Får fotbollsspelare skador av dataspel?

Bildresultat för mesut özil

Får fotbollsspelare skador av dataspel? Ja, det är ställt utom varje rimligt tvivel om de sitter och spelar. Det är inte dataspelandet i sig som orsakar skadorna utan att de sitter långa perioder. Fotbollsspelare får inte skador när de spelar dataspel utan när de spelar fotboll med en kropp som inte fungerar.

12 år och överbelastade ljumskar
Förr i tiden fick fotbollsspelare som arbetade som tjänstemän ont i ljumsken i slutet av sin fotbollskarriär. Idag får 12-14 åriga fotbollsspelare ont i ljumsken och fotbollsspelare har som jobb att spela fotboll. De vanligaste fotbollsskadorna är muskelbristning i lårets baksida, muskelbristning i lårets framsida, ont i ljumsken, ont i knä, löparknä, ont i ryggen och överbelastade vadmuskler. Samtliga dessa symptom orsakas av dysfunktionella sätesmuskler som hämmar sin antagonist de djupa höftböjarmusklerna så att andra muskler kompenserar och blir överbelastade. Sätesmusklerna hämmas när fotbollsspelaren sitter. Den här dysfunktionen och det här överbelastningsmönstret ser jag varje dag i min behandlingsklinik. Jag har arbetat med att rehabilitera den här typen av skador i sju år. Jag har rehabiliterat många unga fotbollsspelare med ont i ljumsken och den gemensamma nämnaren är deras dataspelande. När de inte sitter i skolbänken eller sitter och gör läxorna eller är på fotbollsträningen så sitter de och spelar dataspel. Datorn, surfandet, de sociala medierna och dataspelen är 2000-talets fördärv för fotbollspelare.

Ont i ryggen av Fortnite
Förra torsdagen skrev den tyska tidningen Bild att den ryggsmärta som plågar Arsenals Mesut Özil kan bero på att han är beroende av dataspelet Fortnite. Ingo Froböse som är professor i rehabilitering vid sporthögskolan i Köln säger till Bild att Mesut Özils datorspelande kan ha bidragit till hans ryggproblem. Den 30-åriga mittfältaren har missat Londonlagets fem senaste matcher på grund av sina ryggproblem. Gunners playmaker är en passionerad dataspelare. Bild har tagit fram statistik från tyskens spelkonto. Den visar att har han spelat Fortnite i sammanlagt 1740 timmar eller i genomsnitt fem timmar om dagen det senaste året. Ingo Froböse säger att ”En atlet känner av konsekvenserna av inaktivitet mycket snabbare än icke-atleter” Om professorn menar att Mesuts sätesmuskler blir hämmade av hans sittande och att när han sedan belastar sin dysfunktionella kropp så kompenserar hans ryggmuskler och blir överbelastade samtidigt som kotpelaren felbelastas så håller jag med honom fullständigt. Ny anatomisk forskning, vetenskapliga studier, ny kunskap om överbelastningsskadors orsak samt kliniska observationer visar bortom varje rimligt tvivel att det är så.

Forskning visar att barn rör sig mindre
Den vardagliga fysiska aktiviteten hos barn i 14-års åldern har minskat kraftigt sedan början av 2000-talet. I onsdags rapporterade Sverige Radio att tonåringar rör sig 24-30 procent mindre idag än för 18 år sedan. Det visar en studie från Göteborgs Universitet. Studien visar att 14-åriga pojkar rör sig 30 procent mindre och att 14-åriga flickor rör sig 24 procent mindre idag än år 2000. Det är en kraftig minskning på kort tid. När de inte rör sig sitter de. Studien bygger på insamlad data från stegräknare hos nästan 900 barn. Forskarna misstänker att ökad skärmtid ligger bakom den minskade aktiviteten. Det har gått så långt att tonåringar idag är bensköra på grund av belastningsbrist.

Dataspel har ersatt spontanidrott
Förr i tiden spelade barn fotboll på rasterna i skolan och fotbollsspelande barn var alltid utomhus och spontanidrottade när de var hemma och vuxna fotbollsspelare hade ett jobb på dagarna. Idag sitter barn som spelar fotboll och spelar dataspel när skolan är slut och professionella vuxna fotbollsspelare spelar också dataspel när träningen är slut istället för att jobba. Det blir många timmar sittande varje år jämfört med hur man levde förr. För att förstå varför fotbollsskadorna uppstår måste man förstå hur människokroppen fungerar. Kroppen är konstruerad, utvecklad och designad av naturen under en miljoner år lång evolutionsprocess för överlevnad i en vild natur. Den är konstruerad för rörelse och belastning, inte för att sitta stilla. Kroppen är otroligt mycket mer sofistikerad och intelligent än vi tidigare har trott. För att förstå hur man ska träna, veta vad som är prehab och kunna rehabilitera någon med muskulära överbelastningsskador måste man förstå hur kroppen fungerar. Nyckeln till hela och friska fotbollsspelare är att sitta mindre och röra sig mer även när man inte tränar fotboll.

Laleh kommer till Borgholms slottsruin i sommar

Förra veckan släpptes nyheten att fantastiska Laleh kommer med en ny skiva till våren. Den första singeln från skivan släpps redan i januari. Förra året var hon på turné efter sin sjätte skiva ”Kristaller” och då gjorde hon en fantastisk konsert i världens bästa konsertarena Borgholms slottsruin. Den konserten var en av den sommarens två höjdpunkter. Under den turnén sålde Laleh 105000 biljetter.

Fem konserter i sommar
I sommar ger hon sig ut på turné igen och ger fem konserter. Vi som bor på Öland eller har torp, gård, stuga, fritidshus eller husvagn på ön eller råkar befinna oss på ön i mitten av juli kan skatta oss lyckliga för en av konserterna ger Laleh återigen i Borgholms slottsruin. Som om det inte vore nog gör hon det på min födelsedag. Vilken födelsedagspresent! Tack Laleh! Biljetterna släpps idag den 12 december klockan 10:00 på www.nojet.se.

Är sig själv och gör musik på sitt sätt
Om du inte har gått på konsert en sommarkväll i Borgholms slottsruin har du missat något. Då är det dags nu för det finns inget mysigare. Ta med någon du älskar på en romantisk konsert med Laleh i ruinen. Jag älskar Laleh! Det gör väl alla som har två öron och såg Laleh i ”Så mycket bättre”. Jag sympatiserar med hennes vilja att vara sig själv och sitt behov och krav på att få göra musik på sitt sätt och hennes vilja bestämma själv över sitt sound och sin produktion. Musik blir inte mer äkta än så här. Hon är bara så jävla bra! Borgholms slottsruin är en liten intim konsertarena och att Laleh väljer att komma tillbaka och spela här visar att hon bryr sig mer om sin publik, sina fans och att konserten får en fantastisk och underbar inramning än om att sälja så många biljetter som möjligt på varje konsert. Tack för att du kommer tillbaka Lahleh! Jag vet att du läser min blogg.

Slottsruinen på Öland
Borgholms slottsruin är en medeltida renässansborg med barockinslag och sentida bastioner som ligger på krönet av den 40 meter höga landborgskanten med en vidunderlig utsikt över Kalmarsund. Slottet som började byggas i slutet av 1100-talet har en 900 år lång historia. Det härjades av en brand 1806 och har förfallit i över 200 år.

”Längtar till sommaren, inget går upp emot sommarkvällar och musik! Jag har verkligen hunnit längta och sakna publiken jättemycket och så alla musiker och allt kul med bild och ljus kring konserterna, vi växer och har roligare för varje år! Den här skivan kommer kanske bli en av de starkaste skivor jag gjort med mycket variation vilket är ännu roligare när man spelar live!” – Laleh

Jonas Brännmyr sprang Växjö Marathon

I lördags förmiddag åkte jag och Ingela till Växjö. Min brorson Jonas Brännmyr skulle springa Växjö Marathon. Jonas som till vardags jobbar som sportjournalist på Örebros största morgontidning Nerikes Allehanda har sprungit olika typer av extrema långlopp i många år.

Jonas mål var att springa på 02:59:00
Jonas pappa Dennis sa till mig när han ringde för ett tag sedan att han trodde att Jonas skulle slå hans bästa tid på marathon med en halvtimme. Dennis gjorde sitt första marathonlopp av sex samma år som Jonas föddes 1986 och sprang då på 03:24:33. Dennis bästa tid är från 1990 då han sprang Stockholm Marathon på tiden 03:20:29. Sitt sista marathonlopp sprang han 1996. Jonas mål var att springa Växjö Marathon på 02:59:00. Det krävdes 04:15 per kilometer för att Jonas skulle klara det. Det var molnigt och lite kyligt. En del löpare hade tagit på sig mycket kläder men Jonas sprang i korta tights, t-shirt och en rosa toppluva. Det kom mörka moln och det duggade lätt några minuter ett par gånger men det blev inget regn som det brukar bli under marathonloppet i Sveriges London det här året. Solen försökte titta fram ett par gånger och då värmde den gott men det blev inga långa stunder i solen för löparna och publiken. Den underbara värmen som vi har varit bortskämda med hela hösten var som bortblåst.

Sveriges snabbaste marathonbana
Växjö marathon går på cykelbanor och gångvägar runt Växjösjön. Löparna springer åtta varv runt sjön som endast bjuder på totalt 16 höjdmeter och är troligtvis därför Sveriges snabbaste marathonbana. Start och mål är vid badhuset bredvid sjön. Fred Grönwall har banrekordet på 02:26:30 från 2016. Kjell-Erik Ståhl har det svenska rekordet på marathondistansen på 02:10:38 från 1983. Eliud Kipchoge har världsrekordet på marathon på 02:01:40 och det är färskt för det sattes i Berlin Marathon 16 september 2018.

Gillar inte att springa på asfalt
När Jonas var 10-12 år orienterade han. Sedan höll han upp med träningen i tio år. När han vägde 80 kilo kom han på att han borde börja röra på sig och hittade tillbaka till löpningen igen. Det första loppet Jonas sprang var Stockholm Marathon 2009. Det kanske är lite långt för en nybörjare men Jonas skulle springa längre lopp än så, mycket längre lopp. Så långa lopp att marathonlopp numera är kortdistans för honom. Då var han tränad för 03:30:00 men det var 25 grader och han hade enorma problem med värmen och tog sig knappt runt. Han tog sig i mål på 04:23:48 vilket var över en timme sämre än pappa Dennis bästa tid. Sedan började Jonas att springa mycket på stigar. Han avverkade den södra delen av Bergslagsleden och alla andra leder i närheten under ett par års tid. Jonas sprang även Jubileumsmarathon Stockholm 14 juli 2012 som firade 100-årsjubliléet av OS i Stockholm 1912. Han kom i mål på tiden 03:27:53. Det första lopp han sprang som var längre än marathondistansen var i Björkliden 2014. Jonas älskar att vara ute i skogen. Han har det i sina gener. Farfar Karl-Erik var en riktig friluftsmänniska som älskade att vara ute i skogen och pappa Dennis och mamma Margareta vandrar ofta i skogen och fjällvärlden. Jonas springer vanligtvis inte på asfalt och gillar inte det. Han gillar att springa på stigar och han gillar att springa långt, gärna fem-sex mil. Jonas gillar utmaningar och att testa gränserna. Han tycker att det är behagligare att springa långt eftersom han inte behöver ta i lika hårt. Tävlingar som är 3-5 kilometer är det hårdaste och tuffaste han vet eftersom han måste ligga så nära max relativt länge. Han tycker att det är mycket trevligare att springa tio mil i ett behagligt tempo. Idag finns det många ultralopp som går på stigar men för 8-9 år sedan när Jonas började springa fanns det få. Jonas har åkt Vasaloppet och cyklat Cykelvasan också men det är inte skidspår och grusvägar utan stigar som är Jonas rätta element.

Gillar att springa långa lopp
Efter 2012 har Jonas i princip inte sprungit på asfalt men han har många gånger sprungit betydligt längre än 42 kilometer. Han springer vanligtvis trail lopp på stigar i Björkliden, Åre, Tromsö, alperna och dolomiterna och lopp där man springer ett varv i timmen på en bana tills man inte orkar springa fler varv. Det längsta lopp han har sprungit var nästan 168 kilometer men han presterar bäst i förhållande till andra löpare när loppen är 60-70 kilometer. Jonas rankar sitt resultat på Ultravasan som är 90 kilometer i år som sitt bästa resultat. Han kom i mål på tiden 08:12:11 och blev 37:a totalt och 25:a bland de svenska deltagarna av 751 löpare som gick i mål. Då hade han löpare bakom sig i resultatlistan som har 5 minuter bättre personbästa på milen och är 15-20 minuter snabbare på marathonlopp än honom. Han är även nöjd med sin 16:e plats på Sweden Skyrace 2014 i Björkliden på tiden 08:14:00 på 56 kilometer med 3000 höjdmeter på stigar och i obanad fjällteräng. Nästa år är hans stora mål The Hill marathons som är 8 mil obanad terräng med hemlig bansträckning och ett okänt antal höjdmeter. Arrangören säger att det är en bedrift om man tar sig i mål på under 24 timmar. Jonas ska även springa Swedish Alpine ultra som är elva mil på Kungsleden från Nikkaloukta till Abisko nästa år.

Jag rehabiliterade Jonas
Våren 2015 rehabiliterade jag Jonas. Han hade ont i sina benhinnor. En del kallar det benhinneinflammation men det är få som har inflammation i benhinnorna när de har ont i sina underben. Jag visste att Jonas hade varit skadad för det hade hans syster Ingela berättat för mig. En dag ringde Jonas pappa Dennis till mig och frågade om jag kunde hjälpa Jonas att köpa en racercykel. När jag ringde upp Jonas frågade jag honom om han var skadefri.

-Nej, jag har lika ont som tidigare. Jag har varit på behandling på massor av ställen men ingenting har hjälpt, svarade Jonas.

-Har någon gjort muskelfunktionstester på dig?, undrade jag.

