanligaste fotbollsskadorna. Beror alla fotbollsskador på dysfunktionella sätesmuskler? Sätesmusklerna är kroppens största och potentiellt starkaste muskler. De sitter mitt på kroppen, bakom kroppens kraftigaste led, höftleden. Fundera på vad som händer när de slutar fungera.

Den vanligaste fotbollsskadan
Den vanligaste fotbollsskadan är den som återkommer. Om fotbollsspelaren får samma skada igen har han inte blivit rehabiliterad. Det här händer ofta eftersom bara symptomen behandlas. Det räcker inte med tryckförband, is, tejp, smärtlindring, antiinflammatoriska läkemedel, kortison, vila och rehabträning. Det är inte rehabilitering. Rehabiliterad betyder återställd och fotbollsspelaren är inte återställd förrän hans kropp fungerar som den ska igen. Resultatet är att samma skada återkommer, förvärras eller så får fotbollsspelaren en annan allvarligare skada eftersom orsaken till skadan kvarstår. Orsaken till skadan måste åtgärdas annars blir fotbollsspelaren snart skadad igen. Fotbollsspelaren är inte rehabiliterad när muskelbristningen är läkt eller när han inte har ont längre utan först när hans muskler fungerar och är starka igen. En fotbollsspelare får inte en muskelbristning utan orsak. Om en fotbollsspelare har fått en muskelbristning är det vanligt att han genomgår en ultraljudsundersökning för att kontrollera om en blödning har uppstått i muskulaturen. Det är meningslöst. Självklart blir det en blödning i muskulaturen vid en muskelbristning. Det är däremot viktigt med mjukdelsbehandling 48 timmar efter bristningen för att muskeln ska läka ihop på rätt sätt utan en försvagande ärrbildning. Om fotbollspelaren har en inflammation i ett muskelfäste behöver han inte magnetröntgas och han behöver inte äta antiinflammatoriska läkemedel. Han behöver behandling på muskeln så att muskelspänningen släpper och irritationen av muskelfästet upphör. Om man vet vilka muskler som är benägna att bli hämmade och vilka som kompenserar och blir överbelastade kan man tydligt se orsaken till muskulära överbelastningsskador. Fotbollsspelaren ska inte belasta sin kropp förrän den fungerar igen. Han kan självklart inte träna muskler som inte fungerar. De dysfunktionella musklerna måste mjukdelsbehandlas och aktiveras med speciella aktiveringsövningar som ökar nervtrafiken till musklerna. Först därefter kan de tränas men inte med rehabövningar utan med effektiva övningar som snabbt ökar styrkan.

För att förstå fotbollsskadorna måste man förstå funktionell anatomi
För att förstå varför en fotbollsspelare har ont i ljumsken måste man kunna funktionell anatomi. Om en fotbollsspelare har ont i ljumsken kontrollerar jag om hans sätesmuskler är hämmade och om de i sin tur hämmar sin antagonist de djupa höftböjarmusklerna. Om de djupa höftböjarna är hämmade har pectineus och adductor brevis kompenserat och blivit överbelastade. Om sätesmusklerna är hämmade har adductor magnus och adductor longus kompenserat för sätesmusklerna och blivit överbelastade. Då drar pectineus och adduktorerna i ljumsken och orsakar smärta. Det är enkelt och går snabbt att kontrollera om sätesmusklerna och de djupa höftböjarmusklerna är hämmade med enkla muskelfunktionstester. Det går också snabbt att palpera de muskler som kompenserar och konstatera om de är spända, ömma och överbelastade. Det är enkelt att åtgärda ljumskskador med mjukdelsbehandling, speciella aktiveringsövningar som ökar nervtrafiken till sätesmusklerna och de djupa höftböjarmusklerna och väcker dem till liv igen och styrketräning men det måste göras i den ordningen. Det går inte att träna muskler som inte fungerar. Det går heller inte att aktivera sätesmusklermuskler som är spända och ömma på grund av fastklibbad muskelfascia, gamla slaggprodukter och triggerpunkter. Då vill de inte utveckla kraft. Först måste sätesmusklerna och de djupa höftböjarmusklerna fräschas upp med mjukdelsbehandling.

Vad krävs för att rehabilitera skadorna?
För att förstå varför fotbollsskadorna uppkommer måste man veta hur kroppen fungerar. Överbelastade och spända muskler drar i muskelfästen och irriterar dem. Vila, antiinflammatoriska läkemedel och kortison hjälper inte när musklerna är spända. Om stabiliserande muskler är hämmade hjälper det inte med stabiliseringsträning. När sätesmusklerna och de djupa höftböjarmusklerna inte fungerar hjälper det inte med ökad bålstyrka. Smärtor och skador kommer inte som en blixt från en klar himmel. För att kunna åtgärda orsaken till skadorna måste man veta vilka muskler som är benägna att bli hämmade och vilka muskler som kompenserar och blir överbelastade.

