Klockan var mycket. Mer än jag hade planerat att den skulle vara vid den här tiden. Det såg mörkt ut på himlen. Jag justerade växelhandtagen på Astas tävlingscykel. Det var bara av kosmetisk anledning eftersom hennes händer är lite för små för att hon ska kunna använda växlarna än. Det ska vara stil på cyklister, deras cyklar, kläder och utrustning. Det är en del av sporten. Styrlindan fick en ny tejp i ändarna på styret. Sedan pumpade jag de små däcken till 6,3 kilos tryck. Jag avslutade med att lägga en droppe olja på varje kedjelänk. Jag funderade på om jag skulle skruva bort flaskstället för att lätta cykeln lite men tänkte att det är nog lite för extremt så det struntade jag i. Medan jag förberedde Astas cykel tornade det upp sig mörka moln över Kalmarsund och det började komma regndroppar. Jag stoppade den lilla vita Bianchi cykeln i bagageutrymmet på min bil och vi satte kurs mot Kvarnholmen. Klockan var 17:13. Asta skulle anlända till startplatsen 17:30. Loppet skulle börja 18:30.
Astas mekaniker var sen
Mamma Anna ringde och sa Asta var orolig för att hennes mekaniker var sen med att leverera hennes cykel när jag hade 100 meter kvar till Larmtorget. Där stod en laddad och förväntansfull sjuåring med överdragskläderna på och undrade om jag skulle komma försent med hennes racercykel. Jag torkade av överflödig olja från kedjan på Astas italienska cykel. Bianchi var här. Jag gick till deras monter. Där stod den, Aria som jag är så förtjust i och Oltre XR3 som jag nästan har bestämt mig för samt Oltre XR4 som är en drömcykel. Vilka cyklar! Några kom fram och beundrade Astas cykel och sa att de inte visste att det fanns så små racercyklar och andra sa att så små racercyklar är ovanliga och att man inte ser dem så ofta.
Vi valde en tung växel
Jag sa till Asta att jag ville att hon skulle prova tyngre växlar. Jag lade i tyngre och tyngre växlar och lät Asta prova att trampa med dem. Det slutade med att vi valde den näst tyngsta växeln. Asta kör single speed precis som bancyklister eftersom hon inte kan växla än. Det går trögt innan hon får upp farten men när hon väl har fått upp farten går det desto fortare. Banan var platt och kort men jag var lite orolig ändå. Jag brukar aldrig vara det men tänk om vi har valt en för tung växel så att hon blir trött i benen. Asta skulle cykla i den första gruppen med killar och tjejer som är sex, sju och åtta år. Det slutade regna och det torkade snabbt upp på Kalmars pavé lagom till starten. Asta tog av sig överdragskläderna. Hon hade den lilla svarta cykeltröjan och de små svarta cykelbyxorna på sig som jag har köpt till henne. Hon satte på sig sin hjälm, sina solglasögon och sina cykelhandskar. Hon var lite otålig. Snart blir det åka av på de här kullerstenarna. Då ska jag visa vem som är snabbast av alla sexåriga, sjuåriga och åttaåriga killar och tjejer! Kan vi inte börja nu!
Vår taktik höll
Asta sa att hon ville bromsa i kurvorna. Jag sa åt henne att bromsa så lite som möjligt i kurvorna och att inte gå ifrån de andra förrän efter den sista kurvan. Asta ställde sig på startlinjen. Jag tänkte att bara hon inte är för försiktig och tittar för mycket på de andra cyklisterna. Asta är så himla ödmjuk och ibland får jag för mig att hon tycker att det är lite ofint att cykla ifrån de andra. Jag gick och ställde mig i den sista kurvan för att kunna peppa henne om det skulle behövas. Jag såg Asta komma ut ur den näst sista kurvan långt borta på den näst sista raksträckan tillsammans med två andra cyklister och blev lättad. Jag hade inte lagt i en för tung växel åt henne. Hon såg självsäker ut. När hon cyklade förbi mig genom den sista kurvan skrek jag: “Heja Asta du kan cykla fortare!” Bilden ovan är tagen i utgången av den kurvan. Då öste hon på för fullt upp mot målet på Larmtorget. De två andra cyklisterna lämnade hon långt efter sig. Asta var överlägsen. Hon rullade först över mållinjen. Klicka här för att titta på filmen när Asta går i mål. Jag andades ut lättad. Vi hade inte valt för tung växel. Hon är stark i benen den flickan. Cykeltalangen Asta Larsson vann Kalmar Grand Prix i år igen precis som hon hade planerat och i år gjorde hon det på en riktig racercykel från Bianchi. Hon sa efteråt att hon visste att hon skulle vinna när hon gick in i den sista kurvan tillsammans med de två andra cyklisterna. Självförtroendet är det i alla fall inget fel på.
Aria eller Oltre?
Efter Astas tävling stod jag och tittade på och jämförde Aria, Oltre XR3 och Oltre XR4 i Bianchis monter. Min klient Martin undrade vilken av cyklarna jag jag vill ha. Jag blev först så förtjust i Aria, den har så mycket attityd men jag har bestämt mig för Oltre XR3 för Oltre har alltid varit en drömcykel men det är Oltre XR4 som jag helst vill ha svarade jag. Vi gick till Ernesto´s som är en italiensk restaurang som drivs av en italienare från Napoli och åt italiensk cykelmat. Sedan tittade vi på avslutningen av elittävlingens varvlopp. Efter elittävlingen stod jag och beundrade cyklarna i Bianchis utställningstält igen. Jag har ju celestéfärgat blod sa jag till min klient Fredrik. Jag har förstått det sa han. Publiken gick hem. John Nilsson på Bianchi plockade in cyklarna. Vi lämnade Bianchi. Jag vände mig om och läste på tältets tak, Passione celesté står det på det. Den himmelsfärgade passionen.
Som en berättelse ur Buster
Min vän Staffan skrev att han tyckte att den här berättelsen var fantastisk, precis som i Buster. Den tidningen läste jag jämt när jag var en liten pojke. Det var alltid lika spännande. Det är alltid lika spännande när Asta tävlar på cykel också. Skillnaden är att den här historien om en sjuårig tjej som snart fyller åtta från Läckeby i Småland som älskar att tävla på cykel är från verkligheten en fredag kväll i augusti i Kalmar innerstad. En fredag kväll när den är som bäst om du frågar Asta Larsson som har en medalj runt halsen och tycker att fredagsmys inte blir bättre än så här.