Det var Kalmars nationaldag i lördags. Jag klev direkt ur sängen och i mina cykelkläder. Klockan 09:06 satte jag mig på min racercykel och cyklade ungefär 15 kilometer söderut från Saxnäs där jag bor ned till Stora Frö. Jag fick cykla på cykelvägen eftersom Mörbylångavägen var avlyst för Ironman. Det var perfekta väderförhållanden. Det var dimma på morgonen vid simstarten och vid överfärden över Kalmarsund men nu hade dimman lättat. Det var nästan vindstilla och slöjmoln hindrade solen från att göra det för varmt. Det var nästan magiskt.
Det var feststämning när jag cyklade förbi Färjestadens hamn. Varenda busshållsplats utefter banan var till bredden full av människor som hejade. De hade med sig skyltar, stolar och kylväskor. Ölänningarna har gjort till tradition att dricka champagne och titta på Ironman varje år. Alla var glada och alla hejade. Jag läste att hela Hulterstad på östra Öland hjälper till som funktionärer och delar ut mat och dryck till triathleterna. Det är ett sådant engagemang här att man blir alldeles tagen.
Jag cyklade på cykelvägen bredvid några triathleter och pratade med dem. Jag tänkte att det är inte farten som dödar, det är distansen. Jag stod länge vid nedfarten till Haga Park bredvid en man med en iPad som bodde på campingen i Haga Park så jag kunde se tävlingen både live i verkligheten på plats och följa täten i tidningen Barometerns TV sändning live. Ja, här sänder lokaltidningen Ironman direkt hela dagen och kvällen. Triathlet efter triathlet passerade på sin cykelfärd söderut genom södra Ölands odlingslandskap.
Efter lång väntan kom ledaren i loppet tillbaka efter vändningen i Torngård på sydöstra Öland. Tysken Marco Mühlnikel kom i ensam majestät i en grym fart på sin cykel, han snittade 42 km/h och ledde loppet stort. Triathlon är dock triathlon och loppet är inte avgjort förrens det sista varvet är sprunget och mållinjen är passerad. Det är det många som har fått erfara.
Klockan 13:00 var jag hemma igen och åt frukost. Medan jag åt frukost läste jag på datorn på Sveriges Radios sida att Kalmar Kommun hade meddelat 12:30 att alla parkeringsplatser i centrala Kalmar var fulla och att de hänvisade till Kalmarsundsparken. Sedan tog jag bilen och åkte in till Kalmar. Jag hade tur och hittade en enda parkeringsplats vid Kalmarsundsparken. Det rådde rena rama Karnevalsstämningen i centrala Kalmar. Uteserveringarna var knökfulla. Folk satt en knapp meter från kravallstaketet som avskiljde löpbanan och åt och drack och hejade. Alla kände någon eller flera som deltog i loppet och de klappade händerna och skrek och hejade på alla triathleter. Vilken stämning!
Jag stod länge i kurvan vid utgången av tunneln efter bron från fängelset och det var många trötta triathleter som stapplade ut ur tunneln. En del orkade hälsa, en del orkade till och med le medan andra hade tunnelvision. Ironman handlar inte om att besegra banan utan om att besegra sig själv. Jag tänkte att visst är det trötta kroppar som springer nu men det är inte det största problemet, utan att deras kroppar säger ifrån.
-Det går inte att beskriva stämningen, det är en större upplevelse än OS, sa den forna simstjärnan Emma Igelström. Emma simmade på 50:40 och klev först upp på land i damklassen efter simningen. Hon cyklade till och med ifrån triathlon proffsen till att börja med men tappade lite på slutet av cyklingen och växlade som 3:a i damklassen. Löpning är dock inte Emmas starka sida men hon sänkte sin löptid med 25 minuter jämfört med föregående år. Hon gick i mål på 10:06:53, satte nytt personligt rekord med 1 timme och 20 minuter och blev 2:a i sin åldersgrupp. Emma tackade Kalmar för stödet.
Det blev svensk vinst i år igen. Marcus Larsson sprang i kapp tysken Marco Mühlnikel efter 13 kilometers löpning. Marcus vann på tiden 08:43:10. En 18:årig dansk, Mikael Mortensen blev sensationell tvåa. Martin Olsson blev bästa lokala triathlet på tiden 09:06:46. Storfavoriten tyskan Kristin Möller vann damklasen på tiden 09:14:39. Bästa svenska blev Tina Fastesson på tiden 09:57:02. Viktoria Johnsson blev bästa lokala triathlet i damklassen 10:30:55. Hon sa i intervjun efteråt att Ironman Kalmar är magiskt.