Samma orsak, många olika symptom
Jag rehabiliterar muskulära överbelastningsskador varje dag i min behandlingsklinik. Jag har rehabiliterat allsvenska fotbollsspelare i både herrlag och damlag. För att jag ska kunna göra det krävs det att jag kan funktionell anatomi, betraktar kroppen som en helhet och ser på kroppen med två helt andra ögon. Jag har rehabiliterat hundratals människor efter samma princip. Det har fungerat varje gång. Jag ser samma mönster med dysfunktionella sätesmuskler och överbelastade muskler som har kompenserat varje dag i min klinik. Mina klienter skrattar ofta när jag räknar upp alla symptom de kan få av dysfunktionella sätesmuskler och säger att de har haft de flesta av dessa symptom till och från under flera års tid. De tycker att det är logiskt när jag förklarar vad som är orsaken till deras skador. De berättar ofta att de har sökt hjälp på så många ställen att de har tappat räkningen utan att någon har kunnat förklara vad det är för fel på dem. Ibland har de till och med blivit opererade i onödan. Det har aldrig hänt på sex år att jag har behövt fundera över varför en fotbollsspelare har fått en muskelbristning i låret eller varför han eller hon har ont i sin ljumske. Det ser jag tydligt när jag gör muskelfunktionstester. Samma dysfunktion orsakar många olika symptom. Vad är det som avgör vilket symptom som uppstår först? Vi har alla små ortopediska skillnader, är olika starka i olika muskler i förhållande till varandra, har olika rörelsemönster, olika skadehistorik och belastar kroppen olika. Inte ens två fotbollsspelare som springer belastar kroppen likadant och fotbollsspelare som spelar på olika positioner och har olika spelstil belastar kroppen olika.

Varför blir sätesmuskler dysfunktionella?
Sätesmuskler kan bli dysfunktionella av ett trauma som en våldsskada iform av ett knä i skinkan eller ett fall på fotbollsplanen. De hämmas när fotbollsspelaren sitter. När han sätter sig ned gör han en knäböj och stretchar ut sina sätesmuskler och sätter tryck på dem med en stor del av sin kroppstyngd. Om sätesmusklerna redan är hämmade blir de ännu mer hämmade om fotbollsspelaren stretchar dem. Sports hernia och FAI ökar inom herrfotbollen och korsbandsskaor är rena epedemin inom damfotbollen. Samtidigt har antalet timmar som fotbollsspelare sitter per dygn ökat. Ju mer fotbollsspelare sitter desto mer hämmade blir deras sätesmuskler. Barn har bytt ut spontanidrott mot smartphone, iPad och dator. De spelar inte fotboll på rasterna i skolan längre, de springer inte sprinterlopp till matbespisningen och skolgymnastiken är utbytt mot idrott som innehåller teorilektioner och har minskat i antalet timmar. Den enda gång de rör sig är 5 gånger i veckan när de tränar fotboll med en kropp som inte fungerar. Vuxna har bytt fysiska jobb mot stillasittande jobb. Fotbollsspelare i de högsta divisionerna har blivit professionella och slipper jobba. Om fotbollsklubben har en gammal spelarbuss med hårda oergonomiska säten som det inte går att fälla bak ryggstödet på, har lång resväg till matcherna, åker sent till matcherna, inte stannar varje timme så att fotbollsspelarna får sträcka på benen och inte har tid att väcka till liv och aktivera sätesmusklerna när man kommer fram till arenan innan man springer ut på fotbollsplanen så spelar snart hela laget fotboll med dysfunktionella sätesmuskler. Om man är professionell fotbollsspelare och inte aktiverar, tränar och använder sina sätesmuskler två gånger varje dag har man mycket fritid och mycket tid att sitta. Då är det bara en tidsfråga innan någon vanlig fotbollsskada drabbar dem. Om sätesmusklerna är dysfunktionella och det är de om fotbollsspelaren har haft en skada som beror på dysfunktionella sätesmuskler och han inte har fått mjukdelsbehandling och inte aktiverar dem med speciella aktiveringsövningar som ökar nervtrafiken till musklerna innan varje träning så arbetar fel muskler när han tränar. Ju mer fotbollsspelaren tränar och belastar sin dysfunktionella kropp desto snabbare blir han skadad. För att komma tillrätta med skadeeländet måste alla spelare genomgå muskelfunktionstester, mjukdelsbehandling och aktivering av hämmade muskler.