-Nej, det är det ingen som har gjort, svarade Jonas.

-Då får du komma till min klinik så att jag får göra det, sa jag.

Jonas kom till min klinik. Jag gjorde muskelfunktionstester och palperade Jonas muskler. Han hade flera överbelastade och dysfunktionella muskler som jag behandlade och aktiverade.

-Någonting konstigt har hänt!, sa Jonas en dag när han kom till min klinik för behandling. Jag har sprungit ett hårt träningspass på 25 kilometer utan att jag kände någonting i mina benhinnor, sa Jonas.

-Men det är ju inget konstigt, sa jag.

-Är det inte, undrade Jonas förvånat.

-Nej, för jag tog bort några triggerpunkter i främre delen av din mellersta sätesmuskel, sa jag.

-Va, satt problemet i min höft, undrade Jonas ännu mer förvånad.

-Ja, det som orsakade smärtan i dina underben för det är inget fel på dina benhinnor men dina sätesmuskler är dysfunktionella och har blivit överbelastade, sa jag.

-Men alla andra har ju behandlat mina underben, sa Jonas.

-Ja, men det är ju jävligt dumt när problemet sitter i främre delen av mellersta sätesmuskeln, sa jag.

Tromsö Skyrace 2015
Jag återställde Jonas muskelfunktion så att hans kropp fungerade igen så att han kunde löpträna inför Tromsö Skyrace senare den sommaren utan att hans muskler blev överbelastade igen. Ett lopp som skrämde slag på hans mamma och pappa som säger att det loppet var den värsta mardrömmen i deras liv. Det är ett lopp där man bokstavligen springer rakt upp i himlen på en bana som är allt annat än riskfri. Det är ett av världens svåraste löplopp från hav till fjälltopp som går uppför bergväggar, över bergskammar, nedför snötäckta fjäll, över fjällbäckar och genom snårig fjällskog. Jonas föräldrar är ofta med när han springer och servar med boende i husvagn, varvtider och mat på varvloppen.

Varför Dennis och Maggan var oroliga under Tromsö Skyrace kan du se på filmen nedan.

Jonas lopp
Jonas sprang i 4:15 tempo. Han passerade en halvmara på strax över 01:29:00. Han kände av en smygande trötthetskänsla i benen efter 23 kilometer. När Jonas gick ut på det sjätte varvet låg han 5 sekunder före tidsschemat. Han försökte inte springa på en så bra tid som möjligt utan försökte härda ut i 4:15 tempo så länge som möjligt. Hans mål var att klara loppet på under tre timmar. När han gick ut på det sjunde varvet med 11 kilometer kvar höll han fortfarande tidsschemat men sedan orkade han inte längre. Efter 31 kilometer tappade han farten. Låren ville inte längre utveckla lika mycket kraft som tidigare under loppet. De sista fyra kilometrarna fick han ta i så mycket han orkade för att ens kunna hålla 5:00 tempo. Jonas kom till slut i mål på 40:e plats på tiden 03:04:36. Jonas kände sig i bra form. Han trodde själv före loppet att han inte var tillräckligt tränad för att springa på under tre timmar men han chansade och gjorde ett tappert försök. Jonas började inte springa på asfalt förrän fem veckor innan loppet. Han har bara sprungit några enstaka pass då och då på asfalt de senaste sex åren. Det är främst på vintern när det inte är så roligt att springa i skogen som han har gjort det. Han tror att det var ovanan vid det hårda underlaget gjorde honom trött i benen. Han kände tydligt att det inte var flåset det hängde på. Jonas var besviken efter loppet trots att han satte personligt rekord med över 23 minuter men det var en tid under 3 timmar som var hans mål. Jonas tid innebar att han slog pappa Dennis rekord på 42195 meter löpning från Stockholm Marathon för 28 år sedan med 15 minuter men Växjö Marathon går på en plattare bana så det gills väl inte?

25:e upplagan av Växjö Marathon
Årets lopp var den 25:e upplagan av Växjö Marathon som är Sveriges tredje största marathonlopp. 316 löpare ställde sig på startlinjen, 22 löpare bröt loppet och 294 löpare gick i mål. 30 löpare sprang på under 3 timmar. Fjorton löpare från Kalmar RC, fyra löpare från Hossmo RC och en löpare från Högby IF sprang loppet. Gotlänningen Fred Grönwall Roma IF vann Växjö Marathon för tredje året i rad på tiden 02:30:17 före Anders Johansen IK NocOut.se som blev tvåa på 02:32:35 och Simon Karlsson Ärla IF som blev trea på 02:33:03.

Några av Jonas lopp
Stockholm marathon 2009: 04:23:48
Lidingöloppet 2010: 02:56:03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 03:27:53
Skåla opp 2013: 01:48:35
Mont blanc marathon 2014: 05:11:55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 08:14:00 
Bergslagsleden ultra 2014: 04:59:37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11:21:17
Sälen fjällmaraton 2015: 03:57:56
Bergslagsleden ultra 2015: 05:07:06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 05:28:11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 09:42:00
Niesen treppen lauf 2018: 01:30:14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 08:12:11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 03:04:36

Erika Lindeblad vann Göteborg Marathon

Jag träffade Erika Lindeblad för första gången 10 juli 2015. Hon hade ont i sin ljumske och i sin höft. Hon hade varit skadad i sex veckor och rehabtränat hos en fysioterapeut utan att bli det minsta bättre. Jag rehabiliterade Erika och fick hennes hämmade muskler att fungera igen. Med fungerande sätesmuskler och djupa höftböjarmuskler sprang Erika tjugo sekunder snabbare per kilometer trots att hon inte hade tränat på två månader. Du kan läsa mer om det genom att klicka på länken nedan. När jag rehabiliterar dig åtgärdar jag orsaken till att du har blivit skadad så att din kropp fungerar som den ska igen och då ökar din prestationsförmåga. Din prestationsförmåga ökar mycket med en bättre fungerande kropp, din kropp är mycket mer mottaglig för träning när den fungerar och det är tråkigt med skador. Det är därför dumt att vänta tills du blir skadad innan jag får hjälpa dig att förbättra din prestationsförmåga.

Erika Lindeblad springer igen efter ljumskskada

18 grader i mitten av oktober
I lördags var det Göteborg Marathon. Solen sken, det blåste lite sydlig vind och termometern visade 18 grader. Det är inte ofta det är för varmt på ett marathonlopp i mitten av oktober. Loppets bana går från den anrika Slottsskogsvallen söderut efter kusten. Löparna springer till största delen på cykelbanan som ligger på den nedlagda järnvägen Säröbanans banvall. Det är en rak och flack bana med få tvära kurvor. Den sydligaste delen av banan sträcker sig längs havet till vändpunkten vid båtuppläggningen vid Lilla Amundön efter 10,55 kilometer så löparna kan känna doften av havet och se lite av den vackra skärgården. Löparna vänder på Slottsskogsvallen och springer banan två gånger. Göteborg Marathon är Sveriges femte största marathonlopp sett till antalet deltagare. 274 löpare gick i mål på marathonloppet i år.

Erika vann loppet på den andra halvan
Marina Stoltz Helenholms IF gick ut hårt. Hon kanske satsade på att slå Petra Skiölds banrekord från 2012 som är 02:54:47? Hon hade en stor ledning före Therese Falk Romerike Ultraløperklubb och Emelie Lindgren Ale 90 IK vid varvningen efter halva loppet. Erika Lindeblad Kalmar SK är fantastiskt duktig på att springa med jämn fart på långa distanser. Under den andra halvan av loppet sprang Erika jättebra. Hon sprang förbi löpare efter löpare. Vid 25 km fick Marina krampkänning men kunde ändå fortsätta med lägre fart. Vid 41 km fick hon så allvarlig kramp i sina lår att hon inte kunde röra sig. Erika passerade till slut även den stillastående Marina. Erika sprang i mål på Slottsskogsvallen och vann loppet med 2 minuter och 9 sekunder på tiden 03:09:41. Det är nytt personligt rekord för Erika på marathon med 5 minuter. Therese Falk blev tvåa, Emelie Lindgren blev trea och Sofia Smedman Billingen X-trail Sportsclub blev fyra. Marina stod stilla i 12 minuter innan hon kunde börja halta mot mållinjen och kom till slut i mål som femma på tiden 03:19:05.


Skulle egentligen inte springa

Erika åkte egentligen till Göteborg för att titta på en kompis som skulle springa loppet men beslöt sig sent för att vara med. Hon tänkte att hon lika gärna kunde springa själv när hon ändå var på plats. I år har Erika satsat mest på triathlon och Ironman på fulldistans har varit hennes huvudmål. Efter Ironman har Erika tränat mindre och som bekant kan det göra under för formen att släppa på hårdträningen men Erika tyckte inte att det kändes helt hundra i kroppen utan hade lite sega ben. Hon tycker att det är kul att det gick så bra utan att hon hade tränat för loppet och förberett sig för det. Hon säger att hon har mer att ge på maratondistansen.

Idag är det 30 år sedan vi öppnade David Träningscenter i Karlskoga

Det var en gång ett annorlunda, unikt och kontroversiellt gym. Den här historien börjar på dagen för exakt 30 år sedan. Då blev drömmen verklighet men den började långt innan. Jag hade drömt om att öppna ett gym i fyra år men inte vilket gym som helst utan det skulle vara ett gym med redskap från det finska redskapsföretaget David. Den 24 september 1988 klockan 13:00 öppnade jag och min flickvän Ingela David Träningscenter i nybyggda lokaler på Labinhöjdsvägen 2 i Karlskoga. Alla hade en åsikt om det här gymmet. En del älskade det medan andra hatade det eller så var det mig de hatade, jag som styrde det med järnhand och fattade beslut som många ogillade men det är historia nu, gymhistoria. Det har gått så många år och förhoppningsvis har tiden läkt alla sår.

Ett besök på Workhouse förändrade allt
Första gången jag såg David-maskiner var på Stefan Göthagers och Lena Trulssons gym Workhouse i Göteborg i april 1984. Stefan försökte förklara Davids kam-princip för mig men jag fattade ingenting. Jag åkte hem, april numret av tidningen Muscle & Fitness kom och i den hade David en helsidesannons med rubriken ”The David difference”, där de förklarade skillnaden mellan belastningskurvan i sina maskiner och i andra maskiner, nu förstod jag. Jag mindes att jag hade sett bilder på de här maskinerna i ett nummer av bodybuilding tidningen Hercules. Jag letade fram den tidningen. Där fanns en artikel om Thomas Ahrling på Umeå Sport & Motion som var den första i världen som fick David-maskiner och som hade den svenska agenturen för David. Jag ringde till Thomas och fick broschyrer på David redskapen hemskickade till mig. När jag fick broschyrerna ringde jag till Davids huvudkontor i Helsingfors och beställde rapporter om forskningen som var gjord på maskinerna. Två av världens främsta muskelfysiologer, Paavo Komi och Keijo Häkkinen, på biologiska avdelningen för rörelselära på Jyväskylä Universitet i Finland hade verifierat att belastningsprincipen var vetenskaplig. När jag hade läst färdigt forskningsrapporterna var jag fullständigt övertygad.

David-principen
Jag hade varit oerhört intresserad av styrketräningsmaskiner och deras konstruktion i flera år och läste allt jag hittade om detta spännande ämne. Det finns styrketräningsmaskiner med två olika typer av belastningskurvor. I den ena typen är belastningen tyngst i slutet av rörelsen och i den andra är belastningen lika tung under hela rörelsen och båda är felaktiga. En muskel är alltid starkast när den är kontraherad till hälften och uttröttas snabbare när den är fullt kontraherad. I den excentriska fasen lagras elastisk energi upp i muskeln som ökar dess förmåga till kraftutveckling i början av nästa repetition. David är det enda redskapsföretaget i världen som har tillverkat styrketräningsmaskiner med en belastningskurva som motsvarar musklernas styrkekurva. David har en kompenserad belastningskurva. De har först mätt muskelns förmåga till kraftutveckling under rörelsen med EMG vid 1 repetition maximum och upprättat en basstyrkekurva. Sedan har de ökat belastningen i början av rörelsen för att kompensera för stretch-shortening cycle effekten och minskat belastningen i slutet av rörelsen för att kompensera för oproportionerlig muskeluttröttning. Muskeln belastas därför mest i den ledvinkel den är starkast och belastningen är tillräckligt lätt i slutet av rörelsen för att du ska kunna utföra hela rörelsen i samtliga repetitioner så att träningseffekten blir maximal. För att kunna åstadkomma en tillräckligt snabb förändring av belastningen under rörelsen har David-maskiner ett kraftöverföringssystem med en kamaxel och en utväxling så att kammen roterar nästan 1,4 gånger snabbare än hävarmens axel. Det är inte möjligt att åstadkomma rätt belastningskurva i en maskin där kammen är monterad på hävarmens axel som den är på maskiner som har viktmagasinet på höger sida. Om vi utrustar tre likadana maskiner med tre olika typer av kammar och belastar dem med en vikt du kan göra 10 repetitioner med i maskinen där belastningen är tyngst i den ledvinkel musklerna är starkast kommer du inte att kunna göra fler än 5 repetitioner i maskinen där belastningen är tyngst i slutet av rörelsen och bara 7 repetitioner i maskinen där belastningen är lika tung under hela rörelsen. Din träning blir självklart effektivare om du kan göra fler repetitioner på samma belastning eller lyfta en tyngre vikt. David patenterade troligtvis sin belastningsprincip 1981 så deras patent bör ha löpt ut 2006 men än i denna dag har inget redskapsföretag i världen kopierat deras princip, av en enda anledning, de förstår den inte.

