Erika Lindeblad springer igen efter ljumskskada

Friidrottstjejen Erika Lindeblad medverkade i radioprogrammet P4 Kalmar Morgon på morgonen på sin födelsedag den 15 juni förra året. Programledaren Magnus Krusell frågar henne hur det går för henne med friidrotten. En ledsen Erika berättar att hon har ont i sin ljumske och i sin höft och att hon har varit skadad i sex veckor och rehabtränat hos en sjukgymnast utan att bli det minsta bättre. Min vän Anna Larsson som är sidekick i morgonprogrammet kunde naturligtvis inte hålla sina fingrar i styr. Anna klämde och kände på Erikas muskler efter programmet.

-Du måste gå till Jerry, sa Anna till Erika.

Erika ringde till mig och jag intervjuade henne och bildade mig en uppfattning om vad som var orsaken till hennes smärtor. En fredag hade Erika så ont i ljumsken och höften att hon åkte hem till Anna och frågade henne om det inte fanns något som hon kunde göra. Anna masserade då hennes sätesmuskler och djupa höftböjarmuskler och ringde och rapporterade till mig. Det var precis som jag trodde.

På lördag kväll satte jag mig i mitt uterum och skrev ett långt mejl till Erika och förklarade vad som var hennes problem, vilka av hennes muskler som var hämmade och vilka som hade kompenserat och blivit överbelastade och skapade symptomen. Jag förklarade vad jag behövde göra och hur många behandlingstimmar hon behövde i det första skedet för att kunna träna obehindrat inför Junior SM i Friidrott på hemmaplan i Kalmar samt vilken effekt det skulle ha. Jag skrev att hon kunde förvänta sig att få ett helt annat löpsteg och mycket mer framåtdrivande kraft som en bieffekt av behandlingen.

Fredagen den 10 juli satte jag mig i bilen och åkte de 42 milen till Kalmar. Klockan 15:30 träffade jag en mycket skruttig och ledsen Erika på fotbollsklubben Lindsdals IF´s fotbollsanläggning i Fjölebro. Jag gjorde muskelfunktionstester och behandlade Erikas sätesmuskler med djupgående behandlande massage i 4 timmar. Jag behandlade henne i 15 timmar på 5 dagar. Den sjätte dagen, onsdagen den 15 juli träffade jag en Erika som sken i kapp med solen utanför Malkars Träningscenter Västra klockan 09:00. Vi gick in i gymmet och jag gick igenom de styrketräningsövningar som jag ville att hon skulle göra med henne. Erika kramade mig hårt på parkeringen utanför Malkars Västra innan jag åkte hem till Karlskoga igen.

Erika började med friidrott i april 2013. Tidigare har hon spelat fotboll. Erika drabbades av anorexi när hon var 17 år. Friidrotten hjälpte henne att bli fri från ätstörningen. Den 31 maj i år har hon varit frisk i 3 år. Erika fyller 23 år i år. En månad efter att hon friskförklarades sprang hon sitt första halvmaraton på 1:23:09. Erika satsar hårt på friidrotten och vill bli så bra hon kan bli men vill inte att träningen ska bli ett tvång igen som den var när hon var sjuk. Erika vill att träningen även i fortsättningen ska få vara kul.

Erika gillar att springa i naturen. Hon är uppvuxen på landet söder om Kalmar i Glasholm och är van vid att springa i skogen. Hon gillar att springa i Kalmarsundsparken söder om Kalmar slott längs med havet och på Stensö som är en halvö i södra Kalmar skild från fastlandet med en grävd kanal och ett naturreservat där det finns både ett elljusspår på 3,0 km och ett längre motionsspår på 5,5 km. Hon gillar även att springa på Svinö under Ölandsbrons fäste där det finns en mysig slinga på 3,1 km. Erika gillar halvmaror eftersom hon kan utnyttja sin uthållighet då. Hon gillar även 3000 meter hinder eftersom det är en utmaning men hon är bättre på halvmaror.