Det finns miljoner skäl att förebygga skadorna
Det finns miljoner skäl för en allsvensk fotbollsklubb att förebygga och rehabilitera fotbollsskador. Fotbollsklubbens kontrakterade fotbollsspelare utgör ett kapital som bör förvaltas och utvecklas men så ser inte verkligheten ut i de flesta Allsvenska klubbar. Elfsborgs lagläkare Matilda Lundblad som är en eldsjäl inom fotbollsmedicin, UEFA läkare och sitter i UEFAs forskningsgrupp har med hjälp av ekonomiska experter räknat ut att det kostar 1,5 miljon i månaden när en allsvensk fotbollsspelare är skadad. Då räknar man in samtliga kostnader inklusive uteblivna sponsorintäkter och en lägre placering i Allsvenskan. En fungerande, hel, frisk och stark fotbollsspelare ökar dessutom i marknadsvärde och kan gå på export till de stora fotbollsländerna och bringa in många välkomna kronor i de allsvenska klubbarnas kassor. En intelligent sportchef i en allsvensk klubb sa en gång att det inte är en kostnad att anställa en kompetent rehabiliterare utan en investering. Det finns många miljoner att tjäna på det. Matilda Lundblad skrev i en krönika i Borås Tidning strax före nyår 2015 att många allsvenska fotbollsklubbar gör misstaget att ha en bakåtsträvande rutin där man gör som man alltid har gjort. Det är extremt lönsamt för allsvenska fotbollsklubbar att förebygga kostsamma skador. Det är även lönsamt för allsvenska fotbollsklubbar att renovera och rehabilitera sina dyra och värdefulla fotbollsspelare om de blir skadade.

Skidminnen och skidhistoria

Jag är skidåkare från början. Min pappa lärde mig att åka skidor bakom Parkskolan i Degerfors. Han var en riktig friluftsmänniska. Det var ingen fotbollsplan där då utan en skidbacke. Jag minns inte hur gammal jag var när jag började tävla på skidor. Det var kanske när jag var 10 år. Jag fick ett par fina ljusröda Edsbyn skidor i trä i julklapp. Träskidorna preparerades med tjära. Det var så långt ifrån dagens högteknologi med stenslipade belag och pulvervallor som man kan komma. Jag ärvde kromade stavar i helgjutet stål som vägde flera kilo styck. De använde jag i många skidtävlingar. Någon av skidledarna i Strömtorps IK som var klubben som jag tävlade för brukade hjälpa mig att valla skidorna innan tävlingarna vid Parkskolan. En gång precis innan starten i en tävling stack en skidledare till mig ett par moderna lätta stavar. Då kom jag i mål en sekund efter vinnaren istället för en minut efter som jag brukade. Då bad jag min pappa om att få nya stavar. Jag åkte skolmästerskap, kretsmästerskap, klubbmästerskap och distriktsmästerskap. När plastskidorna kom fick jag ett par gula Swallow med blå logo. Swallow var ett litet japanskt märke som inte finns kvar längre. På den tiden var vallning ett förhållandevis simpelt hantverk. Det fanns två glidparaffiner att välja på, en blå och en röd. Idag är vallning en hel vetenskap.

Plastskidor och VM i Falun 1974
På VM i Falun 1974 slog plastskidan igenom. Tillverkare av alpina skidor överförde sitt know how om syntetmaterial till längdskidsporten. Österrikiska Kneissl tog fram en ny längdskida i plast till VM i Falun. Norrmannen Magne Myrmo blev historisk som den sista världsmästaren på träskidor på 15 kilometersloppet. Thomas Magnusson hade hört talas om de nya plastskidorna och sökte upp österrikarna på Grand Hotell. De hade tre par skidor kvar. De andra två fick Sven-Åke Lundbäck och Hans-Erik Larsson. Plastskidans era började dock med chock och förtvivlan för svensk del. Redan efter 75 meter i stafetten lossnade bindningen ifrån den ena skidan för startmannen Hans-Erik Larsson. Hans bindningar var monterade med vanliga träskruvar och det visade sig efteråt att de fäster dåligt i plast. Sverige blev diskvalificerade när även den andra skidans bindning lossnade och den skidan också var tvungen att bytas. Enligt reglerna fick man bara byta en skida. Landssorg utlystes.