Nybyggda skräddarsydda lokaler
Våren 1988 fick jag ett tips om att det fanns outhyrda lokaler på andra våningen i en nybyggd fastighet på Storängen i Karlskoga. Det fanns en busshållplats vid Degerforsvägen, många parkeringsplatser och ett naturskönt elljusspår i skogen bakom fastigheten. Det tyckte vi var perfekt och slog till. Vi var övertygade om att Storängen skulle växa och att många fler företag skulle etablera sig där. Det gjorde det men det skulle ta 25 år. Idag är Storängen ett levande handelsområde. Jag fick en ritning med bara ytterväggarna inritade av hyresvärden som sa att rita som du vill ha det så bygger vi. Jag började med att rita in redskapen i det som skulle bli gym och sedan ritade jag innerväggar, dörrar och fönster där jag ville ha dem i resten av anläggningen. Jag ritade ett inglasat café med utsikt över gymmet, reception, butik, kontor, städförråd, omklädningsrum, duschrum, toaletter och solarium. När jag hade ritat färdigt blev en yta på 92 kvadratmeter kvar i den östra änden och den fick bli aerobicsal. Träningsanläggningen var totalt 620 kvadratmeter. Vi skulle få nybyggda lokaler som var skräddarsydda för vår verksamhet. Nu behövde vi bara världens bästa styrketräningsredskap också. Redskapen var dyra, jättedyra, de dyraste på marknaden men det spelade ingen roll. Det fanns inget alternativ. Det skulle vara ett David gym eller inget gym alls. Vår satsning var stor. Banken frågade mig om vi inte kunde tänka oss att börja i lite mindre skala men jag sa nej. Endera skulle vi satsa ordentligt eller så fick det vara. Bankchefen berättade för mig att alla hans kollegor i hela Örebro Län hade avrått honom från att låna ut pengar men han tyckte att det var ett så spännande projekt att han ville vara med i all fall. Jag hade aldrig kunnat övertyga banken om jag inte hade läst marknadsföring och lärt mig att skriva marknadsplaner. Banken hade aldrig sett en så väldokumenterad affärsidé under hela sin historia.

David mot Goliath
David var det finaste redskapsmärket i världen. Vi ville att gymmet skulle heta David Träningscenter för att människor skulle förstå att det var utrustat med David-redskap. David gjorde ett undantag och gav oss tillåtelse att heta David Träningscenter tack vare att jag hade gett ut ett kompendium om styrketräning där jag hade skrivit om David-maskiner, Davids kam-princip och den forskning om maskinerna som hade gjorts på Jyväskylä Universitet. Kompendiet hade jag sålt i 400 exemplar i de nordiska länderna genom att ha helsidesannonser i tidningen Bodybuilding & Kraftsport, som idag heter Body Magazine, och en monter på Mr Olympia i Scandinavium 1987. Peter Grönfors som var chef för forsknings- och utvecklingsavdelningen på David i Finland hade köpt ett exemplar i vår monter i Göteborg. David var ett litet företag och redskapsföretag som Nautilus och Cybex var jättar. Det lilla finländska företaget visste att de hade tekniken och kunnandet. De såg därför sig själva som David i kampen mot Goliath. Därav namnet David. De hade en teckning av Michelangelos David Staty i sin logotype. När alla papper var påskrivna och vi väntade på att lokalerna skulle byggas färdigt och att redskapen skulle tillverkas i Davids fabrik i Outokumpu åkte vi till forna Jugoslavien och Italien på semester. Jag ville ha en David staty i cafét på vårt nya gym. Jag letade frenetiskt efter en David staty i Italien utan att hitta någon tillräckligt stor. På hemvägen åkte vi genom Skånes Fagerhult och på en gårdsplan där man sålde trädgårdsutsmyckningar stod en David staty i krossad marmor och cement som var stor nog och vägde 250 kilo. När jag kom hem ringde jag dit och beställde en. Under åren var det flera par som träffades på vårt gym som sedan skaffade barn som de döpte till David.

Det vita drömgymmet
När vi öppnade David Träningscenter bestod det av ett gym, en aerobicsal, ett solarium, ett café och en butik. Väggarna var vita, golvet var vitmarmorerat, redskapen var vita, en vit antikbehandlad David staty stod i ena hörnet i cafét, caféstolarna var vita och caféborden var vitmarmorerade. Till och med TV´n var vit. Den enda inredningsdetalj som satte färg på gymmet var persiennerna som tog upp redskapens röda linjer och svarta detaljer.

Gymmet var 20 meter långt och 14,46 meter brett, totalt 289 kvadratmeter. Lokalen var jättefin. Det var öppet i nock, ljuset flödade in genom fönster från tre håll och ventilationen var tillräcklig. Det var Sveriges ljusaste, rymligaste och fräschaste gym. Det var helt underbart! Det var allt jag hade drömt om. Mitt i gymmet tronade 12 stycken David Future Line maskiner med kam, viktmagasin och svarta plexiglas, 6 maskiner på varje sida i vinkel mot varandra. Alla maskiner hade samma höjd och bredd. Det var samtliga Future Line maskiner som David hade i sitt sortiment då. Mot södersidan stod Body Extension, Leg Extension, Leg curl, Hip Abduction, Hip Adduction och Pullover och mot norrsidan stod Pec Deck, Chest Press, Rotary Deltoid, Arm Curl, Arm Extension och Abdominal. Gymmet var utrustat med vita basic redskap med svarta viktmagasin från David som stod på rad längs ytterväggarna och den bortre kortväggen. Längs den södra väggen stod två knäböjställningar, en benpressmaskin, en hacklift maskin, en sittande vadmaskin, två latsdrag, en långkabelrodd, ett chinsräck, hängande benlyftställning och en ryggresare. Längs den norra väggen stod två bänkpressbänkar, en smith maskin och håll i dig nu, hantelavdelningen var 13 meter lång och 7 ställbara bänkar stod framför hantelstället. Den skulle vara i högsta grad konkurrenskraftig 30 år senare trots att det råder en friviktstrend idag. Mot den östra väggen stod tre enkelhissar, en cable cross och en sittande Scott curl bräda. Två breda gångar löpte som autostrador genom hela gymmet framför Future Line maskinerna. Det fanns de som tyckte att gymmet mer liknade en utställningslokal än ett gym. Vi tyckte att det var urtjusigt. Maskinerna var crème de la crème. Det var bara de allra finaste gymmen som hade David-redskap. Vi hade inrett Sveriges mest välutrustade gym.

Gymmet är så himla läckert
Vi körde bussreklam i en månad innan vi öppnade och hade annonser i lokaltidningarna. Invigningen gick över all förväntan. Den var en stor succé. Det kom flera tusen människor. Vi hade inte kunnat ta emot fler människor än de som kom under de två invigningsdagarna. På invigningsdagen sa en skolkamrat till mig som numera är fysioterapeut att vi skulle ju bara hit och titta men gymmet är så himla läckert att vi bara måste börja träna. Då tyckte jag att vi hade lyckats.

Low impact aerobic
På mitt första möte med aerobicinstruktörerna i juli 1988, två månader innan vi öppnade, sa jag att jag ville att de skulle köra low impact. De undrade vad det var för nåt. Jag svarade att jag inte visste för jag hade aldrig sett ett aerobicpass men jag hade läst i fem olika tidningar att det var den senaste trenden i USA.

-Det enda jag vet är att man inte hoppar utan har en fot i golvet hela tiden, sa jag.

-Fy vad tråkigt!, det gör vi aldrig!, sa instruktörerna.

Jag tänkte att jag står inte på mig mer om det nu, det får vi ta sedan. Low impact påstods vara lösningen på de skador som high impact orsakade och vi ville erbjuda en säker träning. Vi ville ha de bästa instruktörerna i Sverige och efter ett tag insåg vi att vi var tvungna att börja om från början och lära upp våra egna instruktörer från grunden för att vi skulle få instruktörer med de värderingar och den kompetens som vi ville att de skulle ha. Vi ville ha instruktörer som gillade vår träning, som kunde stå för den träning vi stod för, gillade vårt träningscenter, var instruktörer för våra medlemmars skull, hade David logon printad på sitt DNA och hade förtroende för oss. Först då blev det bra. Vi handplockade instruktörsämnen i vår aerobicsal. De som var tydliga i sitt rörelsemönster, hade talang och såg ut att tycka om träningen frågade vi om de ville bli instruktörer och sedan gav vi dem den bästa utbildningen. Till slut hade vi så välutbildade, kompetenta, pedagogiska och duktiga instruktörer att de kunde utbilda nya instruktörer åt oss.

Från high impact till low impact
Aerobicsalen hade ett reglat sportgolv och ovanpå det var ett tjockt polyurethangolv limmat för att dämpa den impact som uppstod vid hopp och fortplantade sig genom kroppens leder. Efter fyra försök lyckades jag övertala en av aerobicinstruktörerna att köra ett low impact pass våren 1989. Det blev omedelbar succé. Vi minskade antalet high impact pass och ökade antalet low impact pass. Jag drev på den här utvecklingen med hårt motstånd från vår första generation instruktörer. Vi slutade med high impact aerobic 1992 för att minska skaderisken. Våren 1992 hade vi ett aerobicschema med low impact i två olika svårighetsgrader, step up och circuit training. Satsningen på low impact visade sig vara en riktig strategi. Från början hette träningen i aerobiscalen Workout efter Jane Fonda´s Workout men 1992 bytte vi till Aerobic som var den korrekta termen på den träning vi erbjöd där. Jag skapade ett styrkepass i aerobicsalen som vi kallade Body Toning som vi började med hösten 1993. Vi svarvade tyngre vikter till HeavyHands hantlarna, gjorde utfallssteg, armhävningar och använde gummiband och använde steplådan som träningsbänk. Det fanns inga andra gruppträningsformer på den tiden. Det här var på den tiden när människor duschade på gymmet. Vi hade en bastu i varje omklädningsrum men det var så många som tränade aerobic att vi blev tvungna att riva dem för att kunna utöka från fyra till åtta duschar i varje omklädningsrum.

Headhuntad utbildare
Jag upptäckte att David hade monterat kammen fel i den Leg Extension maskin de levererade till oss så att belastningen blev för lätt i början av rörelsen och för tung i slutet. Vi beställde nya kedjor och flyttade kammen ett skruvhål bakåt så att belastningskurvan blev rätt. Viking Bergström på David Sweden som distribuerade David-redskap i Sverige sa att du är den enda gymägaren i hela världen som skulle kunna upptäcka det. 1992 blev jag headhuntad som utbildare för David i Sverige med orden: ”Jag vill att du tar hand om utbildningen av våra kunder för du kan mer om forskningen som ligger bakom maskinerna än någon annan i Sverige”. Jag åkte runt i Sverige mellan 1992 och 2000 och utbildade styrketräningsinstruktörer för David Sweden på de anläggningar som köpte David-redskap.

Hävarmsmaskinens era
En helt ny typ av styrketräningsmaskiner som hette Hammer Strength såg dagens ljus borta i USA. Jag insåg redan innan de kom till Sverige att hävarmsmaskiner är att föredra framför en konstruktion med viktmagasin och kam. På SM i Bodybuilding i Solnahallen i oktober 1994 provade jag dem för första gången och blev eld och lågor. Det var så här en styrketräningsmaskin skulle fungera och kännas. Jag hade förlorat mitt hjärta till David för länge sedan och försökte få dem att konstruera hävarmsmaskiner med rätt belastningskurva. Vårt gym hette David Träningscenter och för oss var det viktigt att erbjuda maskiner med en riktig belastningskurva. Det var ju så allting hade börjat. Vi ville inte kompromissa. Vi kunde inte stå för någonting annat än maskiner konstruerade på rätt sätt. En dag ett år senare ringde Paul Hoffman från David Sweden och berättade att David hade gjort det jag ville att de skulle göra och sa att jag kunde komma till Västerås och prova Davids hävarmsmaskiner. Jag satt i bilen innan Paul hade lagt på luren. En före detta anställd på David i Finland som heter Jari Rännälä som drev Gold´s Gym i Helsingfors hade tänkt likadant som mig och gjort slag i saken och konstruerat hävarmsmaskiner med rätt belastningskurva. Den 1 Juli 1996 bytte vi ut Future Line maskinerna och flera av basic redskapen mot 11 hävarmsmaskiner som hette David C-line. En del av våra medlemmar klappade om Future Line maskinerna som de älskade och tog farväl av dem när vi rullade ut dem. De var helt övertygade om att det inte kunde finnas några bättre maskiner och att vi nu hade bytt ned oss. De kom snart på bättre tankar.

Hävarmsmaskiner, ett stort steg framåt
En hävarmsmaskin har kraftigt överdimensionerade lager, saknar kraftöverföringssystem och viktmagasin. Viktskivor hängs istället direkt på hävarmen. Davids hävarmsmaskiner har lager som tål två tons belastning och de får belastas med maximalt 100 kilo. Friktionen är därför låg, belastningen lika tung i det excentriska momentet som i det koncentriska och känslan oöverträffad. En hävarmsmaskin har vridstyva hävarmar som gör dem stumma för att muskelaktiveringen ska bli maximal. En hävarmsmaskin är unilateral vilket betyder att hävarmarna är separerade så att höger och vänster sida belastas var för sig och lika mycket. Styrkeskillnader mellan höger och vänster sida utjämnas därför. I hävarmsmaskiner för bänkpress, lutande press, axelpress, latsdrag och rodd är hävarmens axel vinklad. Handtagen konvergerar i  hävarmsmaskiner för bänkpress, lutande press och axelpress så att rörelsen startas med händerna brett isär och avslutas med händerna tätt ihop. Handtagen divergerar i hävarmsmaskiner för latsdrag och rodd så att rörelsen startas med händerna tätt ihop och avslutas med händerna brett isär. Du kan därför utföra en längre rörelse och träna dina muskler genom hela deras rörelseomfång. Handen ligger på samma linje som armbågen under hela rörelsen i hävarmsmaskiner för bänkpress, lutande press, axelpress så att triceps inte behöver sträcka i armbågsleden. Handen ligger på samma linje som armbågen under hela rörelsen i hävarmsmaskiner för latsdrag och rodd så att biceps inte behöver böja i armbågsleden. Armmusklerna är därför inte en svag länk. Rörelsemönstret är tredimensionellt, rörelsen naturlig, belastningen i lederna minimal och armmusklerna behöver inte sträcka eller böja i armbågsleden. Hävarmsteknologi innebar ett stort steg framåt i konstruktionen av styrketräningsmaskiner. Det finns fortfarande inget bättre sätt att konstruera en styrketräningsmaskin. Mina studier av hävarmsmaskiner slutade med att jag skrev en bok om dem många år senare som jag aldrig har gett ut.

