Erika Lindeblads upplevelser under sin första Ironman

”-Nej, jag ska inte göra en Ironman för jag kan inte simma.”

Så lät det för två år sedan. Någon gång efter det gjorde jag ett besök i simhallen. Inte för att min tanke var att genomföra en Ironman utan mer för att jag ville lära mig något nytt och bevisa för mig själv att jag hade fel.

Ironman är obegripligt långt
Det har nog varit mer självklart för andra än för mig själv att jag en dag skulle genomföra en Ironman. Jag har haft mitt sikte inställt på löpning och tyckt att en Ironman på fulldistans är väldigt, väldigt långt. Jag menar, att simma nästan fyra kilometer för att sedan cykla arton mil och som om det inte vore nog dessutom springa ett maratonlopp i en och samma tävling, det är obegripligt långt.

Jag kunde inte simma
För mig som inte kunde simma, aldrig hade cyklat på en sån där snabb racercykel och aldrig hade sprungit längre än 35 kilometer kändes Ironman på fulldistans väldigt långt borta, nästan omöjligt. Det jag inte visste då var att allt det där skulle vara helt förändrat bara ett och ett halvt år senare. Nu var jag en helt okej simmare, ägare av en sån där snabb racercykel och hade genomfört två maratonlopp.

Jag tog mig an en ny utmaning
En vecka efter Ironman Kalmar förra året tog jag beslutet att ta mig an en ny utmaning. Jag behövde en nytändning i min träning och min utmaning blev att genomföra Ironman Kalmar 2018. Mitt mål förutom att ta mig i mål var att slå min pojkväns tid från hans första Ironman bara för att jag ska kunna säga att jag genomförde min första Ironman på en bättre tid än honom. Tiden som jag var tvungen att slå för att lyckas med det var 10:51:05. Den 18 augusti sprang jag in på röda mattan på Stortorget i Kalmar och korsade mållinjen till speakerns ord: ”You are an Ironman!” men nu tar vi min långa resa från början.

Jag lärde mig simma
Jag kunde inte simma längre än 10 meter men när jag har bestämt mig för något så är jag ganska envis. När jag lämnade simhallen den där första gången hade jag simmat 100 meter och var så nöjd. Simningen blev ett perfekt komplement till min löpning. Jag gillade variationen och jag som älskar att bada hade ganska lätt för att lära mig att crawla. Jag gick ingen crawl-kurs men fick bra tips från min omgivning. Vissa kallar det talang men det har jag verkligen inte. Jag är däremot villig att göra det som krävs för att lära mig. Jag är både målinriktad och envis. Det har hänt en del efter den där första gången i simhallen.

Jag började cykla
I april i år var det premiär för mig på min racercykel, den där snabba cykeln. Jag var livrädd för att sitta fast med fötterna i pedalerna. Jag var rädd för att cykla ute i trafiken. Jag var rädd för att göra något som jag inte kände mig trygg med men det var likadant med det, jag ville lära mig. De rädslor vi inte övervinner blir våra begränsningar. Det är precis som med allt annat, ju mer man gör något dessto mer bekväm blir man med det. Varför skulle inte jag klara av att lära mig cykla på en sån där cykel när så många andra gör det? Jag ska självklart lära mig, tänkte jag. Jag ska bara bli bekväm och trygg med utrustningen först.

Jag sprang mitt första marathonlopp
I juni förra året sprang jag mitt första marathonlopp och därefter blev det fler längre löplopp och färre lopp på friidrottsbanorna. Då såddes det ett litet frö om att det kanske inte skulle vara omöjligt att genomföra en Ironman i alla fall. Jag sprang det loppet på 03:14:02 och kände mig långt ifrån förstörd. Löpning är det som ligger mig närmast om hjärtat och det jag tycker är roligast men pausen från friidrotten med fokus på långlöpning var välbehövlig och den pausen blir förmodligen ännu längre nu än jag hade tänkt mig för triathlon är mycket roligare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Tävlingsdagens morgon
Jag står i växlingsområdet och pumpar däcken på min cykel och klappar den några gånger och säger ingen punka idag, inte idag! Det har regnat lite under natten. Det är en fuktig morgon men jag upplever den inte som kall. Solen har inte gått upp än men det har människorna i Kalmar. Växlingsområdet fylls med triatleter som ska fixa det sista innan deras långa dag börjar. Utanför växlingsområdet står mina anhöriga och en förväntansfull publik fyller Kalmars gator. Jag är klar med min bike-check och vi börjar gå ner mot startplatsen i Tullhamnen.