Världsmästare på 30 kilometer
Thomas Magnuson bestämde sig en halvtimme före start för att åka på de nya plastskidorna i stället för på de träskidor från finska Järvinen som han hade kontrakt på. Han blev historisk när han blev den första världsmästaren på plastskidor i 30 kilometersloppet på VM i Falun 1974. Bindningarna lossnade inte från Thomas skidor för det var en serviceman från Kneissl som monterade dem på hans skidor med rätt skruvar. Thomas tog senare även brons på 50 kilometer men då åkte han på sina gamla hederliga träskidor från Järvinen.

Magnusonrycket
Mitt starkaste skidminne från barndomen är stafetten på VM i Lahtis 1978. Sverige hade inte tagit ett mästerskapsguld i stafett sedan OS i Innsbruck 1964. Dagen före stafetten berättade Lars-Göran Åslund att Thomas hade den rätta blicken och att Thomas Magnuson hade sagt till honom att han tänkte knäcka Juha Mieto i den sista backen på den sista sträckan. Lars-Göran upplyste Thomas om att Juha inte skulle åka den sista sträckan. Thomas hade svarat att “det spelar ingen roll vem som åker”. Sven-Åke Lundbäck ryckte sönder Sovjets Jevgenij Beljajev som var storfavorit de tre första kilometrarna på den första sträckan. På den andra sträckan släppte Christer Johansson förbi sig den väldige Juha Mieto men växlade som tvåa tre sekunder efter. Tommy Limby som ersatte Thomas Wassberg som var skadad gjorde sitt livs lopp och vann tredje sträckan. Sverige och Finland växlade samtidigt 28 sekunder före Norge efter att Ivar Formo vurpat i en utförslöpa. Tommy dunkade min stora idol Thomas Magnuson i ryggen och skickade ut honom på den sista sträckan nästan på dagen för 40 år sedan. Han går ut tillsammans med finländaren Matti Pitkänen. Thomas blir legendarisk när han springer ifrån finnen i Tranbärskärrsbacken 1300 meter före mål. Han får direkt en lucka på tio meter. Någon har räknat ut att han på 15 meters åkning gick ifrån med 7 sekunder och det måste väl i så fall vara världsrekord? Thomas för Sverige till en efterlängtad vinst i VM stafetten. Den branta uppförsbacken inför upploppet fick byta namn och kallas fortfarande Magnusonbacken. Se det berömda rycket på filmen nedan. Den kan man se hur många gånger som helst. Det är tidernas mest klassiska stafettryck. Sven “Plex” Pettersson kommenterar och har Sveriges startman Sven-Åke Lundbäck som bisittare. Det var tider det. Plex var bäst! Det var bättre förr. Skidåkning var mycket mer spännande. Man satt där framför TV´n och tittade på något som närmast liknade en stillbild på ett skidspår och en gran och efter en stund sa Plex att om inte Thomas kommer fram bakom den där granen strax så är det kört. Åh, vad spännande det var men det förstod inte sydeuropéerna. De trodde att längdskidåkning var landsvägscykling.

Tränade enorma mängder
Han var känd för sitt sätt att träna. Thomas Magnuson tränade mycket. På hösten tränade han två pass per dag, ett löppass och ett rullskidpass. Han körde rullskidpass mellan Delsbo och Hudiksvall på tolv mil. På vintern åkte han skidor fem-sex timmar om dagen. Det blev totalt tio-elva mil skidåkning varje dag och 800 timmar per år. Thomas var anställd på sportföretaget Ryon i Hudiksvall och behövde bara arbeta när han ville så han hade tid att träna. Det här var på den tiden när man åkte skidor på riktigt. Innan det kallades klassisk stil för det var den enda stilen. Thomas tyckte inte att man skulle träna teknik. Bra teknik skulle man nog få ändå om man åkte elva mil om dagen. Thomas lärde känna sin kropp. Han lärde sig att när han fick svårt att sova så var det dags att dra ner på träningen. Thomas var en urkraft i skogen. Han var större, tyngre och starkare än de flesta andra skidåkare. Thomas var den första sprintåkaren. Han var sprintåkare innan sprint uppfanns. Thomas var den första av skidkungarna som var explosiv och han hade en hög syreupptagningsförmåga. Han hade ett testvärde på 87. Thomas hade otur flera gånger under sin karriär. Under OS 1976 i Innsbruck då han var i sitt livs form dog hans far och då åkte han hem innan skidtävlingarna hade börjat. Vid nästa OS i Lake Placid 1980 var inte Thomas med. Han avslutade sin skidkarriär på grund av problem med benhinnorna när han var 28 år 1979 vilket var flera år för tidigt.