Vi byggde en cykelsal och började med cykelklasser
I januari 1998 rev vi solariet som låg mellan omklädningsrummen och byggde en spinningsal på 50 kvadratmeter. Vi inredde cykelsalen med 22 cyklar och en ledarcykel från Nordic Gym och började med cykelklasser. När vi fick cyklarna upptäckte jag att det inte gick att skjuta fram sadeln tillräckligt långt därför att sadelstolpsvinkeln var för flack. Jag vände därför sadelfästet bak och fram och upp och ned samt sköt fram sadeln så långt det gick på sadelrälsen. Då kunde de flesta sitta rätt. Vi tog fram en prototype på en längre sadeladaptor men tillverkade dem aldrig. Idag har Body Bike en sådan som tillbehör men det är bättre att konstruera cykeln med rätt sadelstolpsvinkel. När jag jobbade på Nordic Gym några år senare sponsrade vi Susanne Ljungskog som vann VM på landsväg två gånger. Hennes tränare Klas Johansson och jag lyckades få Nordic Gym att ändra sadelstolpsvinkeln från 69 grader till 74 som en racercykel har.

Cykelklasser, innovation och fiberoptik
Ovanför cykelinstruktören installerade vi en fläkt som drog ut 900 liter luft per sekund. På ytterväggen mittemot hade vi två öppningsbara luckor i golvnivå som cykelinstruktören kunde öppna med en knapp på väggen bakom sig som drog in 900 liter luft per sekund genom undertryck. På vintern fungerade det som en kostnadseffektiv aircondition. Det här var före iPad och Spotify. Min storebror Dennis tillverkade ett fäste för fjärrkontroller i rostfri plåt till styret på ledarcykeln. Jag limmade fast optiska fiberkablar på fjärrkontrollerna med superlim och ställde en Sony MiniDisc spelare och förstärkaren under ledarcykelns podie så att eleverna kunde se instruktören och instruktören kunde sköta musiken och ljudet från styret. Nordic Gym ville patentera och sälja min lösning men det gick naturligtvis inte. I slutet av februari invigde vi cykelsalen. Jag satte upp som mål att vi skulle bli bäst i Sverige på spinning.

Vi behövde en mycket bättre cykelutbildning
Den utbildning våra cykelinstruktörer fick genom Nordic Gym saknade en hel del. Jag gjorde därför som jag alltid hade gjort och lärde mig cykling från grunden och grunderna i musik och skapade en egen utbildning för våra cykelinstruktörer. Det resulterade i flera års utvecklingsarbete, en utbildningsdokumentation på 60 A4-sidor och världens bästa utbildning för cykelinstruktörer. Jag gjorde om spinningen radikalt. Jag höjde det lägsta varvtalet från 50 till 60 RPM och sänkte det högsta varvtalet från 144 till 110 RPM. Jag begränsade längden på stående cykling. Jag anpassade musiken efter cyklingen istället för tvärtom. Jag delade upp cyklingen i verser och refränger istället för i ”åttor” för att cyklingen skulle få ett flyt som liknade landsvägscykling. Jag gjorde spinningen så lik landsvägscykling som det gick. Nu blev det möjligt att anpassa intensiteten med belastningsratten så att alla kunde vara med och cykla och trampa i takt utan att det blev för jobbigt. Jag hade tagit del av rapporter som sa att 90 procent av alla kvinnor hade blod i urinen dagen efter ett spinningpass. Jag uteslöt jumps för att våra kvinnliga medlemmar skulle kunna vare med på våra cykelklasser utan att göra illa sitt underliv. När upphovsmannen till Spinning, Johnny G lämnade original spinningen gjorde de samma förändringar som jag hade gjort fem år tidigare. Den utveckling jag hade gjort av spinningen slutade med att jag blev headhuntad som utbildare för Nordic Gym. Jag åkte runt i Sverige och utbildade cykelinstruktörer för dem mellan 2001 och 2005. Jag höll utbildningen för cykelinstruktörerna på Malkars Träningscenter i Kalmar så sent som 2016. Det finns fortfarande ingen bättre utbildning. Det var aldrig meningen att jag skulle bli cykelinstruktör. Jag blev det helt oplanerat, minst sagt. Om inte flera av våra cykelinstruktörer hade blivit sjuka precis när vi började med cykelklasser hade jag aldrig blivit instruktör. Jag vägrade att ställa in något cykelpass när vi hade satsat så mycket på cyklingen. Jag skickade ned Ingela till musikaffären och sedan satte jag mig på ledarcykeln. När instruktörerna blev friska klev jag av ledarcykeln. Då kom medlemmarna och undrade när jag skulle cykla med dem igen till min stora förvåning. En kund gav oss Dagens ros i lokaltidningen och tackade för sättet som våra instruktörer tog hand om våra medlemmar i cykelsalen och för min musik. Våren 1999 hade vi 5 pass om dagen i cykelsalen, ett lunchpass och fyra kvällspass. Vi hade 28 cykelpass i veckan och det var ofta över 100 stycken som cyklade på en dag! År 2000 skrev någon på tidningen Fitness sida att David Träningscenter har Sveriges bästa spinning. Vi hade nått vårt mål.

Är ni med i en kedja?
Vi hade en röd Volvo 740 med personliga registreringsskyltar som det stod DAVID på och en solgardin i bakrutan med vår logotype på. En gång när vi hade semester och precis hade parkerat på Stortorget i örlogsstaden Karlskrona kom en kille fram till oss.

-Är det ni som har gymmet i Karlskoga?

-Ja, hur känner du till det, undrade jag.

-Jag åker ofta förbi där och ser den stora skylten på husväggen mot Degerforsvägen, svarade han.

Vi fick ofta frågan om vi var med i en kedja för att folk tyckte att vår branding med logotype, annonser, foldrar, scheman och visitkort var så proffsig. Varje termin tryckte vi en fin folder med träningsråd och schema. På bilden ovan modellar Ingela för en annons. Vi tog  även fram mycket information om redskapen som vi ramade in och satte upp på väggarna i gymmet. Vi hade till och med en egen medlemstidning som hette David News men vi gjorde faktiskt allt själva. Det här var före internet. David Sweden som hade agenturen för David-redskap i Sverige tyckte att vår nyhetstidning var så bra att de ville att jag skulle producera en tidning som alla David anläggningar i Sverige kunde ge ut till sina medlemmar men jag hade inte tid med det. Jag blev ofta kallad David under de år vi drev David Träningscenter. Jag heter inte David, sa jag. Då undrade de vem som var David, då pekade jag på statyn i cafét.

Vilket är Stockholms bästa gym?
Vi fick ofta frågan av våra medlemmar vilket gym som var bäst i Stockholm när de skulle resa dit och jag svarade alltid Nautilus på Tulegatan eller Sports Club på Odenplan som var de finaste anläggningarna i huvudstaden på den tiden. Medlemmarna kom alltid tillbaka och undrade om jag hade skojat med dem. Varför undrar du det, frågade jag då och fick till svar att de gymmen inte var lika bra som vårt. Jag sa alltid att du frågade inte vilket gym som var lika bra som vårt, du frågade vilket gym som var bäst i Stockholm. Våra kunder tog naturligtvis för givet att de bästa gymmen i Stockholm var lika bra eller bättre än vårt. Under åren fick vi ofta höra vi skulle ha startat David Träningscenter i Stockholm eller Göteborg istället. Våra nöjdaste medlemmar var de som hade tränat på prestigefulla och berömda gym.

Ett gym i ständig förändring
Vi höll alltid högsta möjliga servicegrad, vi hade grymma instruktörer, vi hade de bästa redskap som gick att köpa för pengar, redskapen var alltid nyservade, redskapens klädsel var alltid hel och gymmet kliniskt rent men vi nöjde oss inte med det. Vi fortbildade och uppdaterade ständigt våra instruktörer. Vi bad David att ändra konstruktioner på redskap, bytte redskap när David kom med nya bättre redskap, modifierade David redskap och tillverkade egna redskap som David inte hade i sitt sortiment. Vi tillverkade ett eget chinsräck som vi monterade i en takbalk. Vi monterade ryggstöd på enkelhissarna för triceps pushdown. Det kan du se på en bild längre upp i den här artikeln. Idag finns det redskapsföretag som tillverkar enkelhissar med ryggstöd. Min storebror Dennis svarvade nya viktpinnar i massivt stål till viktmagasinen för att de gick sönder ibland när medlemmar hängde tunga viktskivor på dem. Vi byggde om våra två benpress maskiner genom att montera nållager i varje ände på två rör som vi trädde över hårdförkromade kolvstänger för att friktionen skulle bli minimal. Benpressarna blev världshistoriens dyraste benpress maskiner. Idag är alla seriösa benpress maskiner konstruerade på det sättet. Jag ritade egna viktställ i samma design som Davids hävarmsmaskiner som var tillräckligt höga för att man inte skulle behöva böja sig ner för att hänga upp de tyngsta viktskivorna. Jag hade aldrig förstått varför vikthållarna ska sitta så långt ned på ett viktställ. Vi var esteter, perfektionister och innovatörer. Vi ville att gymmet skulle vara snyggt. Det var otänkbart för oss att köpa ett redskap i en annan design, av ett annat märke eller i en annan färg. Vi tillverkade två exemplar av ett eget redskap för träning av bukmusklerna med en sits, en ställbar rundad ryggdyna och ett säkerhetsbälte. Vi använde samma profiler, vinklar och konstruktion samt pulverlack som David hade på sina Basic Line redskap för att de skulle passa in bland David-redskapen. Vi satte till och med ett klistermärke på dem som det stod David 90 på. Det var ingen som trodde att vi hade tillverkat dem själva. Så här höll vi på hela tiden. Vi var aldrig nöjda. Vi jobbade ständigt med förbättringar av både mjukvara och hårdvara. David Träningscenter var ett gym i ständig förändring. Idag förstår jag att vi rubbade människors trygghet med vårt sätt.

Vi skapade egna utbildningar
När de instruktörsutbildningar som fanns inte var tillräckligt bra skapade vi egna. Det fanns inga utbildningar som dög åt oss. De var på för låg nivå. De var inte anpassade efter vår verksamhet och våra redskap och de lärde inte ut den träning vi ville erbjuda och kunde stå för. Vi behövde specialutbildningar för att kunna ge våra instruktörer den spetskompetens vi ville att de skulle ha. Våra instruktörer hade fler restriktioner än några andra instruktörer i det här landet. Det var massor av saker de inte fick göra för att träningen skulle vara säker. Det satte deras kreativa förmåga på stora prov. Kunskap är inte att veta, kunskap är att förstå. Jag ville att våra instruktörer skulle förstå. Jag utbildade själv våra styrketräningsinstruktörer och cykelinstruktörer och jag utbildade våra aerobicinstruktörer i anatomi, träningsfysiologi och styrketräning. Vi flög in en utbildare som hette Larue Briggs-Weller som var pionjär inom low impact från Petaluma utanför San Francisco flera gånger. Vi letade upp och anlitade de bästa utbildarna i Sverige. Tina Hedrén som drev aerobic studion Aerobique på Kungsholmen i Stockholm som var den första anläggningen i Sverige som gick över helt och hållet till low impact bodde hos oss och utbildade våra aerobicinstruktörer under fem helger. På bilden ovan drillar Tina våra instruktörer i vår aerobicsal under en utbildning. Vi anlitade ytterligare tre av Sveriges bästa utbildare inom aerobic som kom till oss och utbildade våra instruktörer på plats. Det här var på den tiden när instruktörer satte ihop musik och skapade sina klasser själva. Förkoreograferade pass existerade inte. Instruktörer var därför tvungna att kunna så mycket mer. Vi tog med våra aerobicinstruktörer till de bästa träningsanläggningarna i Stockholm så att de fick träna med Sveriges bästa instruktörer för att de skulle få inspiration och självförtroende.

Vi var fitnessbranschens Steve Jobs
Jag drev på utvecklingen hänsynslöst och i ett vansinnigt tempo. Jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Jag ville att vi skulle vara bäst. För mig var det främmande att ha något annat mål. Vår ambition var inte att vara bäst i Karlskoga, det var att vara bäst i Sverige. Många av våra medlemmar förstod vad vi gjorde, varför vi gjorde det och älskade det men vi gjorde inte som alla andra gym. Vi tyckte att endast det bästa var gott nog åt våra medlemmar. Vi ville inte ge våra medlemmar det de ville ha, vi ville ge dem det som var bäst för dem. Vi ville inte ge våra medlemmar de redskap de ville ha, vi ville ge dem redskap som belastade deras leder och muskler på rätt sätt. Vi ville inte ge våra medlemmar den träning de ville ha, vi ville ge dem den träning som var skonsammast och effektivast. Vi ville inte sälja vilken träning som helst, vi ville erbjuda en säker träning som vi kunde stå för. Vi ville inte ge våra medlemmar det de ville ha, vi ville ge dem det de inte visste att de ville ha. Vi var inte gymbranschens Bert Karlsson, vi var fitnessbranschens Steve Jobs och vi var jättejobbiga för en del människor. Varumärket David Träningscenter stod för säker och effektiv träning och det prutade vi aldrig en enda millimeter på. Vi var väldigt tydliga med vilken träning vi stod för i vår marknadsföring men trots det var det många som inte ville acceptera att vi drev vårt gym på vårt sätt. Idag konstaterar jag att vi var för långt före vår tid. Jag har fått höra i hela mitt liv att jag alltid har varit så långt före min tid. Det är svårt att vara före sin tid. Det är aldrig lätt att vara först med någonting. Jag tror att många som hade svårt att förstå oss då förstår oss idag. Många av de saker vi gjorde för 20-30 år sedan har andra gym börjat göra på senare år.