Tretusenåttahundrasextio meter simning
Solen går upp över sundet och det är vindstilla. Min blick letar efter mamma och pappa. Jag behöver inte leta länge förrän mina ögon fastnar på dem. Vi kramas och jag känner mig lycklig och tacksam. Vi pratar en stund och sedan dyker det upp flera kända ansikten som betyder mycket för mig. Det känns bra att vara omringad av trygghet. När våtdräkten åker på kommer nervositeten. Shit, jag gör verkligen det här nu. Jag pussar min sambo Martin lycka till och vi går till olika startgrupper. Jag känner hur tårarna börja rinna längs mina kinder. En man bredvid mig frågar hur jag mår. Jag säger att jag bara är nervös.

”-Det är normalt, jag förstår att det är din första Ironman. Du kommer att ha en lång och rolig dag. Njut! Det kommer gå bra, säger han lugnande.”

Någon minut senare är jag i vattnet. Jag tänker att jag ska hålla mig lugn. Det är ganska stökig simning emellanåt och jag simmar långt ut på kanten för att slippa trängas allt för mycket. Helt plötsligt befinner jag mig bara 500 meter från växlingsområdet. Jag tänker att jag nog har simmat ungefär på den tid som var mitt mål, 01:20:00 men jag har ingen aning. Jag valde att inte ha klocka på simningen. Jag kliver upp ur vattnet och springer in i växlingsområdet mot mina påsar med cykelkläder.

”-Fan vad bra simmat Erika! Vad duktig du är! Så jävla bra Erika!, hör jag från andra sidan staketet.

Jag tittar upp. Där står de allihop, min älskade familj. De fortsätter berömma mig för min simning medan jag byter från våtdräkt till cykelkläder. Jag frågar vilken tid jag har simmat på.

”-01:11:00 Erika, så jävla bra!!, ropar min lillasyster.”

Va!?, ropar jag tillbaka samtidigt som jag tänker att fasen Martin hade rätt, jag är bättre än jag tror. Jag är förvånad och glad.

180 kilometer cykling

”-Det är vindstilla på Öland nu!”

Det är det sista jag hör innan jag springer bort mot min vita pärla, tar ner den från ställningen och springer ut ur växlingsområdet. Nu börjar den 18 mil långa cyklingen och jag är redo!

Jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa bort mot Ölandsbron. Jag ser vänner längs med vägen som ropar och hejar fram mig. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag ler och tänker ännu en gång att shit, jag gör verkligen det här nu. Jag ler ännu mer.

Mina ben känns pigga. Jag känner mig närvarande. Det är verkligen en vacker morgon. Utsikten från Ölandsbron över Öland är magisk. Det är så fint. Solen värmer min något kalla hud. Jag svänger upp mot Färjestaden. Här har festen redan börjat. Människor sitter vid vägkanten med frukostmackan i handen och mellan tuggorna ropar och hejar de. Vilket engagemang! Vilken fest Ironman Kalmar är även här på andra sidan sundet!

Nu börjar det på riktigt. Jag vet att jag kan vara ganska segstartad på cykel och på långpassen vi har kört har den sista halvan i princip alltid gått lättast och snabbast. Jag har med mig övertygelsen om att mina starkaste mil är de sista milen och det känns bra.

Fram till Alvaret är det ganska lätt cykling men när jag kommer till Alvaret är det som att cykla in i en vägg. Mitt tempo sjunker och jag får slita. Jag går in i min bubbla. Jag försöker intala mig att det bara är en kort sträcka och att jag snart kommer att vara på ölandsbron igen. Trampa, dina starkaste mil har inte kommit än, tänker jag. Sträckan över Alvaret känns som en evighet men allting har ett slut och till slut är jag i Resmo.

På Ölandsbron är det ganska blåsigt igen men jag känner mig stark, framförallt mentalt stark. Orden dina starkaste mil har inte kommit än ekar i mitt huvud. Efter vändningen i Ängörondellen är jag fylld med ny kraft och energi. Vilket stöd! Jag ler tills jag börjar gråta innan jag återgår till min bubbla igen för på fastlandet är det inte lika lättcyklat. Sex blåsiga, knixiga mil. Orden dina starkaste mil har inte kommit än fortsätter att eka i mitt huvud. Jag kanske redan hade haft mina starkaste mil men det sättet att tänka gjorde att jag kände mig mentalt stark hela vägen och jag cyklar på under 6 timmar vilket var mitt mål. Klockan stannar på på 05:53:00 för cyklingen.