Skate tekniken
På 80-talet kom den, den förhatliga skatetekniken. Varför ska de åka skridsko på snö? Att se någon som åker diagonalåkning med perfekt teknik är som att se Bolsjojbaletten framföra Svansjön. Amerikanen Bill Koch påstås vara upphovsman till skatetekniken men det stämmer inte. Svenska skidorienterare använde skateteknik redan på 50-talet därför att de inte hade några skidspår att åka i och då gick det fortare att sparka sig fram på skogsvägarna. Många vägar var isiga så en del skidorienterare hade därför stålskena på innerkanten på sina skidor. Skatetekniken ska ha använts ännu tidigare med hickorykanter men de slets snabbt ned. Det var först när man lyckades fästa stålkanter på träskidor som skatetekniken blev allt vanligare. Det är inte konstigt att skidorienterarna var först med skatetekniken. Det gick helt enkelt inte att ta skateskär i ett opreparerat skidspår i skogen. De var alldeles för smalt mellan granarna i skogen medan skogsvägarna var breda och plogade eller isiga. I en norsk bok påstås det att Ola Hassis ska ha varit före Bill Koch med skate i längdspåren. Andra hävdar att finländaren Pauli Siitonen som hade tävlat i skidorientering åkte med en variant av skate där han hade en skida i spåret och sparkade fart med den andra på långlopp i Mellaneuropa redan i början av 70-talet. Det första skate loppet ska tydligen ha gått av stapeln i Norge redan 1929. Det fanns ingen snö i skogen men isen på Lövfjorden var fem-sex centimeter. Förhållandena på Lövfjorden var perfekta för skate.

Klassiskt och fristil
Många ville förbjuda skate medan andra ville tillåta det. FIS försökte begränsa det genom att införa skatefria zoner. Man fick till exempel inte använts skate vid start och målgång. 15 kilometersloppet i Holmenkollen i mars 1985 blev en historisk vändpunkt. FIS hade infört zoner där skate var förbjudet för att tvinga skidåkarna att valla skidorna med fästvalla. Thomas Wassberg hade lagt fästvallan på en tejp. Publiken och TV tittarna gnuggade sig i ögonen när han stannade precis där den sista förbudszonen upphörde och drog bort tejpen under sina skidor och åkte vidare utan fästvalla med bara glid. Han hade en stor fördel av det gentemot sina konkurrenter och vann loppet. Thomas ville bevisa för FIS att zonerna var galna. De ska endera förbjuda skate helt och hållet eller tillåta det runt hela banan, sa Thomas. Som kuriosa kan jag nämna att Thomas Wassberg var den sista skidåkaren som vallade sina egna skidor. Han vågade inte låta någon annan valla skidorna åt honom. Efter protester, rop på förbud, bråk, försök med skatefria zoner och diskussioner så införde FIS säsongen 1985/1986 efter Thomas Wassbergs idé, längdskidåkning i två olika stilar, klassiskt och fristil.

Två stilar eller tre?
Skidåkarna började med skate med två ben säsongen 1985/1986 men banorna var alldeles för smala. Det var svårt för skidåkarna att gå om varandra. 1987 hade de flesta i världseliten bra skate teknik men banorna var fortfarande för smala. VM i Obersdorf 1987 var det sista mästerskapet där skidåkarna använde tekniken med enbensskate. Vid OS i Calgary 1988 och VM i Lahtis 1989 var banorna preparerade helt och hållet för fristil men det tog många år innan spåren blev så breda som de är idag. Förr körde man upp ett spår med scooter, nu är det pistmaskiner som preparerar breda spårgator till de stora tävlingarna. Jag som är konservativ har aldrig kunnat förlika mig med den fria stilen. Jag vill förtydliga att jag bara är konservativ när det gäller idrotter man tävlar i, inte hur man tränar eller någonting annat. Förr i tiden hade längdskidåkare inte lika stor nytta av att vara starka eftersom de inte kunde utnyttja det fullt ut. Nuförtiden är världens bästa skidåkare starka, så starka att de orkar staka sig igenom ett helt skidlopp. De senaste åren har det därför kommit nya rop på förbud. Det finns en del som tycker att det är dags att lägga till en tredje stil i längdskidåkning, diagonalåkning. Då skulle vi ha fristil, stakning och diagonalåkning. Samtidigt framförs farhågor om att det istället kan bli så att klassisk skidåkning försvinner helt och hållet. Det vore mycket tråkigt. Min stora idol Thomas Magnuson var minsann en riktig skidåkare han så det så.