Vi var pionjärer
Vi var pionjärer på många saker under de där åren. Vi var bland de första gymmen som hade motionärer som huvudsaklig målgrupp. Redskapsföretaget David antog en medicinsk inriktning i början av 90-talet. De hade ett koncept för ryggrehabilitering som de kallade David Back Clinic. Det var många fysioterapeuter som hade David maskiner och David Back Clinic. Vi hade samma maskiner som ingick i Back Clinic. På den tiden var Loka Brunn ett av landets mest ansedda rehabiliteringscenter. De rekommenderade sina patienter som bodde i Karlskoga och Degerfors att fortsätta sin träning hos oss på David Träningscenter därför att de tyckte att vi hade bäst redskap och högst kompetens. Vi hade Morning Club för företagare med träning i Aerobicsalen och frukostbuffé. Vi hade lunchpass i cykelsalen med färsk pasta till lunch. Vi gjorde ett eget datorprogram för att hantera medlemskort och inpassering som vi installerade hösten 1992. Jag ritade hur jag ville att programmet skulle fungera på några A4 papper och min storebror Dennis ägnade ett halvår på heltid åt att programmera det. Vi sålde två datorprogram till gym i Örebro och Kristianstad. Programmet används än idag vad vi förstår.

I maj 1991 inredde vi en cardioavdelning med sex stycken Lifecycle och sex stycken Lifestep maskiner från Life Fitness. Jag tog initiativet till en anti-dopningskampanj i samarbete med Polisen, Karlskoga Kommun och mina konkurrenter. Jag skrev en dopningsklausul med råd från Mats Garle på dopningslabbet i Huddinge som alla medlemmar på de gym som var med i anti-dopningssamarbetet fick skriva under från och med 1 september 1993. Vi blev medlemsklubb 1996. På den tiden var några få Fitness Center i Sverige klubbar.

Vi ville för mycket
När det gäller träning är jag extrem, radikal och revolutionär. Om det kommer ny vetenskaplig evidens, finns bättre redskap eller effektivare träning så förstår jag inte varför vi ska vänta med att använda det. Jag var perfektionist ut i fingerspetsarna men samtidigt minimalist och det genomsyrade allt vi gjorde och ibland blev det en explosiv kombination. Perfektion är inte när man inte kan lägga till någonting mer utan när man inte kan ta bort någonting mer. Jag tog bort allt som var skadligt, ineffektivt och onaturligt och onödigt. En del av våra medlemmar protesterade när vi skulle göra förändringar men när de var genomförda fick vi alltid höra att det var det bästa vi hade gjort. Kanske är det så på en bruksort? Kanske är förändringar alltid skrämmande? Man kan förändra utan att förbättra men man kan inte förbättra utan att förändra. En del av våra medlemmar lärde sig snabbt att vi aldrig gjorde några försämringar utan alltid gjorde förbättringar och de såg därför fram emot våra förändringar och tyckte att det var spännande. Med perspektiv på det vi gjorde då konstaterar jag idag att vi ville för mycket, mer än vad människor var redo för på den tiden.

Vi valde det svåra sättet
Jag har förstått i efterhand att många uppfattade mig som någon som inte lyssnade. Det gjorde jag men jag tillät inte andra att bestämma vad vi skulle ha för redskap och erbjuda för träning för den kompetensen hade inte de, det hade jag. Jag kunde anatomi, biomekanik och muskelfysiologi. Jag var styrketräningsnördarnas styrketräningsnörd och en av världens främsta experter på styrketräningsmaskiner. Jag hade full koll på vilka redskap som var bäst, vilken träning som var effektivast och det senaste i branschen men det visste ju inte de. Det är ovanligt att gymägare kan något om styrketräningsmaskiner och styrketräning. Ett problem var att man inte får berätta att man kan något i det här landet, speciellt inte på en bruksort. Ett annat problem var att alla tror att de kan det här med träning. Jag har under mina 38 år i den här branschen aldrig träffat någon som kan något om styrketräning. Det var nog många som ville ha ett David Träningscenter utan Jerry Brännmyr men utan mig hade det inte funnits något David Träningscenter. Vi var något så ovanligt som två gymägare som kunde det som var vår profession. För oss var det självklart att den som driver ett träningscenter ska ha så oändligt mycket högre kompetens än medlemmarna som tränar där. Jag sa ofta till våra instruktörer att om våra medlemmar kan det här med träning bättre än oss så kan vi gå hem. Det är inte medlemmarna som ska lära oss att träna, det är vi som ska lära dem att träna annars behövs inte vi. Det hände att jag sa till någon av våra medlemmar att om du kan det här bättre än oss så får du lära oss. Vi tummade aldrig på vår princip för att tjäna pengar. Vi sålde aldrig ut oss. Det är jag jävligt stolt över. Jag är fortfarande likadan, jag måste kunna stå för det jag gör. Det finns två sätt att driva gym. Det ena är att ge folk det de vill ha. Det andra är att ge folk det som är bäst för dem. Det ena är enkelt och det andra är svårt, väldigt svårt. Det råder ingen som helst tvekan om att vi valde det svåra sättet.

Kundservice var viktigt för oss
Vi tyckte att kundservice var viktigt. Vi hade världens bästa kundmottagare. Hon brinner för kundvård. Hon heter Ingela Jansson och hon är min flickvän och hon höll ställningarna i vår reception i 12 år. Ingela ansvarade för receptionen, caféet, butiken och bokföringen. Jag ritade anläggningen så att Ingela skulle kunna sköta den själv. När hon stod i receptionen hade hon butiken framför sig, caféet till vänster och kontoret till höger om sig. Vi hade uppsikt över receptionen från kontoret. Instruktörerna fick beröm men Ingela, hon höjdes till skyarna och hyllades och det med all rätt. Hon var fantastisk. Jag är så otroligt stolt över henne. Jag fick sällan beröm. Det jag minns tydligast från de här åren är hur mycket vi lyckades förarga en del människor som minsann visste vilken träning vi borde erbjuda, till vilket pris och att vi alls inte borde vara medlemsklubb. Jag fick skäll för att vi inte gjorde som alla andra gym, för att vi inte hade redskap som var felkonstruerade och felbelastade leder och muskler, för att vi tog bort redskap, för att vi tog bort hoppen i aerobicsalen, för att instruktörer slutade, för att vi hade nya instruktörer, för att vi inte hade rea på träningskort, för att vi blev en medlemsklubb, för att medlemsavgiften var för hög och för många andra saker också. Utan Ingelas fantastiska bemötande av varje kund i receptionen hade vi aldrig lyckats. Vilken klippa! Hon fick ofta försvara mig. Vi gjorde regelbundet kundundersökningar för att ta reda på vad våra medlemmar tyckte om hur vi skötte oss och hur de upplevde vår träningsanläggning. Vi hade inte kunnat få bättre betyg på en enda punkt. Än idag träffar vi eller får höra talas om gamla medlemmar ibland som säger att de alltid blev så trevligt bemötta när de kom till oss för att träna och att det alltid var sådan ordning, helt och rent på vårt gym.

Framgångsrika idrottare tränade hos oss
Hösten 1989 kom världens genom tiderna bästa bodybuilder till David Träningscenter och höll ett seminarium och en poseringsuppvisning. Han heter Bob Paris och blev världmästare i tungviktsklassen 1983 och hade flera topp tio placeringar på Mr Olympia. Jag har skrivit en artikel om Bob som tyngre publicerade 6 augusti 2016. Kanotisterna Agneta Andersson, Maria Haglund och Anna Karlsson i Bofors Kanotklubb och landslaget som tog flera EM-, VM- och OS-medaljer tränade hos oss. Seglaren Fredrik Lööf från Kristinehamn som tog sex EM-medaljer, två VM-guld, två OS-brons, och till slut äntligen även OS-guld tränade hos oss. Golfstjärnan Jarmo Sandelin förlade flera träningsläger hos oss.

Instruktörerna var vår stolthet
En träningsanläggning är ingen träningsanläggning utan sina instruktörer. Vi ställde grymma krav på våra instruktörer. Vi hade aldrig kunnat uppnå våra mål utan våra instruktörers hårda arbete. Vi ville att alla våra instruktörer skulle lära ut samma saker. Låter det överambitiöst? Det var det säkert men för oss var det en självklar förutsättning för att vi skulle få våra medlemmars förtroende. Våra instruktörer var vår stolthet. Jag är inte säker på att de förstod det då. Vi satte upp fina svartvita porträttfotografier i en svart ram på alla instruktörer på en vägg. Det kom ofta instruktörer från konkurrerande gym och gym på andra orter och tränade hos oss för att vi hade så duktiga instruktörer. Jag satte de populäraste instruktörerna på de mindre attraktiva tiderna. Vi förde statistik över alla pass för att kunna lägga schema så att vi fyllde alla pass. Våren 1992 hade vi 484 besök i veckan i snitt under en tioveckors period från januari till mars i vår aerobicsal! Vi hade 22 pass i veckan och alla pass var low impact, step up eller circuit training. Det innebär att vi i snitt hade 3 lediga platser på varje pass. Jag har fortfarande den statistiken i mitt huvud. Jag glömmer det aldrig! Den var beviset på att vi tänkte rätt, gjorde rätt och att vi hade lyckats. Nu kunde alla vara med och träna aerobic och det såg vi i vår statistik. När vi sålde anläggningen var det någon som frågade våra instruktörer om det inte skulle bli skönt att äntligen slippa alla våra krav och all fortbildning. Det finns ingenting som gör oss mer stolta än deras svar.

”Nej, för vi tycker att det är roligt att vi får lära oss mer och utvecklas hela tiden, det vill vi fortsätta att göra för annars är det inget kul. Vi är stolta över att vi är så här duktiga. Vi vet att vi tillhör de bästa instruktörerna i Sverige och det vill vi fortsätta att göra.”

-David Träningscenters instruktörsteam i juli 2000.

Flera av dem är fortfarande instruktörer. Några av dem tillhör världseliten. Ett par av dem driver eget i träningsbranschen med stor framgång. Tack till er! Ni vet vilka ni är. All kärlek till er! Puss och kram från oss! Vi är evigt tacksamma för allt jobb ni lade ner för att förverkliga våra visioner, hjälpa oss att nå våra mål och för att ni medverkade till att göra David Träningscenter till Sveriges bästa gym. Vi är så jävla stolta över er! Det kommer vi alltid att vara.

Vi lade ribban för högt
Vi drev David med stor glädje men vi höll på att jobba ihjäl oss. Det här var långt före den hälsovåg och träningsboom som råder idag. Det var en annan tidsålder i träningsbranschen. De flesta tränade i bästa fall tre månader om året. Det var bara de största entusiasterna som tränade på sommaren. De flesta tränade inte för hälsans skull utan för utseendets skull. Vi fick inte ta betalt för träningen. Vi var aldrig lediga. Vi bodde praktiskt taget i träningscentret. Vi var bara hemma och sov på nätterna. Vi levde inte. Vi hade för stora ambitioner. Vi ville driva det perfekta träningscentret och var inte beredda att kompromissa om en enda liten detalj. Ibland funderade vi på om vi drev ett städföretag och ett utbildningsföretag eller ett träningscenter. De första åren arbetade jag 100 timmar i veckan. Vår arbetsvecka bestod av mellan 75 och 90 arbetstimmar. Vi hade öppet 69 timmar i veckan. Våren 2000 orkade vi inte längre. Det var ingen som orkade ta över stafettpinnen efter oss. Vi hade lagt ribban för högt. Det var ingen som ville eller kunde driva träningscentret på det sätt som vi hade gjort. Vi hade en hög kompetens och var beredda att jobba hur mycket som helst. Det var inte ekonomiskt försvarbart att driva träningscentret så som vi gjorde.

Slutet på en epok
Var sak har sin tid. Vi sålde gymmet den 1 juli 2000. Då hade 10000 människor någon gång haft ett träningskort eller medlemsskap på vårt träningscenter. Epoken David Träningscenter var slut. Idag är det på dagen 30 år sedan vi öppnade David Träningscenter och det är 18 år sedan vi sålde det. Vad tiden går fort. Jag tänker sällan på den här tiden nuförtiden men idag fick jag anledning att göra det. Vilken nostalgitripp det här blev. Vi är fortfarande lika stolta över det vi gjorde under de där 12 åren och det kommer vi att vara så länge vi lever.

Erika Lindeblads upplevelser under sin första Ironman

”-Nej, jag ska inte göra en Ironman för jag kan inte simma.”

Så lät det för två år sedan. Någon gång efter det gjorde jag ett besök i simhallen. Inte för att min tanke var att genomföra en Ironman utan mer för att jag ville lära mig något nytt och bevisa för mig själv att jag hade fel.

Ironman är obegripligt långt
Det har nog varit mer självklart för andra än för mig själv att jag en dag skulle genomföra en Ironman. Jag har haft mitt sikte inställt på löpning och tyckt att en Ironman på fulldistans är väldigt, väldigt långt. Jag menar, att simma nästan fyra kilometer för att sedan cykla arton mil och som om det inte vore nog dessutom springa ett maratonlopp i en och samma tävling, det är obegripligt långt.

Jag kunde inte simma
För mig som inte kunde simma, aldrig hade cyklat på en sån där snabb racercykel och aldrig hade sprungit längre än 35 kilometer kändes Ironman på fulldistans väldigt långt borta, nästan omöjligt. Det jag inte visste då var att allt det där skulle vara helt förändrat bara ett och ett halvt år senare. Nu var jag en helt okej simmare, ägare av en sån där snabb racercykel och hade genomfört två maratonlopp.