Den före detta simmaren, chokladkungen Mats Bremefors på ÖlandsChoklad som säljer världens godaste glass stod förra året och tittade på när triathleterna simmade i höga vågor och blev inte imponerad av deras siminsats. Nu hade han tränat ett helt år och ställde sig på startlinjen i sitt första Ironman och gjorde det grymt bra. I år var simningen lättare för havet låg alldeles stilla den här morgonen. Han simmade på tiden 01:03:09. Han gick i mål på 11:42:54. Han sa att han aldrig har varit så här vältränad och aldrig mått så bra som han gör nu.
Jag hade många klienter som deltog i Ironman. Jag har fått tider av några av dem. Jerker Wahlman Rinkabyholm hade kramp på insidan av låret under cyklingens sista del och fick tyvärr hålla igen under löpningen och gick i mål på 11:14:34 men det var Jerker inte nöjd med för han hade tänkt sig en tid på 10:30:00. Matilda Wallergård Revsudden gick i mål på 11:43:15 och hon var nöjd med tiden som är jättebra. Christoffer Engdahl Färjestaden fick magproblem på det andra löpvarvet men gick i mål på tiden 13:40:54.
Det var många tappra hjältar som deltog i Ironman Kalmar i lördags. Georg Matscheko som gjorde sin första Ironman 70 år gammal var näst äldst i tävlingen. Joye som han kallas är gammal simmare och har sprungit många marathonlopp. Joye blev påcyklad på Öland när han skulle räcka över en slang till en annan triathlet som hade fått punktering och fick ont i höften. Han blev liggandes en stund i diket men blev förbannad och satte sig på cykeln och gjorde ett fantastiskt lopp. Han förlorade 10 minuter vid vägkanten och 15 minuter på det första löpvarvet eftersom det gjorde så vansinnigt ont i hans påkörda höft. Det andra löpvarvet gick 15 minuter snabbare än det första. Joye som före loppet sa att han skulle vara nöjd med en tid på 15:59:59 gick i mål på tiden 13:31:56 och vann sin åldersgrupp. När han kom i mål hade han blåmärken längs hela sin högra sida och ett stort sår på höften. Iron man var mycket lättare än Joye hade förväntat sig. En fantastisk prestation. Vilken järngubbe!
Priset för årets prestation går till Kalmarbon Henrik Weman. Hans sadelstolpe gick sönder efter bara en mils cykling men Henrik hade ju bestämt sig för att gå i mål så han stod upp och cyklade i 17 mil. Vilken prestation!
Dagens hjälte var min klient Martin Nilssén. Skogsmaskinsföraren från Alsterbro. Han bröt en tå när han skulle kliva upp på rampen efter simningen och snubblade. Sedan cyklade han 18 mil och sprang 4,2 mil. Jag stod länge och väntade på Martin i tunneln efter bron från fängelset. Mörkret hade fallit sedan länge när hjälten dök upp i skuggorna på bron strax efter klockan 22:00. Jag sprang efter Martin för att ta ett kort på honom och i kurvan efter tunneln innan han vek in på Larmgatan sa han:
-Har man ett psyke av titan så går det.
Då hade han simmat, cyklat och sprungit i femton timmar och hade bara några hundra meter kvar till mål. Han gick i mål på tiden 15:06:35. Ja, ett psyke av titan krävs nog om man ska bli en järnman och cykla och springa med en bruten tå. Innan jag träffade Martin trodde jag att jag var envisast i världen men jag insåg direkt att Martin är världsmästare i envishet och att jag bara är amatör. Nu har Martins envishet och titanpsyke gjort honom till en Ironman.
När jag tittar på TV bilderna när triathleterna simmar från Elevatorkajen vid Ångkvarnen ut i Kalmarsund och cyklar över ölandsbron på morgonen, cyklar över alvaret på Öland på förmiddagen, springer på kullerstensgatorna i den charmiga sommarstaden Kalmar på eftermiddagen och springer över bron från fängelset in i tunneln som leder dem in i centrala Kalmar och går i mål i mörkret vid domkyrkan på Stortorget på kvällen är det nästan en religös upplevelse. Tävlingen är så vackert inramad att jag blir tårögd.
Publiken älskar triathleterna och triathleterna älskar publiken. Ingen annanstans är stämningen i närheten oavsett idrottstävling. Många vittnar om att publiken bär dem fram på vägarna och gatorna här. Ironman Kalmar är en upplevelse. Jag avslutar där Ironman startade i lördags morse. Nästa år ska jag se starten. Jag vill uppleva när 2700 förväntansfulla triathleter kliver i vattnet och börjar simma klockan 07:00 på morgonen. Det tror jag är en mäktig syn.