42 kilometer löpning
Mina ben är pigga, mitt huvud är med mig och jag känner en lättnad över att jag klarade de 18 milen utan att få punka. Jag byter till ett par löpskor och springer in på toan innan det roligaste börjar, löpningen. Nu är jag ute på löparbanan. Wow, alltså!! Vilket stöd jag har! När jag springer genom stan och ut på Sveaplan får jag gåshud. Jag känner mig mentalt stark och bestämmer mig ganska omgående för att jag ska springa på känsla. Jag ska låta kroppen få bestämma tempo och så ska jag göra allt jag kan för att vara så närvarande som möjligt. Jag vrider bort klockan, låter den ticka på medan mina ben bär mig framåt.

Det är så mycket människor överallt. Det går inte beskriva känslan. Det är en fest att stå i publiken och heja men att få uppleva festen från tävlingsbanan är någonting helt annat. Wow! Det blir många high-five med vänner och familj. Jag njuter verkligen. Jag får reda på längs banan att jag håller ett jämt tempo och att jag ser stark ut. Det gör mig ännu starkare. Stämningen i stan är helt obeskrivlig. Det går inte att låta bli att le när jag springer genom den. Jag får gåshud så många gånger av allt stöd jag får.

Strax innan halva maran är avverkad börjar jag må ganska illa. Jag som bara dricker vatten på vätskestationerna och kombinerar det med gel från bästa Umara får tag i en citron i hopp om att neutralisera pH-värdet i magen lite. Jag tappar fart. Jag tvingas springa några kilometer med lite mindre energiintag men sedan känns min mage okej igen och jag kan börja inta lite energi igen. Skönt! Efter det så flyter löpningen på bra igen.

Både människor som jag känner och inte känner ropar att jag ser pigg och stark ut. Jag hör det hela tiden. Det gör mig ännu starkare. Vid 38 kilometer har jag svårt att tro att det snart redan är över. Är det verkligen bara 4 kilometer kvar!? Jag skrattar åt det så här i efterhand men jag upplevde aldrig att löpningen kändes lång eller var jobbig. Den var bara väldigt, väldigt rolig!

Känslan och synen av alla människor när jag springer upp mot Larmtorget och svänger av mot Stortorget för sista gången är obeskrivlig. Jag känner en så stor tacksamhet mot alla som hejat på mig under hela den här dagen. De har hjälpt mig att genomföra det här loppet och min kropp känns helt fantastisk. Jag gråter, skrattar och ler. Ja, allt på en och samma gång. Vilken häftig känsla! På röda mattan är det som om tiden står stilla. Allt jag hör är speakerns röst:

”You are an Ironman!”

Jag är i mål! Min tid är 10:49:51. Yes!, jag slog Martin! Yes!, jag kom i mål! Yes!, jag är en Ironwoman!

Målgången på Stortorget
Jag möts av Martin som kom i mål på fina 10:34:45. Jag gråter. Vi letar oss fram till våra familjer och vänner. Vi kramas och min lillasyster gråter ikapp med mig så som vi alltid gör när vi är stolta över varandra. Hon är den som alltid har trott på mig och stöttat mig i alla tokiga grejer jag tagit mig för med. Hon talar om för mig att jag sprang snabbast av alla i min åldersgrupp och att jag kom fyra i min åldersgrupp och säger att jag är så jävla bra. Jag har svårt att ta till mig och förstå hur jag på min första triathlon tävling och min första Ironman på fulldistans slutar på en fjärde plats i min åldersgrupp, 23 minuter efter vinnaren.

Det kändes väldigt fint att få dela den här dagen med människor som jag älskar så mycket. Jag är så tacksam att de ville uppleva den tillsammans med mig. Jag är även så tacksam för att jag har en kropp som fungerar och det hade inte varit möjligt utan Anna och Jerry.

Läs även: Erika Lindeblad springer igen efter ljumskskada

Det här är en dag jag kommer minnas för alltid men det bästa av allt är att jag kommer att få uppleva den igen. Nästa år står jag på startlinjen igen och korsar mållinjen på en ännu bättre tid. Innan dess ska jag bli en jäkel på att simma, cykla och springa.

Erika Lindeblad
Friidrottare, löpare, triatlet och Ironman