Jag tog mig an en ny utmaning
En vecka efter Ironman Kalmar förra året tog jag beslutet att ta mig an en ny utmaning. Jag behövde en nytändning i min träning och min utmaning blev att genomföra Ironman Kalmar 2018. Mitt mål förutom att ta mig i mål var att slå min pojkväns tid från hans första Ironman bara för att jag ska kunna säga att jag genomförde min första Ironman på en bättre tid än honom. Tiden som jag var tvungen att slå för att lyckas med det var 10:51:05. Den 18 augusti sprang jag in på röda mattan på Stortorget i Kalmar och korsade mållinjen till speakerns ord: ”You are an Ironman!” men nu tar vi min långa resa från början.

Jag lärde mig simma
Jag kunde inte simma längre än 10 meter men när jag har bestämt mig för något så är jag ganska envis. När jag lämnade simhallen den där första gången hade jag simmat 100 meter och var så nöjd. Simningen blev ett perfekt komplement till min löpning. Jag gillade variationen och jag som älskar att bada hade ganska lätt för att lära mig att crawla. Jag gick ingen crawl-kurs men fick bra tips från min omgivning. Vissa kallar det talang men det har jag verkligen inte. Jag är däremot villig att göra det som krävs för att lära mig. Jag är både målinriktad och envis. Det har hänt en del efter den där första gången i simhallen.

Jag började cykla
I april i år var det premiär för mig på min racercykel, den där snabba cykeln. Jag var livrädd för att sitta fast med fötterna i pedalerna. Jag var rädd för att cykla ute i trafiken. Jag var rädd för att göra något som jag inte kände mig trygg med men det var likadant med det, jag ville lära mig. De rädslor vi inte övervinner blir våra begränsningar. Det är precis som med allt annat, ju mer man gör något dessto mer bekväm blir man med det. Varför skulle inte jag klara av att lära mig cykla på en sån där cykel när så många andra gör det? Jag ska självklart lära mig, tänkte jag. Jag ska bara bli bekväm och trygg med utrustningen först.

Jag sprang mitt första marathonlopp
I juni förra året sprang jag mitt första marathonlopp och därefter blev det fler längre löplopp och färre lopp på friidrottsbanorna. Då såddes det ett litet frö om att det kanske inte skulle vara omöjligt att genomföra en Ironman i alla fall. Jag sprang det loppet på 03:14:02 och kände mig långt ifrån förstörd. Löpning är det som ligger mig närmast om hjärtat och det jag tycker är roligast men pausen från friidrotten med fokus på långlöpning var välbehövlig och den pausen blir förmodligen ännu längre nu än jag hade tänkt mig för triathlon är mycket roligare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Tävlingsdagens morgon
Jag står i växlingsområdet och pumpar däcken på min cykel och klappar den några gånger och säger ingen punka idag, inte idag! Det har regnat lite under natten. Det är en fuktig morgon men jag upplever den inte som kall. Solen har inte gått upp än men det har människorna i Kalmar. Växlingsområdet fylls med triatleter som ska fixa det sista innan deras långa dag börjar. Utanför växlingsområdet står mina anhöriga och en förväntansfull publik fyller Kalmars gator. Jag är klar med min bike-check och vi börjar gå ner mot startplatsen i Tullhamnen.

Tretusenåttahundrasextio meter simning
Solen går upp över sundet och det är vindstilla. Min blick letar efter mamma och pappa. Jag behöver inte leta länge förrän mina ögon fastnar på dem. Vi kramas och jag känner mig lycklig och tacksam. Vi pratar en stund och sedan dyker det upp flera kända ansikten som betyder mycket för mig. Det känns bra att vara omringad av trygghet. När våtdräkten åker på kommer nervositeten. Shit, jag gör verkligen det här nu. Jag pussar min sambo Martin lycka till och vi går till olika startgrupper. Jag känner hur tårarna börja rinna längs mina kinder. En man bredvid mig frågar hur jag mår. Jag säger att jag bara är nervös.

”-Det är normalt, jag förstår att det är din första Ironman. Du kommer att ha en lång och rolig dag. Njut! Det kommer gå bra, säger han lugnande.”

Någon minut senare är jag i vattnet. Jag tänker att jag ska hålla mig lugn. Det är ganska stökig simning emellanåt och jag simmar långt ut på kanten för att slippa trängas allt för mycket. Helt plötsligt befinner jag mig bara 500 meter från växlingsområdet. Jag tänker att jag nog har simmat ungefär på den tid som var mitt mål, 01:20:00 men jag har ingen aning. Jag valde att inte ha klocka på simningen. Jag kliver upp ur vattnet och springer in i växlingsområdet mot mina påsar med cykelkläder.

”-Fan vad bra simmat Erika! Vad duktig du är! Så jävla bra Erika!, hör jag från andra sidan staketet.

Jag tittar upp. Där står de allihop, min älskade familj. De fortsätter berömma mig för min simning medan jag byter från våtdräkt till cykelkläder. Jag frågar vilken tid jag har simmat på.

”-01:11:00 Erika, så jävla bra!!, ropar min lillasyster.”

Va!?, ropar jag tillbaka samtidigt som jag tänker att fasen Martin hade rätt, jag är bättre än jag tror. Jag är förvånad och glad.

180 kilometer cykling

”-Det är vindstilla på Öland nu!”

Det är det sista jag hör innan jag springer bort mot min vita pärla, tar ner den från ställningen och springer ut ur växlingsområdet. Nu börjar den 18 mil långa cyklingen och jag är redo!

Jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa bort mot Ölandsbron. Jag ser vänner längs med vägen som ropar och hejar fram mig. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag ler och tänker ännu en gång att shit, jag gör verkligen det här nu. Jag ler ännu mer.

Mina ben känns pigga. Jag känner mig närvarande. Det är verkligen en vacker morgon. Utsikten från Ölandsbron över Öland är magisk. Det är så fint. Solen värmer min något kalla hud. Jag svänger upp mot Färjestaden. Här har festen redan börjat. Människor sitter vid vägkanten med frukostmackan i handen och mellan tuggorna ropar och hejar de. Vilket engagemang! Vilken fest Ironman Kalmar är även här på andra sidan sundet!

Nu börjar det på riktigt. Jag vet att jag kan vara ganska segstartad på cykel och på långpassen vi har kört har den sista halvan i princip alltid gått lättast och snabbast. Jag har med mig övertygelsen om att mina starkaste mil är de sista milen och det känns bra.

Fram till Alvaret är det ganska lätt cykling men när jag kommer till Alvaret är det som att cykla in i en vägg. Mitt tempo sjunker och jag får slita. Jag går in i min bubbla. Jag försöker intala mig att det bara är en kort sträcka och att jag snart kommer att vara på ölandsbron igen. Trampa, dina starkaste mil har inte kommit än, tänker jag. Sträckan över Alvaret känns som en evighet men allting har ett slut och till slut är jag i Resmo.

På Ölandsbron är det ganska blåsigt igen men jag känner mig stark, framförallt mentalt stark. Orden dina starkaste mil har inte kommit än ekar i mitt huvud. Efter vändningen i Ängörondellen är jag fylld med ny kraft och energi. Vilket stöd! Jag ler tills jag börjar gråta innan jag återgår till min bubbla igen för på fastlandet är det inte lika lättcyklat. Sex blåsiga, knixiga mil. Orden dina starkaste mil har inte kommit än fortsätter att eka i mitt huvud. Jag kanske redan hade haft mina starkaste mil men det sättet att tänka gjorde att jag kände mig mentalt stark hela vägen och jag cyklar på under 6 timmar vilket var mitt mål. Klockan stannar på på 05:53:00 för cyklingen.

42 kilometer löpning
Mina ben är pigga, mitt huvud är med mig och jag känner en lättnad över att jag klarade de 18 milen utan att få punka. Jag byter till ett par löpskor och springer in på toan innan det roligaste börjar, löpningen. Nu är jag ute på löparbanan. Wow, alltså!! Vilket stöd jag har! När jag springer genom stan och ut på Sveaplan får jag gåshud. Jag känner mig mentalt stark och bestämmer mig ganska omgående för att jag ska springa på känsla. Jag ska låta kroppen få bestämma tempo och så ska jag göra allt jag kan för att vara så närvarande som möjligt. Jag vrider bort klockan, låter den ticka på medan mina ben bär mig framåt.

Det är så mycket människor överallt. Det går inte beskriva känslan. Det är en fest att stå i publiken och heja men att få uppleva festen från tävlingsbanan är någonting helt annat. Wow! Det blir många high-five med vänner och familj. Jag njuter verkligen. Jag får reda på längs banan att jag håller ett jämt tempo och att jag ser stark ut. Det gör mig ännu starkare. Stämningen i stan är helt obeskrivlig. Det går inte att låta bli att le när jag springer genom den. Jag får gåshud så många gånger av allt stöd jag får.

Strax innan halva maran är avverkad börjar jag må ganska illa. Jag som bara dricker vatten på vätskestationerna och kombinerar det med gel från bästa Umara får tag i en citron i hopp om att neutralisera pH-värdet i magen lite. Jag tappar fart. Jag tvingas springa några kilometer med lite mindre energiintag men sedan känns min mage okej igen och jag kan börja inta lite energi igen. Skönt! Efter det så flyter löpningen på bra igen.

Både människor som jag känner och inte känner ropar att jag ser pigg och stark ut. Jag hör det hela tiden. Det gör mig ännu starkare. Vid 38 kilometer har jag svårt att tro att det snart redan är över. Är det verkligen bara 4 kilometer kvar!? Jag skrattar åt det så här i efterhand men jag upplevde aldrig att löpningen kändes lång eller var jobbig. Den var bara väldigt, väldigt rolig!

Känslan och synen av alla människor när jag springer upp mot Larmtorget och svänger av mot Stortorget för sista gången är obeskrivlig. Jag känner en så stor tacksamhet mot alla som hejat på mig under hela den här dagen. De har hjälpt mig att genomföra det här loppet och min kropp känns helt fantastisk. Jag gråter, skrattar och ler. Ja, allt på en och samma gång. Vilken häftig känsla! På röda mattan är det som om tiden står stilla. Allt jag hör är speakerns röst:

”You are an Ironman!”

Jag är i mål! Min tid är 10:49:51. Yes!, jag slog Martin! Yes!, jag kom i mål! Yes!, jag är en Ironwoman!

Målgången på Stortorget
Jag möts av Martin som kom i mål på fina 10:34:45. Jag gråter. Vi letar oss fram till våra familjer och vänner. Vi kramas och min lillasyster gråter ikapp med mig så som vi alltid gör när vi är stolta över varandra. Hon är den som alltid har trott på mig och stöttat mig i alla tokiga grejer jag tagit mig för med. Hon talar om för mig att jag sprang snabbast av alla i min åldersgrupp och att jag kom fyra i min åldersgrupp och säger att jag är så jävla bra. Jag har svårt att ta till mig och förstå hur jag på min första triathlon tävling och min första Ironman på fulldistans slutar på en fjärde plats i min åldersgrupp, 23 minuter efter vinnaren.

Det kändes väldigt fint att få dela den här dagen med människor som jag älskar så mycket. Jag är så tacksam att de ville uppleva den tillsammans med mig. Jag är även så tacksam för att jag har en kropp som fungerar och det hade inte varit möjligt utan Anna och Jerry.

Läs även: Erika Lindeblad springer igen efter ljumskskada

Det här är en dag jag kommer minnas för alltid men det bästa av allt är att jag kommer att få uppleva den igen. Nästa år står jag på startlinjen igen och korsar mållinjen på en ännu bättre tid. Innan dess ska jag bli en jäkel på att simma, cykla och springa.

Erika Lindeblad
Friidrottare, löpare, triatlet och Ironman

Ölandsrundan på cykel 50-års jubilerar imorgon

1968 gick den första Ölandsrundan av stapeln. Cykelloppet blir mer populärt för varje år som går. Det kanske inte är så konstigt. Idag finns det fler landsvägscyklister än någonsin i Sverige, Kalmar och på Öland. Det är dessutom en förmån att få cykla på Öland. Ett cykellopp blir inte vackrare än så. Den öländska naturen är annorlunda, magisk och underbar. Den friska Kalmarsundsbrisen gör det lätt att andas.

50-års jubileum
Imorgon söndagen den 2 september går Ölandsrundan för 50:e gången. Du kan cykla 35, 60 eller 120 kilometer. Den långa rundan sträcker sig runt hela södra Öland. Det är 131 cyklister föranmälda till den långa rundan. Förra året kom 332 cyklister till start på samtliga sträckor.

Vackrare cykelvägar finns inte
Du cyklar genom flera olika typer av landskap med mittlandsskogen som är Europas största sammanhängande lövskogsområde, alvaret som är trädlös hedmark med ett tunt jordlager på kalkgrund och världsarvet södra Ölands odlingslandskap med gårdar, hagar, åkrar och ängsmarker. Utsikten uppe på landborgskanten vid Mysinge över Kalmarsund är bedårande. Ölandsrundan är en fin tradition och en lämplig säsongsavslutning för landsvägscyklister. Den går från hamnplan i Färjestadens hamn österut till Norra Möckleby, söderut på Ölands östra sida till Gårdby, Alby, Segerstad och Ottenby med fyren Långe Jan på Öland södra udde, norrut på den västra sidan till Grönhögen, Kastlösa, Bengtstorp, Resmo, Skogsby, Lundtorpsgatan som är första gatan till vänster efter ÖoB med målgång i slutet av Järnvägsgatan och avslutning vid Hotel Skansen i Färjestaden. Vädret ska bli fint med lite medvind söderut. Du kan efteranmäla dig i Hamngrillen i Färjestadens hamn idag lördag 17:00-18:00 och imorgon bitti från 07:30. Starten går 09:00.


Team Kalmarsund

En av mina vänner som heter Staffan Niklasson vill att jag ska vara med i hans cykellag imorgon. Teamet heter Team Kalmarsund och startades av Stefan Hultén. Det består av 38 cyklister och bildades för att cykla Vätternrundan på 08:30. Jag blev tillfrågad att vara med i laget tidigare i år men känner att 30 mil är för långt för mig men det är 12 mil också. Jag har hört ett rykte att det är 50 cyklister som vill vara med i teamet nästa år. Jag har fått låna en team tröja av en klient i samma lag. Team tröjan har den vackra Ölandsbron på ryggen efter förslag från mig och vår logotype. Det är hedrande att få bära den imorgon. Det är den första team tröja jag någonsin bär när jag tänker efter.