I år är Erikas mål att springa Wings for life som är ett unikt lopp i öppna landskap som präglas av frisk havsluft, öppen åkermark och kargt alvar. Loppet startar på Stortorget i centrala Kalmar den 8 maj kockan 13:00 och går över havet på den 6 kilometer långa Ölandsbron. På Öland väntar bondgårdar, skogspartier, öppna odlingsfält, väderkvarnar och långgrunda sandstränder samt om Erika springer riktigt fort och når den södra udden och Sveriges högsta fyr 41,6 meter över havet. Det är ett lopp med en rörlig mållinje utan förutbestämt mål. Där löparna springer ifrån mållinjen istället för emot den. 30 minuter efter start börjar en bil rulla sakta som ökar farten varje halvtimme. När bilen kommer i fatt en löpare så är loppet slut för honom eller henne. Den som hinner springa längst vinner. Förra året sprang Erika förbi Mörbylånga, 34,5 kilometer med en skruttig kropp innan bilen hann ikapp henne. Hennes mål är även att springa Göteborgsvarvet som är en halvmara.

Erika tycker om att bada och hon tycker om att baka hälsosamma saker. Erika bakar nyttigt hälsogodis som är jättegott. Hon ska börja arbeta för ABC kliniken i Kalmar och Västervik i mars som inspiratör, rådgivare och föreläsare för anhöriga och sådana som är sjuka i anorexi. Hon ska berätta om sin resa och vad hon har gått igenom och ge tips och råd om vad man kan göra som anhörig. Erika tycker att det känns viktigt och kul att kunna hjälpa andra. Erika har tidigare föreläst på skolor och för allmänheten. En föreläsning som hon har fått mycket beröm för.

12 dagar senare, måndagen den 27 juli återvänder jag till Kalmar under min första semestervecka. Jag hade lovat några löpare och cyklister som skulle tävla samt Erika som skulle springa 2000 meter hinder på junior SM i Friidrott på hemmaplan den 20 augusti att hjälpa dem med behandling.

Jag besöker den vackra friidrottsarenan Fredrikskans som ligger i centrala Kalmar vid Kalmarsund för att behandla Erikas sätesmuskler ytterligare en gång. Erika dyker upp.

-Jerry, jag springer 20 sekunder snabbare per tusing och jag har ju inte ens börjat träna än, sa Erika med stor entusiasm.

Då hade Erika inte sprungit på 2 månader. Jag tänkte att gud vad besviken jag hade blivit om hon hade sagt att hon inte hade ont i höften och ljumsken längre. Det där var precis det jag ville höra. Det är det jag lever och arbetar för, att hjälpa idrottare att förbättra sin prestationsförmåga.

-Thomas är jättenöjd, han säger att jag har ett helt annat löpsteg nu, sa Erika och log.
-Jag lovade ju att du skulle få det, sa jag.
-Jag vet, sa en överlycklig Erika.

Erika var så glad för nu kunde hon springa som hon älskar att göra och som hon sprang.

Några dagar senare besöker jag Fredrikskans igen. När jag stod på löpbanan och väntade på att Erika skulle börja springa kom en kvinna och ja sa hej.

-Hej, jag heter Susanne, svarade kvinnan glatt.
-Jag heter Jerry, sa jag.
-Jerry!?, det är du som är magisk, sa Susanne.
-Nej, jag är inte magisk, det är inte magi, det bara funktionell anatomi och lite sunt förnuft, svarade jag.
-Ja, sunt förnuft kommer man långt med, sa Susanne.

Ja, ända till Kalmar i alla fall, tänkte jag. Det var Susanne Wiberg. Tiokamparen Nicklas Wibergs mamma. Nicklas som slog Henrik Dagårds svenska rekord. Hon har en träningsgrupp i friidrottsklubben Kalmar SK. Hon hade naturligtvis sett vad som hände med Erika efter att jag hade behandlat henne.

Efter en stund dyker Erikas tränare Thomas upp.

-Jerry, i höst ska du gå igenom alla mina friidrottare, sa Thomas.

Thomas hade naturligtvis räknat ut att han skulle framstå som demontränare om jag optimerar muskelfunktionen på hans friidrottare. Jag kommer nog att trivas här i Kalmar, tänkte jag