På Lucia hade den nya Star Wars filmen premiär. Nu lägrar sig åter mörkrets makter över cykelsporten. Tar det aldrig slut? Precis när vi hade lyckats glömma storfuskaren och bedrägaren Lance Armstrong. Häromdagen offentliggjordes dopningsmisstankar mot den fyrfaldiga Tour de France segraren Chris Froome i det brittiska cykelstallet Team Sky.
Jag hatar dopning
Jag älskar idrott och jag hatar dopning! Jag har ägnat all min fritid och större delen av mitt yrkesverksamma liv under 38 år åt att lära mig hur man optimerar idrottares prestationsförmåga på naturlig, vetenskaplig och tillåten väg. Jag tycker att idrott är det roligaste som finns. Det enda som skulle kunna få mig att tappa intresset för idrott är den här förbannade dopningen.
En mörk historia
Cykelsporten har en mörk historia. Tour de France började 1903 med nästan 50 mil långa etapper på dammiga grusvägar över alper i snö och kyla. Cyklisterna skrek mördare åt arrangörerna. Cyklarna vägde 25 kilo och hade bara en växel. Servicebilar var inte tillåtna och cyklisterna fick inte ta emot hjälp. De cyklade med reservdäck på ryggen och fick byta däck själva om de fick punktering och det fick de ofta på de dåliga vägarna. De fick själva fixa mat och dryck och det räckte inte med Vitargo och Powerbars för att överleva dessa strapatser på liv och död. Cyklisterna åt på barer och drack varm choklad, te och vin. De gick i mål efter mörkrets inbrott. Två av etapperna bestod av 423 och 425 kilometer cykling. Två av etapperna var 467 och 471 kilometer. Den kortaste etappen var “bara” 268 kilometer. Bergsetappen från Lyon till Marseille var 374 kilometer. Cyklisterna cyklade uppför Col du Grand Bois i närheten av St. Etienne. En brant stigning på 12 kilometer med en snittlutning på 5,2 procent och högsta punkten 1161 meter över havet. Loppet var totalt 2428 kilometer fördelat på sex etapper. Etapperna tog upp till 24 timmar från start till mål. 60 cyklister startade och 21 tog sig i mål. 23 cyklister bröt redan på den första etappen mellan Paris och Lyon. Etappsegraren Maurice Garin rullade över mållinjen i Lyon täckt av lera mer än 17 timmar efter startskottet i Paris. Han vann etappen med endast en minut. Tour de France var ingen cykeltävling utan ett överlevnadsprov. Det handlade om vem som klarade sig till mål och vilka som fick ge upp på vägen. Efter den femte etappen hade Garin en ledning på två timmar. När hans närmaste konkurrent fick två punkteringar och somnade när han vilade vid sidan av vägen låg Tour de France i Garins händer. Den sjätte och sista etappen från Nantes till Paris var 471 kilometer lång och cyklisterna startade klockan 21:00 på kvällen för att publiken skulle kunna se dem anlända i Paris sent på eftermiddagen följande dag. 20000 människor hyllade Garin när han gick i mål på Parc des Princes velodromen och vann den första upplagan av Tour de France. Garin hade då suttit 95 timmar i sadeln på sin cykel och snittat 24,1 km/h och vann med 3 timmars marginal. Siste man i tävlingen var 64 timmar efter. Maurice Garin rullade dock i mål utan gul ledartröja. Det skulle dröja ytterligare 16 år innan den infördes.
Tour de France handlar om överlevnad
Idag är Tour de France tre veckor långt och består av 21 etapper. För några år sedan såg jag en dokumentär på TV där man följde Cofidis stallet under Tour de France. Cyklisterna höll på att dö. Det handlade om överlevnad. Hjälpryttarna var tvungna att orka en etapp till för att hjälpa en spurtspecialist eller bergsspecialist i laget att försöka vinna ytterligare en etapp eller hjälpa sin lagkapten som aspirerar på slutsegern ända fram till målet på Champs Élysées i Paris.
Var tog sportslighet vägen?
Det här är inget försvar för cykelsporten men det är en förklaring till varför det blev fel redan från början. Missbruket av dopningsklassade läkemedel fortsätter därför att cyklisterna tycker att ära är viktigare än hälsa och pengar lockar mer än ärlighet. Var tog sportslighet, tävling på lika villkor och rättvisa vägen? Hur kan en idrottsman finna glädje i att fuska för att vinna? De som dopar sig rättfärdigar det med att alla konkurrenter dopar sig och att det då är okej att dopa sig. De internationella idrottsförbunden och internationella Olympiska Kommittén visade under 90-talet inte någon större vilja att komma tillrätta med dopningsproblemet men nu har de inlett ett krig mot dopningen för att få en ren och rättvis idrott. Det finns de som menar att dopning är en del av alla sporter och att det ingår att vara bäst på dopning men jag vill inte se något VM i dopning. Jag vill se hur bra en idrottare kan bli utan fusk. Ska idrottare som vill vinna OS tvingas träna i 20 år och sedan bli snuvade på konfekten av en fuskare? Om idrottare ska satsa allt och träna stenhårt i decennier för att vinna VM eller OS ska de åtminstone få tävla på lika villkor.