Iam preparing for racing
Jag står i mitt badrum och väntar på att min hud ska suga åt sig allt magnesium från det första lagret magnesiumolja jag sprayade på mig för 10 minuter sedan när jag börjar skriva den här artikeln. Jag har inte kört ett enda distanspass på 20 år och jag har inte styrketränat sedan i mitten av mars så jag är inte redo för 12 mil. Några distanspass för att öka antalet fettförbrännande enzymer och dubbelt så starka ben hade ju inte varit fel imorgon. Jag ser ändå fram emot att cykla tillsammans med min vän och hoppas att jag hänger med några mil. Jag ska preparera mig med många lager magnesiumolja idag för att öppna upp blodkärlen på vid gavel så att blodet kommer fram till mina benmuskler. Jag ska behandla mina sätesmuskler, lårmuskler och vadmuskler för att öka blodcirkulationen. Jag ska öka aktiviteten i mina sätesmuskler och djupa höftböjarmuskler med aktiveringsövningar. Jag ska dopa mig med joniserat järn för att boosta antalet röda blodkroppar. Jag ska äta och dricka mycket. Jag har fullt upp hela dagen med andra ord. Jag skulle behöva ha en större vattenflaska också. Jag har nyss duschat av mig det fjärde lagret magnesium. Jag har ätit och ska åka till min klinik för behandling. Vi ses på hamnplan imorgon bitti. Må solen skina, vinden stilla sig och formen infinna sig. Lycka till på loppet imorgon! Trevlig kväll!

Ironman Kalmar 2018 var magisk

I lördags var det Kalmars nationaldag för då var det tävling på fulldistans i Kalmariternas och Kalmarbornas nationalsport triathlon. Ironman Kalmar är en enda lång fest och en upplevelse som slår allt annat. Det är ingen idé att jag försöker berätta och förklara för dig för du kommer ändå inte att förstå. Det går inte att med ord beskriva Ironman Kalmar och om jag försöker så kommer du ändå inte att tro mig. Du måste komma hit och uppleva den här triathlonfesten på plats för att förstå. Men okej då, jag gör ett försök. Ironman Kalmar är en magisk Ironman tävling med en vacker inramning där världens mest kända Ironman publik skapar en grym stämning. Det råder rena rama Tour de France stämningen i Kalmar och på Öland. Det är som karnevalen i Rio. Alla Kalmariter, Kalmarbor och inflyttade älskar Ironman. De förstår hur viktigt Ironman är för Kalmar. Alla invånare i Kalmar och en stor del av invånarna på Öland ägnar hela det här dygnet åt den här makalösa festen. Nej, jag överdriver inte det minsta, jag lovar! Titta på filmerna nedan så blir det enklare för dig att förstå.

-Jag måste se starten, det är något elektriskt i luften där, sa min vän Fredrik som har genomfört Ironman två gånger.

Starten är magisk
När Fredrik och jag åker över Ölandsbron strax efter 06:00 på lördagsmorgonen är det få krusningar på vattenytan. På en del ställen är vattenytan blank. Vi parkerar vid Fredrikskans. Det är nästan vindstilla, solen går upp och Fredrik och jag går över bron förbi växlingsområdet. Synen av 2880 triathloncyklar på växlingsområdet och hundratals triatleter som pumpar däcken på sina cyklar är mäktig. Vi vandrar tillsammans med triatleterna nedför Proviantgatan till Elevatorkajen. Det står folk på båtar, hustak, stadsmuren och kanonerna på kajen, det sitter folk nedanför kajkanten och hela kajen är fylld till bristningsgränsen av människor, cyklar, barnvagnar och hundar. Klockan är 06:30 och fler människor i publiken ska det bli. Det strömmar ner stora folkmassor till Elevatorkajen. Det står tusentals triatleter på Skeppsbrogatan. De drar på sig sina våtdräkter, smörjer in nacken med vaselin, tar på sig sina badmössor och simglasögon. Folk sitter och äter frukost på gräsmattor, bryggor och på vågbrytaren. Starten på Skeppsbron måste upplevas. Det är så förväntansfullt och stämningsfullt innan starten. Det blir alldeles tyst och Elin Andersson sjunger nationalsången. Starten går 07:00 och traditionsenligt ljuder Kentas låt ”Just idag är jag stark ur högtalarna”. Det är en mäktig syn när 2880 triatleter kliver i vattnet och simmar ut i Kalmarsund. Ljudet av simtagen i det nästan spegelblanka vattnet skapar en nästan religös upplevelse.

Ironman banan
Triatleterna ska simma, cykla och springa 22,6 mil. De har 17 timmar på sig men de snabbaste klarar det på lite över 8 timmar. Triatleterna simmar först 3860 meter från Skeppsbron i Tullhamnen ut i Kalmarsund, till Tjärhovet, Varvsholmen, tillbaka till Tjärhovet, Elevatorkajen, under bryggan vid vågbrytaren, Kattrumpan, under Ängöbron till Södra Kanalgatan där de kliver upp på rampen och springer in i växlingsområdet och byter om. Sedan cyklar de 18 mil över ölandsbron till Färjestaden, söderut på Öland genom den bördiga Mörbylångadalen och södra Ölands odlingslandskap som finns med på Unescos världsarvslista, förbi radbyar i Lilla Frö, Mörbylånga, Degerhamn, österut till Torngård och sedan norrut förbi radbyar i Hulterstad, till Alby, västerut över alvaret till Resmo, norrut igen tillbaka till Färjestaden, över världens vackraste bro till fastlandet igen, norrut till Lindsdal, Läckeby, Rockneby, tillbaka söderut till Läckeby, Lindsdal och tillbaka till växlingsplatsen där de springer in och byter om igen. De avslutar med att springa ett marathonlopp i världens charmigaste stad som i år blev vald till Årets sommarstad för fjärde året i rad, 42 kilometer, tre varv på en 14 kilometer lång rundbana över träbron in genom stadsporten och på kullerstensgator i Kalmar innerstad, förbi Larmtorget, över Stortorget, ut på Ängöleden, förbi Gröndal, till Berga, ut till vändplatsen i Bergavik och tillbaka igen. När de har sprungit tre varv går de i mål vid Domkyrkan på Stortorget i centrala Kalmar.

Stämningen är grym!
När löpningen börjar sitter det människor på varenda uteservering på Larmtorget och i hela centrala Kalmar och äter och dricker och hejar sig hesa. Det står människor utefter kravallstaketen längs hela banan. Det står människor med T-shirts med tryck där det står vem de hejar på. Det står människor med plakat och sjunger hejaramsor. Ölänningarna försöker få rondellen i Färjestaden på Öland att överglänsa Kalmariternas och Kalmarbornas rondell vid Ängö i centrala Kalmar vid cyklingen. Utefter hela banan ställer människor till med fest och spektakel på gator, balkonger och i trädgårdar och spelar musik och dansar. I Berga hade folk byggt läktare och lagt ut röda mattor på asfalten, gjort en Ironman symbol i form av massor av röda ballonger och spelade musik. Bjällror, tutor, handklapp och hejarop ekar mellan stenväggarna i centrala Kalmar under löpningen. Ironman Kalmar blir bara mer och större för varje år. Engagemanget är rörande. Vilken jävla fest! Kalmar har triathlonfeber. Jag har många klienter som är med. Alla i Kalmar känner någon som är med. Jag tror att det är det som är hemligheten. Alla kommer till starten 06:00 på morgonen för att de vill följa, stötta och heja på någon eller några de känner hela dagen. Då kan de lika gärna heja på alla andra också för de beundrar och respekterar alla som har modet att ställa sig på elevatorkajen, springa ned för rampen och kasta sig i vattnet och börja den långa färden. Alla stannar kvar under Heroes Hour 22:00-23:13 då de sista hjältarna som blir en Ironman går i mål i mörkret vid Domkyrkan på Stortorget i Kalmar.

Bildresultat för tomas gustavsson kalmar

 

Tomas Gustavsson
Det är många som har lagt ned hela sin själ och hela sitt hjärta i det som idag är Ironman Kalmar men det hade inte funnits något Ironman Kalmar utan Tomas Gustavsson. Det får man aldrig glömma bort. Tomas Gustavsson är pionjär inom triathlonsporten i Sverige. 1994 arrangerade Tomas Järnmannen i Kalmar. Det var Sveriges första tävling på Ironman distans. 65 triatleter startade. Tomas jobbade dygnet runt och organiserade allt själv och sedan ställde han sig på startlinjen. Ironman organisationen gillade inte att tävlingen kallades järnmannen, de hade monopol på namnet eftersom det var deras varumärke. De hotade med sina advokater. Tävlingen fick byta namn till Kalmar Triathlon. År efter år arrangerade Tomas den här tävlingen själv för ett litet antal triatleter och triathlon entusiaster ofta motarbetad av både kommunen och invånarna i Kalmar som inte förstod sig på vare sig Tomas eller triathlon och inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig var det här äventyret skulle sluta. Sakta men säkert fick Tomas Kalmar Kommun, Kalmariter och Kalmarbor att förstå. Tävlingen blev populär och ryktet om triathlon tävlingen i Kalmar som har världens vackraste Ironman bana, är så välorganiserad och har världens bästa publik spred sig först bland svenska triatleter och sedan till världens triatleter.

Ironman Kalmar
2012 började ett nytt kapitel i Kalmar Triathlons historia. Då fick triathlon tävlingen i Kalmar på fulldistans Ironman status. Idag heter tävlingen Ironman Kalmar men historien slutar inte där för det här är en osannolik framgångssaga. Till slut förstod äntligen kommunen och Kalmars befolkning och nu är de med och gör Ironman Kalmar till världens bästa Ironman tävling. Sedan 2012 har tävlingen röstats fram två gånger till Sveriges bästa idrottsevenemang. Triatleterna själva har valt Ironman Kalmar till den bästa av 41 Ironman tävlingar i världen. De som tävlar menar att Ironman Kalmar till och med slår originaltävlingen på Hawaii! Det går inte att beskriva stämningen, det är en större upplevelse än OS, sa den forna simstjärnan Emma Igelström som idag tävlar i triathlon. Den norska triatleten Mette Moe tyckte att stämningen är grymmare i Ironman Kalmar än den var i Holmenkollen under Skid-VM. Nu kan du kanske få en aning om vad det här handlar om. Det är tack vare Tomas vi har den mest hyllade Ironman tävlingen i världen i Kalmar men det är publiken som gör Ironman Kalmar till den bästa Ironman tävlingen i världen. Publiken älskar triatleterna och triatleterna älskar publiken. Publiken i Kalmar är förjävla grym! Idag har vi en Ironman vecka i Kalmar med 4950 starter som genererar en omsättning till Kalmars näringsliv på 41 miljoner kronor. I år startade 2880 triatleter varav 930 var internationella triatleter från 46 länder i Ironman Kalmar. Tomas har inte lyckats med det här själv utan han har fått hjälp av hela Kalmar och Öland men utan Tomas hade vi inte haft någon triathlonfest.

Tomas fick en egen gata
Alla som har träffat Tomas vet vilken ödmjuk, sympatisk och trevlig människa han är. Tomas Gustavsson är fantastisk. Nu får Tomas mycket välförtjänt en egen gata uppkallad efter sig i Kalmar. Mitt under lördagens Ironman tävling meddelade Kalmar Kommun att triathlonprofilen skulle föräras med en egen gata. Mitt under Ironman Kalmar 2016 fick han motta Kalmar Kommuns Idrottspris för att han har skapat Ironman tävlingen i Kalmar. Tomas påpekade då blygsamt att Ironman är ett lagarbete och hyllade såklart alla funktionärer. Ge honom ett pris för livslång gärning också är ni snälla. Tomas är värd allt beröm och all uppskattning. Tack för triathlonfesten Tomas! Den är det roligaste som finns. Under veckan skrevs ett nytt kontrakt med Ironman organisationen på fem år så vi kan fortsätta njuta av den här underbara tävlingen i fem år till.

Publiken som inte vill gå hem
Kan du tänka dig en hel liten småländsk stad stad som agerar publik? Kan du tänka dig en publik som kommer till starten redan klockan 06:00 på morgonen för att få bra platser? Kan du tänka dig en hel stad som är så stolta över att triathlon är deras sport? Kan du tänka dig en hel stad som ställer upp och gör Ironman till den största festen av dem alla? Kan du tänka dig en hel stad som har så jävla roligt tillsammans en hel dag? Kan du tänka dig en publik som skapar en sådan stämning att de lyfter fram triatleterna på banan? Kan du tänka dig en publik som sjunger nationalsången i mörkret på Stortorget 23:00? Kan du tänka dig en publik som hyllar alla som tar sig i mål även om de måste stanna halva natten för att hylla triatleterna till sista man eller kvinna? Kan du tänka dig en publik som inte vill gå hem efter 18 timmar? Kan du tänka dig en publik som inte vill avsluta festen när målet släcks 23:16? Kan du tänka dig en så jävla jobbig tävling som Ironman på fulldistans är där triatleterna hyllar publiken mer än publiken hyllar triatleterna? Kan du tänka dig en triathlon tävling i en liten stad på den svenska östkusten som triatleter från hela världen påstår är bättre än originalet på Hawaii? Jag tror inte att du kan föreställa dig det så kom hit nästa år så får du se med egna ögon.

Triatleterna simmade in i dimman
Jag ångrar djupt att jag inte såg starten för två år sedan när det var vindstilla och dimma på vattnet. Tänk att ha fått sett triatleterna springa nedför rampen på Skeppsbron, kliva i vattnet och simma in i dimman. Det måste ha varit som ett konstverk. Det måste ha varit magiskt. Jag skriver det här medan jag äter frukost på nationaldagsmorgonen. Jag måste sluta skriva nu för snart är klockan 06:00 och då kommer Fredrik och hämtar mig. Vi ska åka vi in till Elevatorkajen och titta på starten. Den tänker vi inte missa för allt smör i Småland.

Idrottsundret Asta Larsson vann Ironkids

Det har varit Ironman vecka i Kalmar den här veckan. I fredags var det Ironkids. Asta Larsson från Läckeby ställde sig på startlinjen och hon var taggad. Asta hade värmt upp redan på morgonen med lillasyster Kerstin. Hon sprang flera varv runt huset hemma på gården i Läckeby, gjorde plankan och sit-ups. Hon hade en bra känsla och tyckte att det kändes lätt att springa. Sedan tog hon det lugnt resten av dagen och laddade. När hon stod på startlinjen var hon så laddad att hon höll på att spricka, sa hon. Hon tänkte springa fort och hon är snabb den tösen. Det var en del andra barn som också var förväntansfulla, laddade och otåliga, så otåliga att de tjuvstartade. Det fanns ingen startlinje och barnen flyttade fram sig sekunderna före start och sedan tjuvstartade några. Här kan du se när Asta startar.

Ironkids banan
Barnen startade bakom domkyrkan på Stortorget och sprang på kullerstenen i centrala Kalmar och gick i mål på den röda mattan i det stora målet mellan läktarna framför domkyrkan där Ironman deltagarna gick i mål igår. Det var deltagarrekord i Ironkids. Fler än 800 barn sprang på kullerstenen i centrala Kalmar. Publiken var stor och publikstödet var enormt. Det var folk överallt som klappade i händerna och hejade fram de små. Jag träffade Mr Triathlon himself, Tomas Gustavsson. Utan honom hade det inte blivit någon triathlonfest med Ironmanvecka i Kalmar. Ironkids är inte någon tävling, det är motion och barnen springer utan tidtagning, sa Tomas. Allt här i livet är en tävling och det vet Tomas om någon. Det var tydligt att barnen som sprang i Astas åldersgrupp också visste det. Den första gruppen med de minsta barnen som är 3-5 år som sprang 500 meter med sina föräldrar var jättestor. Det tog aldrig slut på små barn som sprang på sina små ben. De var så duktiga! Många av barnen som är 6-7 år som sprang 750 meter satte in en raketspurt när de fick se målet. Barnen var så söta att man smälte. Sedan var det dags för barnen som är 8-9 år och det var Astas grupp. Ytterligare två grupper med barn 10-11 år och 12-13 år sprang 1500 meter.

Lillasyster Kerstin har en perfekt löpstil
Förra året vann Astas lillasyster Kerstin Ironkids. I år hade hon ett ganska färskt sår på sitt knä efter en krasch på cykel men det verkade inte störa henne det minsta. Hon sprang med sin ”Allyson Felix stil”. Kerstin bestämde sig för att vänta in och springa tillsammans med sin kompis Alva trots att hon innan loppet hade sagt att hon skulle springa för vinst, inte bara över tjejerna utan även slå killarna. Kerstin sprang snyggast av alla. Hon har en perfekt löpstil. Hon flyter fram över kullerstenen med huvudet högt, blicken rakt fram, bröstet högt och höga knän. Vilken teknik! Vilken talang! Friidrottsklubben nästa och därmed basta!

Asta har också en fin löpstil
Löpskolning, vad är det? Det är teknikträning där man försöker lära människor med en dysfunktionell kropp att springa på ett sätt som de inte kan därför att deras muskler inte fungerar som de ska. Behövs löpskolning? Nej, inte om din kropp fungerar som den ska. Din kropp är inte dum, den är tvärtom mycket mer intelligent än vi förstår. Den är konstruerad, utvecklad och designad av naturen under miljoner års evolution för att springa. Den använder all tillgänglig muskelkraft för att förflytta sig till minsta möjliga energikostnad. Löpning är ett av människokroppens åtta primära rörelsemönster. En amerikansk styrkecoach sa en gång:

”-Don´t run to get fit, get fit to run.”

Med det menar han att först måste din kropp fungera, sedan kan du springa. Om du springer med en kropp som inte fungerar kompenserar andra muskler för de muskler som är hämmade och blir överbelastade och då får du någon eller flera av alla de kända löparskadorna. Då har du heller inget löpsteg eftersom du inte kan utveckla så stor kraft i höftleden som krävs. Om de muskler som ska sträcka och böja i din höftled är hämmade på dig kan du gå på löpskolning tills du blir 100 år utan att kunna springa med rätt teknik. Det finns visserligen löpare som är väldigt duktiga på att kompensera med muskler i ländrygg, ljumske, lår och vader och springer med bra teknik tills de blir skadade. Rätt muskler måste göra jobbet när du springer. Det handlar inte om teknik, det handlar om funktion. Det hjälper inte med funktionell träning. Det är inte träningen som ska vara funktionell, det är du som ska vara funktionell. Om din kropp fungerar som den ska behöver du inte gå på löpskolning.

Asta är inte löpskolad
Så här springer man. En stilstudie på Asta Larsson, ett litet löparess från Läckeby i Småland. Astas kropp är funktionell. Asta flög fram med pigga ben på lätta fötter på kullerstensgatorna i centrala Kalmar och hon gjorde det med rätt muskler och det kan lätt misstas för att hon gjorde det med rätt teknik eller att hon är löpskolad och det är hon inte. Hon är en nioårig oförstörd tjej som inte har suttit tillräckligt mycket på sin rumpa med en iPad i sitt knä för att bli dysfunktionell och förstöra sitt fina löpsteg.

Asta kom först i mål av tjejerna i sin åldersgrupp
Astas lopp var 1500 meter. Hon hade inget bra fäste på de hala kullerstenen med sina skor men Asta sprang fort ändå. Mamma Anna, Pappa Stefan, mormor Birgitta, morfar Nicke och mammas moster Karin stod utefter banan och hejade på Asta. När hon passerade mig och Ingela en liten bit före den röda mattan på upploppet med målet i sikte ropade jag:

-Heja Asta, du är stark, kom igen nu!

När Asta kom in på den röda mattan på upploppet fick hon bättre fäste med sina skor och kunde trycka ifrån mer. Asta sprang i mål först av tjejerna i sin åldersklass. Hon tyckte att det var roligt att vara med. Hon är stark för hon kan lyfta en hel hög med medaljer på en arm. Asta måste få ett par nya skor. Jag vet ett företag som prestationsoptimerar och rehabiliterar löpare, cyklister och triatleter som kan sponsra henne med det men mamma Anna har redan lovat henne ett par nya skor. Hon behöver ett par riktiga löparskor med en mer böjbar sula, sedan kommer hon att springa ännu snabbare.

Nu har Asta 43 medaljer
Asta bjöd in oss till att fira med Ironmantårta hemma i Läckeby efteråt. Hon visade oss sina medaljer. Morfar och Asta hade räknat till 42 medaljer en dag. Nu har hon 43 medaljer. Jag bad henne att hänga dem runt halsen så att Ingela fick ta en bild på henne. Hon gick på två olika simträningar hela förra vintern. Hon simtränar med både simklubben och triatletklubben. Cykling är Astas starkaste gren, hon har vunnit Kalmar Grand Prix tre år i rad. Hon springer snabbt när hon spelar fotboll, är med på Kalvinknatet och i Ironkids. Asta vilar bara när hon sover. Idag ska hon spela 5 fotbollsmatcher. Först spelar hon 4 cupmatcher i Madesjö med Lindsdals IF´s 09:or och sedan förstärker hon 08:orna i en seriematch hemma på Fjölebro IP. Nästa år fyller Asta 10 år och då får hon vara med på riktig triathlon, det kommer att bli kul!

Kalmar Mini Tri är världens charmigaste triathlon tävling!

Bildresultat för kalmar mini tri

Det finns en tävling som går i Kalmar varje år som är festligare än alla andra och som jag inte vill missa för allt smör i Småland. Det är Kalmar Mini Tri som inledde Ironman veckan i förrgår. Tävlingen blir bara populärare och populärare. 2017 tog det 21 dagar innan de 1200 platserna tog slut. I år tog det bara 68 timmar innan tävlingen var utsåld. När ytterligare 70 platser släpptes var de så eftertraktade att anmälningssystemet kraschade. Nu kan inte Mini Tri växa mer. Det är dags att dela upp tävlingen på tre dagar. Lagtävling på tisdag, elittävling på onsdag och individuell motion på torsdag. Då kan vi dessutom börja prata Ironman vecka på riktigt men det kanske inte går att stänga av vägen tre kvällar i rad? Det händer grejer här i Kalmar. I augusti är schemat fullspäckat. Första helgen i augusti är det Kalmar Grand Prix, andra helgen är det Stadsfest och den här veckan är det Ironman vecka här i Kalmar.

Kalmars nationalsport
I Norge åker man längdskidor, i Holland åker man skridskor, i Italien cyklar man landsvägscykel och i Kalmar tävlar man i triathlon. Triatlon är Kalmariternas och Kalmarbornas nationalsport. Du kanske undrar vad det är för skillnad på Kalmariter och Kalmarbor? Kalmariter är tredje generationens Kalmarbor och Kalmarbor är födda i Kalmar. Alla i Kalmar tävlar i triathlon eller känner någon som tävlar i triathlon som de kan gå ut och heja fram på Ironman imorgon. På Mini Tri är det värre än så för här tävlar många i Triathlon som inte är triatleter och många gör det för första gången. Det är många som har familjemedlemmar, syskon, anhöriga, släktingar, vänner, grannar, skolkamrater och arbetskamrater som är med. Intresset för att tävla i triathlon i Kalmar exploderade när tävlingen på fulldistans fick Ironman status 2012. Kalmar har världens bästa triathlonpublik. Triathlonpubliken i Kalmar hyllas av triatleter från hela världen. De menar att Ironman Kalmar är bättre än original tävlingen på Hawaii. Den här publiken är förjävla grym! Kalmariterna och Kalmarborna är så stolta över att de har en egen sport, de tycker att Triathlon är så kul och de förstår hur bra det här är för Kalmar och går man ur huse och hejar sig hesa. Det är så himla kul att se och vara en del av.

En tiondels Ironman
Kalmar Mini Tri är en tiondels Ironman sträcka så när som på 134 meter för lång simning. Simsträckan är 520 meter istället för 386 meter. Tävlingen startar med simning från Kattrumpan in under Ängöbron till Södra kanalgatan där triatleterna kliver upp på rampen och springer in till växlingsområdet. Tävlingen fortsätter med 18 kilometer cykling längs Ängöleden, Gröndalsvägen och Norra vägen ut till vändplatsen i Lindsdal och tillbaka till växlingsplatsen. Tävlingen avslutas med 4,2 kilometer löpning på Kvarnholmen, Ängöleden, Lindö och Fredrikskans och triatleterna går i mål på Stortorget i centrala Kalmar där stora läktare är fyllda till sista platsen med en glad publik som hejar och klappar i händerna.

Publikfest
Kalmar Mini Tri är Sveriges tredje största triathlontävling. Kalmar stoltserar även med den största av dem alla Ironman Kalmar. Kalmar Mini Tri är en publikfest som följs av uppskattningsvis 20000 personer. Det står publik överallt längs banan. I onsdags var det dags för Kalmar Mini Tri. Mellan klockan 18:00 och 18:55 klev olika grupper med olika färg på badmössorna i vattnet och började simma. 110 lag i form av tremannalag kom till start. Här fanns företagslag, kompisgäng och föreningar med totalt 330 personer. 1270 triatleter startade i Mini Tri.

Folkfest
MiniTri är så himla charmigt. Många provar på triathlon för första gången och de har inte rätt utrustning. De kommer på alla möjliga cyklar i en salig blandning. De cyklar i badbyxor och pulsmätare, bikini, baddräkt, top och tights, t-shirt och shorts, kompressionskläder, cykelkläder och tridräkt. Det är så befriande härligt att se men jag tycker mig notera att det blir seriösare och mer blodigt allvar för varje år. Deltagarna kommer bättre förberedda, bättre tränade och med bättre utrustning. På det sättet riskerar Mini Tri att förlora sin stora charm på sikt men vinsten av det är att Kalmar får fler triatleter.

Olika cyklar
Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg. Det är fascinerande att se alla cyklar uppställda på växlingsområdet. Det är ännu mer fascinerade att se alla olika cyklar. De flesta har racercyklar men det kom fortfarande en hel del människor på damcyklar, herrcyklar och city bikes. Damcykel med korg såg jag flera stycken och jag såg en herrcykel med tempobåge. Mountainbike är vanligt men jag såg många på hybridcyklar i år. En tjej kom på en Leader single speed cykel. Många cyklade på en gammal racercykel med stålram och ramväxel. Det är så roligt att se alla gamla racercyklar. De är så vackra. Jag såg en rasande vacker Bianchi med stålram och den gick fort. Många har moderna racercyklar och många har triathloncyklar. Två tjejer kom på svarta Bianchi Aria och dem ger jag såklart extra stilpoäng till. Jag såg en tjej på damcykel som cyklade om en tjej på racercykel. Det kom till och med en kroppsbyggare på cykel. Mini Tri, det är bara för festligt!

Eliten
Svenska mästaren på Sprintdistans 2016 och silvermedaljör på Olympisk distans på SM i år, Oskar Djärv kom hit för att vinna men fjolårsvinnaren Ludwig Fleetwood som vann Olympisk distans på SM ville försvara sin titel och blev för svår. Ludwig Fleetwood satte banrekord. Det tog Ludwig 44 minuter och 46 sekunder att tillryggalägga de tre sträckorna. Hemmahoppet Gabriel Björlin som tog bronsmedaljen på Olympisk distans på SM tog fjärdeplatsen på tiden 47:56. Alice Petersson vann damklassen på 58:35. Jag längtar redan till nästa års Mini Tri.