Livstids avstängning
Jag har hoppats på att WADA menar allvar med att sätta dit alla fuskare. Nu har det avslöjats att alla idrottare i Ryssland har varit regeringssanktionerat dopade sedan muren föll. I torsdags meddelade WADA att de har identifierat 300 dopade ryska idrottsmän i den nationella ryska dopningshärvan. 31 av dem är redan avstängda från OS på livstid. Jag tillhör dem som tycker att det ska vara livstids avstängning för dopning men samtidigt får inte rättssäkerheten sättas ur spel. Tänk om en idrottare skulle få i sig dopningsmedel omedvetet och bli avstängd på livstid när han eller hon har satsat allt på att vinna OS sedan 7-års åldern och ägnat 20 år av sitt liv åt att träna. Är det rätt att stänga av idrottaren på livstid då?
EPO gav övermänsklig prestationsförmåga
På 90-talet var alla cyklister i klungan dopade med syntetisk EPO. De hade troligen 60 procent röda blodkroppar i blodet allihop utom möjligen Michel Lafis men han vann heller inga proffslopp. Dansken Bjarne Riis som kallades Mr 60 procent vann Tour de France 1996. Blodet var tjockt som sirap på cyklisterna. Proffscyklister kunde sitta och titta på sina konkurrenter utan att knappt andas när vägen lutade brant uppför, helt plötsligt ställa sig upp och mata på stående i 6 minuter och bara försvinna bland molnen i Alperna och Pyrenéerna. De visade upp en övermänsklig prestationsförmåga som vi inte har sett till de sista åren och därför hoppas jag att vi har en mycket renare och ärligare cykelsport idag.
Jagar mygg och silar elefanter
Antidopningsorganisationen World Anti-Doping Agency (WADA) har kommit över en databas som bevisar att ryska idrottare har dopats systematiskt under många år. Internationella skidförbundet jagar mygg och silar elefanter. Jag syftar på Therese Johaug vars landslagsläkare gjorde ett misstag som hon inte har haft några idrottsliga fördelar av och Mr Putin som har dopat hela sitt lands idrottssoldater i decennier. Är det rättvist att ryska skidåkare som inte har åkt dit i en dopningskontroll ska få tävla i världscupen men inte Therese Johaug? Finns det verkligen några rena ryska idrottare överhuvudtaget? Stäng av Ryssland från all idrott i 5 olympiska cykler. Kan man verkligen stänga av alla idrottare i ett land? Ja, det kan man när idrottarna i det landet själva vittnar om att de inte hade något val. De tvingades att dopa sig. Vilken rysk idrottare är inte dopad eller har inte varit dopad när de tvingades att dopa sig? Den 5 december meddelade Internationella Olympiska Kommittén att de hade beslutat att utesluta Ryssland från vinter-OS i Pyeonchang i februari. De var tvungna att fatta det beslutet. De hade inte haft någon trovärdighet annars. Nu ska Ryssland överklaga till idrottens skiljedomstol CAS. WADA uppger att dopningen i Ryssland var organiserad. Ryska myndigheter nekar fortfarande till anklagelserna om statsstödd systematiserad dopning, Dopningseländet måste få ett slut och det är viktigt att markera det för Rysslands president Vladimir Putin som förnekar att systematiserad dopning har förekommit i hans land och inte visar respekt för någonting. Så länge bedrägaren Putin och ryska myndigheter inte offentligt erkänner fusket kan inte misstron mot ryska idrottare få ett slut.
Stort urval, inte dopning
I Norge åker alla skidor när de är små. Längdskidåkning är norrmännens nationalsport. I södra Sverige är det ingen snö längre vintertid och få barn som bor i norra Sverige får lära sig att åka skidor. I Norge är urvalet så mycket större och talangerna så många fler. Bara för att Norge är dominanta giganter i längdskidåkningsspåren och Martin Johnsrud Sundby och Therese Johaug har åkt dit för astmaspray och läppsalva så betyder inte det att alla norska skidåkare är dopade. Det finns inga bevis för att norska skidåkare dopas systematiskt. Skidåkning är tradition och man satsar enorma ekonomiska resurser på längdskidåkning i Norge. Det är det som ger utdelning och inte systematiskt fusk.
Jag vill ha en dopningsfri idrott
Idag är idrott vetenskap och medicin. Idrott måste vara vetenskap in i minsta detalj för att du ska kunna vinna VM eller OS men vi vill ha en rättvis idrott där alla tävlar på lika villkor utan dopningsklassade läkemedel om inte idrottaren behöver dem för att kunna tävla på lika villkor förståss. Det är en mänsklig rättighet att få ta astma medicin om man är uthållighetsidrottare i världseliten och lider av astma för att kunna tävla på lika villkor men då är det viktigt att man inte missbrukar sina mediciner och det förtroende man har fått. Jag önskar mig i julklapp att idrotten vinner kriget mot de mörka krafterna och dopningen och kan sätta dit varenda fuskare. Jag önskar mig en en dopningsfri och rättvis idrott. Jag önskar mig en idrottsvärld där tråkiga dopningsmisstankar inte längre existerar. Tack för ordet.